”Man försöker ge känslan av att vi har kontroll”, säger kompisen när vi smyger ut från Naturvårdsverkets stora Klimatforum tidigare i veckan. Omkring 1 200 personer sitter då i Stockholms universitets största aula och lyssnar på miljöminister Lena Ek och diverse klimatforskare när de rabblar siffror och visar färgglada diagram.

40-2020-2040-2050-2-60-80-100. Miljöministerns budskap är att läget är mycket allvarligt, men att Sverige ändå är på rätt spår och om vi bara anstränger oss lite till så har vi alla förutsättningar för att få bukt med klimatkrisen. Särskilt som vi vet vad som behöver göras: mer innovationer, mer teknik, mer investeringar och framför allt ”tuffare mål”. Och så presenteras lite mer kurvor och fler siffror.

Kort sagt: vi har kontroll.

Samma sak i skuldkrisen. Mycket pekar mot ett finasiellt haveri utan historisk motsvarighet, men känslan som politikerna vill förmedla är känslan av kontroll. Så man kommer med förment förtroendeingivande uttalanden från diverse toppmöten. Man uppfinner kreativa metoder för att lugna marknaden. Nu senast denna vecka när fem av världens största centralbanker gick ut i en samordnad aktion och blåste in lite mer pengar i skuldbubblan för att undvika en implosion. Glädjerus, hyllningar – skönt att de har läget under kontroll.

Få förstod vad det innebar att centralbankerna sänkte prissätningen på valutaswappar med 50 räntepunkter. Men va fan, det lät bra och det funkade, åtminstone för stunden.

I denna illusion av kontroll är det lätt att få för sig att det mesta kommer att ticka på ungefär som vanligt, kanske med lite obehagliga skumpningar på vägen. Systemet klarar sig därmed ifrån att ifrågasättas av det stora flertalet. Status quo kan upprätthållas lite till.

Utanför denna illusionsbubbla surrar uppgifterna om att centralbanksaktionen var ett desperat försök att i sista sekund hindra en eller flera storbanker från att gå omkull och utlösa en lavin av finansiellt kaos. Att de stora spelarna försöker köpa sig mer tid för att ha placerat sina marker rätt inför den dag som saker och ting verkligen kraschar ordentligt.

Och vad gäller klimatförändringarna är det en gigantisk klyfta mellan den politiska och ekonomiska retoriken å ena sidan och vetenskapen å den andra. Två graders temperaturhöjning är vi redan intecknade för och vårt ekonomiska system är som bekant kalibrerat för ökad energianvändning, ökad resursförbrukning och ökade utsläpp. Det går inte ihop.

Men det finns ett alternativet till att underblåsa denna kontrollillusion, även om det är något som knappast lockar våra ledande politiker. Alternativet är att vara ödmjuk. Att erkänna att vi faktiskt inte har kontroll – vare sig över klimatförändringarna eller den skenande skuldkrisen.