När jag intervjuade forskaren Marcus Carson för Effekt i höstas berättade han att svenskar anses väl rustade att ta till sig budskap om klimatförändringar eftersom vi ofta lever nära naturen, tack vare små städer och gles befolkning. Tre år i London har gett mig en god bild av ett motsatt scenario – här passerar mitt pendeltåg Peckham där folk växer upp utan att någonsin besöka en skog, och med 40 förbirusande tåg i timmen. Engelsmännen i gemen ifrågasätter inte emballaget och förpackningarna som allt från tvättmedel till äpplen levereras i. Ofta tänker jag att det är förståeligt att Transition Town-rörelsen slog igenom i Storbritannien långt innan den nådde Sverige – den behövs så mycket mer här.

En ofta återgiven statistik-uppgift: Sedan år 2007 bor mer än 50% av jordens befolkning i städer. Aldrig förr har så många människor haft betonghus, järnvägsspår och biltrafik utanför fönstren i stället för åkrar, skog och en betande ko. Allra tydligast är urbaniseringen i fattiga länder, men även västvärlden måste kämpa mot liknande mönster. Här, precis som i syd, är frågan dessutom läskigt förknippad med klass. Bor du i en stad? Grattis. Ju sämre socioekonomisk status du har, desto större risk att det blir du som får bo i en av de där lägenheterna med utsikt över järnvägsspår och industrier.

Saken är inte biff bara för att man bor granne med en skog heller. Även om vi har tillgång till naturen blir vi allt mer främmande för den. Den är inte längre en naturlig (ursäkta) del av våra liv. Kunskap om hur man gör upp eld, vallar skidor och bestämmer om en svamp är ätlig klarar allt mer sällan hoppet från äldre genertaioner till yngre. Naturen är inte längre vår bakgård – den är okänt territorium. Och konsumtionshets har inte gjort saken bättre: En tältutflykt i närområdet tacklas med superavancerat tält gjort för storm på K2, thermounderställ för -50 och vindtygsjacka framtagen för ihållande hagel. Vi kan köpa upplåsbara campingkuddar, engångsgrillar och utomhustoaletter. Myggmedel, anti-ormserum och antihistamin. Att utrusta sig för en naturupplevelse är som att utrusta sig för en rymdfärd. Uppfattningen om att det är dyrt att ge sig ut på vandring hjälper dessutom inte stadsbor från en lägre socioekonomisk grupp att reclaima sin bit av skog och mark.

Jag vet inte vad jag försöker få sagt, riktigt. Att befolkningsökningen och urbaniseringen måste hämmas, antar jag, och inkomstskillnaderna med. Fram till dess får jag fortsätta att avlägsna plastemballage för att äta ett äpple.

(Urbanisering medför andra problem också, som minskad bostadsyta. Läs till exempel George Monbiot’s text om hur de fattiga får maka på sig och om bostadsfotavtryck.)