I mellandagarna var jag med min familj i vårt gamla uppländska torp. Det är tyst. Vintersolstrålarna orkar knappt över trädtopparna. Bara ett ihärdigt snöfall och några snöskotrar stör bilden. Trots 15 minusgrader natt som dag, gör vedspisen sitt jobb. Med hjälp av några gamla el-element från rekordåren är det inget problem att hålla värmen. Veden har jag huggit, kluvit, travat och burit in själv. Det är meditation för en stockholmare.

Utedasset är kallt och jag märker att familjen och våra gäster saknar badrummet och det rinnande vattnets välsignelse. Jag däremot upplever en närkontakt med elementen. Minns min barndom i Jämtland med lika delar nostalgi som förundran. Smällkalla vintrar med strömavbrott, vedeldning och raggsockar. Stickor i fötterna. Hur jag och min bror skidade till byskolan över åkrarna. Hur vi ibland hälsade på i stugor i väglöst land, där man gick på utedass.

På ett plan bedriver jag en form av motstånd mot moderniteten. Saker som inte passar in i stan får ett andra liv på landet. Här får det skeva, kantstötta och omoderna plats. Här har jag andra krav på mig själv, mina saker och mina vänner.

Vad är poängen med att era barn överlever på en gammal gård i Norrlands inland?

Våra vänsterradikala vänner hälsar på. Torpet får oss att prata om världens utveckling. Hur sjukt allt är. Islamiska staten, Sverigedemokraterna, Greklandskrisen, Putins aggressionspolitik och överflödssamhället. Hur motstridigt vi själva och världen förhåller oss till framtidens utmaningar. Det visar sig att flera av mina vänsterradikala vänner drömmer om att köpa mark i Norrland när den ännu är billig. Mark som kan tas i bruk när den behövs. Mark där deras barn och barnbarn kan bygga ett nytt liv när världshaven stiger och självhushållningen återvänt som ekonomisk modell till västvärlden. Likt Henry David Thoreau som sökte en innerlig sanning i de amerikanska skogarna drömmer de om att skydda sina barn från framtidens klimatkriser.

Jag ifrågasätter strategin. Vad är poängen med att era barn överlever på en gammal gård i Norrlands inland? Maken till isolationistisk och självtillräcklig strategi får man leta efter. Sträcker sig solidariteten inte längre än så?

– Men vi vill skydda våra barn. Överleva, säger mina vänsterradikala vänner.

Det låter snarlikt min högerliberala kompis som just köpt en SUV med fyrhjulsdrift för att klara av de kuperade villaområdena med sjöutsikt i Stockholms utkanter. Det är villaområden där kommunalt vatten och allmänna vägar uppfattas som ett socialdemokratiskt påfund och en straffskatt som man fritt har möjlighet att välja bort.

Slaget om en hållbar mänsklighet står i städerna. De står i den globala ekonomins sammanflätade nät av resurser och transaktioner. Vår egen framtid är beroende av andra människor och länders samhällsbygge. Men vi har förtvivlat svårt att inse att vi alla är samhällsmedborgare som måste göra jobbet tillsammans. För att en hållbar värld skall vara möjlig.

Finns det en pragmatisk väg framåt? Jag propagerar för miljön i rollen som konsult och medborgare. I min strävan mot hållbarhet hoppas jag snart ha Shells vd framför mig för att tala klimatfrågor. Jag tror att vi båda har en isolationistisk sida, men tillsammans kan jag (vi) övertyga om motsatsen. Att ta sitt ansvar. Våga välja det rätta. Sluta borra efter olja. Satsa på alla. Inte bara på våra egna ungar.

Men det är klart, om allt går åt helvete med ekonomin och det galna bostadsrallyt i storstaden, kan jag alltid fly till mitt torp och börja odla. Ibland drömmer jag om det som en möjlighet och inte ett straff. Är det hållbart?

Jonas Mosskin är legitimerad psykolog, organisationskonsult och frilansskribent.

Foto: Ida Knutsen

….

Krönikan är publicerad i senaste numret av Effekt. En prenumeration tecknar du här (6 nummer 340 kronor, 3 nummer 180 kronor).