När jag intervjuade forskaren Marcus Carson för Effekt i höstas berättade han att svenskar anses väl rustade att ta till sig budskap om klimatförändringar eftersom vi ofta lever nära naturen, tack vare små städer och gles befolkning. Tre år i London har gett mig en god bild av ett motsatt scenario – här passerar mitt pendeltåg Peckham där folk växer upp utan att någonsin besöka en skog, och med 40 förbirusande tåg i timmen. Engelsmännen i gemen ifrågasätter inte emballaget och förpackningarna som allt från tvättmedel till äpplen levereras i. Ofta tänker jag att det är förståeligt att Transition Town-rörelsen slog igenom i Storbritannien långt innan den nådde Sverige – den behövs så mycket mer här.
En ofta återgiven statistik-uppgift: Sedan år 2007 bor mer än 50% av jordens befolkning i städer. Aldrig förr har så många människor haft betonghus, järnvägsspår och biltrafik utanför fönstren i stället för åkrar, skog och en betande ko. Allra tydligast är urbaniseringen i fattiga länder, men även västvärlden måste kämpa mot liknande mönster. Här, precis som i syd, är frågan dessutom läskigt förknippad med klass. Bor du i en stad? Grattis. Ju sämre socioekonomisk status du har, desto större risk att det blir du som får bo i en av de där lägenheterna med utsikt över järnvägsspår och industrier.
Saken är inte biff bara för att man bor granne med en skog heller. Även om vi har tillgång till naturen blir vi allt mer främmande för den. Den är inte längre en naturlig (ursäkta) del av våra liv. Kunskap om hur man gör upp eld, vallar skidor och bestämmer om en svamp är ätlig klarar allt mer sällan hoppet från äldre genertaioner till yngre. Naturen är inte längre vår bakgård – den är okänt territorium. Och konsumtionshets har inte gjort saken bättre: En tältutflykt i närområdet tacklas med superavancerat tält gjort för storm på K2, thermounderställ för -50 och vindtygsjacka framtagen för ihållande hagel. Vi kan köpa upplåsbara campingkuddar, engångsgrillar och utomhustoaletter. Myggmedel, anti-ormserum och antihistamin. Att utrusta sig för en naturupplevelse är som att utrusta sig för en rymdfärd. Uppfattningen om att det är dyrt att ge sig ut på vandring hjälper dessutom inte stadsbor från en lägre socioekonomisk grupp att reclaima sin bit av skog och mark.
Jag vet inte vad jag försöker få sagt, riktigt. Att befolkningsökningen och urbaniseringen måste hämmas, antar jag, och inkomstskillnaderna med. Fram till dess får jag fortsätta att avlägsna plastemballage för att äta ett äpple.
(Urbanisering medför andra problem också, som minskad bostadsyta. Läs till exempel George Monbiot’s text om hur de fattiga får maka på sig och om bostadsfotavtryck.)
Johan Erlandsson • 12 februari 2011 kl. 19:09
Men skulle nio miljarder bo i villa/torp/ekoby skulle det ta rätt mycket markyta i anspråk…
Jag tycker inte det ska vara omöjligt att få till ett stadsliv som inte är så deprimerande som du beskriver. En bra början är att begränsa biltrafiken kraftigt och ge staden tillbaks till fotgängare och cyklister. Lyckade exempel på det finns.
En sak till -många väljer att bo i staden för att de gillar det.
Matilda Welin • 12 februari 2011 kl. 19:17
Absolut, att bo i en stad är inte dåligt i sig (även om det är mer krångligt än att bo på landet – både föda och sopor måste transporteras fram och tillbaka från något slags omkringliggande bufertzon av landsbygd. Visstkan man odla i stan, men stad funkar ändå inte utan en landsbygd som försörjer den). Problemet är snarare orättvisan: så många vill bo i städerna att vi inte hinner anpassa dem i tid, och så får några oturliga husera bredvid industribyggnaden och järnvägskorsningen.
Martin Saar • 12 februari 2011 kl. 21:25
Hej Johan!
Precis så hopplöst kommer det att bli.
Hur ska denna stadsbefolkning kunna få livsmedel?
Skit i transporterna det tillhör inte de basala överlevnadsfaktorerna. Sluta sprid myten om transporternas betydelse för ett gott liv och en hållbar livsstil.
Johan, visst många gillar staden, men när det blir skarpt läge utan mat så undrar jag hur många som gillar staden.
Johan Erlandsson • 13 februari 2011 kl. 09:21
Ja, staden är beroende av en omkringliggande landsbygd för produktionen av mat. Jag har dock aldrig hört något på ett rationellt sätt förklara vad som är det stora problemet med det? Inte ens Gunnar Lindstedts uppmärksammade åsikt om att det behövs en miljon svenska bönder när oljan tar slut stödjer det -det innebär ju att åtta miljoner kan ägna sig åt annat. Och det är inte transporterna som är resurs- och energikrävande när det gäller maten.
