Foto: Folkets bio

I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.

Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.

Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.

Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.

Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.

Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på ”hållbar” tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.