Idag kan man säga att vi är sårbara eftersom vi äter så mycket kött och mejeriprodukter som kräver väldigt mycket betesmark, odlingsyta och andra resurser. Maten transporteras också i stor utsträckning internationellt, vilket kan bli svårt efter en kraftig finanskris.
Men om vi går över till ekologisk, regional produktion av mat och sänker kött- och mejerikonsumtionen till hållbara nivåer så har jag ännu inte hört något riktigt bra argument, stött på forskning, för att en sådan matförsörjning vara ohållbar. Cirkulation av näringsämnen kvarstår att lösa, men det är ju inte löst på landet än heller.
max wahlter • 12 februari 2011 kl. 22:48
Citat>>Men skulle nio miljarder bo i villa/torp/ekoby skulle det ta rätt mycket markyta i anspråk.>>
Inte riktigt. Våra städer är glesare än man kan tro. Täby har samma befolkningstäthet som Bangladesh har i genomsnitt. 40% av vår stadsytor är överlämnad till bilen. Över 50% om du bor i Los Angeles.
Det är viktigt att vi inte sprida fel information om storstadens s.k. ekologiska förträffligheter. Å ena sidan har stora städer alltid funnits. Å andra sidan har en mycket tätare landsbyggdd funnits för – med tåg förbindelser till storstaden. I byn där vi anlägga vår ekoby fanns det förut 4000 personer. Numera bor 100 här. Och då, när 4000 bodde här fanns det endast 5 millioner i Sverige.
Johan Erlandsson • 13 februari 2011 kl. 09:29
Nej, stora villaområden i anslutning till staden är ingen höjdarlösning eftersom det blir så glest och genererar ett transportberoende för att lösa vardagslivet. Glesheten gör också att det inte är lätt att få lönsamhet i butiker som finns där folk bor.
Ännu värre blir det om man bosätter sig på landet men fortfarande ofta nyttjar det som finns i stan.
Per E • 16 februari 2011 kl. 08:16
Skogspromenader ar ganska billiga i Stockholm men de ar inte kostnadsfria. SL-biljetten till Bjorkhagen tor kostar minst 22 kr och 20 km vandring drar 30 kr bransle(mat) och vill man vara medlem i Sormlandsleden belastar det ens ekonomi med ytterligare 150 kr per ar. Dock overkomligt for manga.
Det finns nog mycket underanvandning av lokalytor aven i Sverige. Det ar ju tillatet att aga en sommarstuga som star tom 85 % av tiden. Daghem och skolor star oanvanda 75% av aret. De forvarvsarbetandes boenden star tomma hela dagarna. Nar en pensionar bor i sin kolonistuga nar vattnet ar paslaget star lagenheten tom i ett halvar. Bussarna kor omkring halva dagarna med nagra passagerare. Och bilar som vager ett ton och rullar omkring med 75 kilo manniska ska vi inte tala om. Men allt detta maste val vara tillatet, i alla fall sa lange det haller ekologiskt. Och det gor det val fortfarande i Sverige, men knappast i England med 55 miljoner.
Matilda Welin • 16 februari 2011 kl. 21:12
Per E: Precis, bor man centralt måste man göra en lång resa för att komma ut i naturen. Bor man i centrala London är närmaste riktiga skog förmodligen Epping Forest i utkanten av tunnelbanenätet. En tor-resa dit från centrala London (t.ex. från Peckham eller lika nedgågna Elephant & Castle) kostar 90 kronor och resan tar uppemot en timma, enkel väg. Och då hamnar man bara i huvudstadens mest välbesökta skog, inte direkt någon vildmark.
Marie • 4 mars 2011 kl. 16:10
Jag vet inte riktigt hur man går tillbaka till mer levande landsbygd, och inte bara till att folk bor på landet och bilpendlar in till stan. Idealiskt skulle fler bo på landet och försörja sig på landet. Städer skulle bli tätare och stadsrummet skulle användas mycket mer till odling. Jag skulle vilja se en gårdsodlingsrevolution.
Gunnar Rundgren • 9 mars 2011 kl. 09:13
Stadens sociala funktioner och stadens och industrins roll i att exploatera omgivningen glöms alltför ofta bort i modern miljö och ekologisk diskussion. Att makten finns i städerna, att utbytet mellan stad och land alltid varit ojämlikt – och att detta ojämlika utbyte har expanderat till hela klotet genom billiga transporter och en global marknad. Att människor, även sådana utan makt, dras till sådan centrum av makt och välstånd är inte att förvåna. Det ser man redan i gyttret av kåkar under slotten i medeltida europeiska städer. Att bryta upp mönstren för människans exploatering av andra människor är därför nyckeln i diskussionen stad och land.