Det började som så ofta med ett telefonsamtal.

– Hej, jag ringer och ställer människors liv upp och ned.

Jesper Weithz, som var med och grundade klimatmagasinet Effekt för snart tio år sedan, blev i maj 2016 uppringd av Måns Lagerlöf, teaterchef på Riksteatern. Han fick då berättat för sig att Riksteatern hade ett konstnärligt initiativ på gång med fokus på miljöfrågor. Under flera år skulle det satsas på scenkonst som på olika sätt skulle fokusera på vår tids stora existentiella ödesfrågor. Varje säsong var det tänkt att två helt nya produktioner skulle ingå i Riksteaterns utbud och förhoppningen var att satsningen skulle få allt detta att hitta fram till helt nya målgrupper runt om i landet.

Först ut var Stefan Sundström och Martin Emtenäs föreställning Vi som bor här (läs Effekts intervju med Stefan Sundström i nr 3/2017). Men nu var frågan alltså om Jesper Weithz var intresserad av att göra den andra produktionen.

– Jag hade skickat manus till teatrar tidigare utan resultat. Så ett skäl till att jag skrev Det som inte växer är döende, min första roman, var att visa teatern att jag inte var en helt oförmögen lycksökare. Måns Lagerlöf hade läst den, och i en workshop vi båda deltog i, hört mig läsa ett novellutkast som han fastnade för. Nu frågade han om jag inte ville skriva ett pjäsmanus. Min plan lyckades!

Uppgiften var att på något sätt gestalta den minst sagt komplexa relationen mellan människor och natur.

– Det är tydligt att vi som samhälle i dag betraktar människor och natur som åtskilda. Samtidigt finns det goda skäl att hävda att ett sådant synsätt i grunden är felaktigt. Det här var det meningen att jag som dramatiker skulle ta mig an på något sätt. Vilket lockade mig, för det låter svårt. Är svårt.

Jesper Weithz formulerade fyra olika idéer och efter några turer fram och tillbaka enades man om att han skulle gå vidare med den pjäs som han kallade Slutet enligt Rut.

– På det stadiet fanns inte mycket mer än en catchy titel, samt idén om en familjekonflikt kring en skog och om en onaturligt gammal kvinna som vägrar att dö för att hon vill kunna fortsätta skydda skogen.

 

Jesper Weithz har skrivit manuset till Slutet enligt Rut. Foto: David Lagerlöf.

Intresset för teater kom redan när Jesper Weithz var liten. Hans mormor tog ofta med honom till Malmö stadsteater, och som sjuåring
började han själv på Malmö
arbetarteater. Även om han senare i livet slog in på den journalistiska banan så har drömmen alltid levt kvar om att få skriva för teaterscenen.

Häromåret skedde till slut något av en debut på området. Då var han
med och skrev en av fyra monologer när Riksteatern och Dramaten tillsammans satte upp pjäsen Medan klockan tickar. Nu, med Slutet enligt Rut, var det dock tänkt att varje ord skulle vara hans eget. En rolig uppgift, men också svår, som sagt.

– Mina starkaste kulturupplevelser då det gäller teater eller film är de som lämnar mig med en känsla av att relationer är viktiga att vårda. Ofta starka och trasiga dramer. Så jag har nog velat komma åt den känslan också i min egen pjäs. Om en enda person går från salongen och gör det där lilla extra för en relation som kanske blivit dålig eller går på sparlåga, då blir jag glad. Men då menar jag inte bara mellanmänskliga relationer utan även relationer mellan människor och det vi oftast kallar naturen.

En vecka innan Jesper Weithz skulle lämna in det färdiga manuset
dog hans pappa.

– Det är en sådan sak, på tal om relationer, som påminner en om att när någon är borta och förlorad så kan man inte längre ställa de där frågorna man tänkt på, eller säga det där man skulle vilja få sagt. Att förlora min pappa har tagit mig hårt, det är en chockartad existentiell
upplevelse att ställas inför en förlust man inte kan förändra. Det kan låta känslokallt utifrån ett antropocentriskt perspektiv att jämföra pappas bortgång med den oerhörda förlusten av biologisk mångfald som pågår. Men där finns samma irreversibla förlust, samma ofrivilliga eftertanke. Livet utplånas i en rasande fart på planeten. Det är oåterkalleligt. Katastrofalt. Men var är tårarna?

»I hur stor utsträckning ljuger vi för oss själva?«

 

 

 

I Slutet enligt Rut är det tre personer som står i centrum. Det är Rut, 112 år, som en gång var en driven skogsbaron som höll liv i en hel kommun, men som för en 30-40 år sedan beslutade sig för att hennes skog skulle förbli orörd. Ruts ena barnbarn Robin är entreprenören och företagsledaren som återvänder hem efter att ha bott många år i London. Hennes lillebror Kim är den som blivit kvar hemma på den allt mer förfallna gården och den som också har tagit hand om Rut under alla år.

På så sätt är det en ganska klassisk hemvändarhistoria, berättar Jesper Weithz. En släkting kommer hem och det blir en uppgörelse om vem som bär skuld och varför. Vad har hänt i det förflutna och vad ska egentligen hända i framtiden med skogen, det blir viktiga frågor. Robin vill nämligen avverka skogen medan Kim vill experimentera fram en ny form av ekologiskt skogsbruk. Rut vill bara lämna naturen ifred, och här börjar alltså dramat.

– Men skrapar man på ytan så representerar de här personerna i någon mån tre olika förhållningssätt till naturen. Och här finns ju många fler frågor. Vad är naturen? Är vi en del av naturen? Vad ska vi ha den till? Har vi rätt att ha den till någonting? Här finns också inslag av en annan dikotomi och konflikt – den mellan landsbygd och stad. Och så finns förstås klimatkrisen med, även om den gömmer sig långt borta i bakgrunden. Och så blir det lite folkloristik!

Slutet enligt Rut är dock inte en pjäs om skogsbruk eller skogspolitik, det är Jesper Weithz noga med att påpeka. Men vad är den då om?

– Jag skulle säga att det är en pjäs om hur vi lever med oss själva. Hur kan vi människor leva med oss själva när vi ser all förstöring som krävs av både vårt eget och andras livsutrymme, bara för att vi ska kunna leva de liv vi nu lever. I hur stor utsträckning ljuger vi för oss själva, och i hur stor utsträckning är vi ärliga? Nånstans där skulle jag säga att tyngdpunkten i pjäsen ligger.

Så till den klassiska frågan, den om huruvida teatern kan påverka. Finns det några sådana tankar med manuset? Det blir ett kort svar från Jesper Weithz. Och sedan ett längre resonemang.

– Jag tror att politisk organisering och kamp förändrar. Punkt.

Han fortsätter med resonemanget:

– Ofta blir det fel när man pratar om kulturens möjlighet att skapa förändring. För då måste kulturen förstås utifrån sin effektivitet. Men hela poängen med kultur, i alla fall enligt mig, är att den inte ska vara effektiv. Kultur ska ju handla om att erbjuda tröst, spegling eller fördjupade tankar, sådant du inte kan mäta.

– Men sen är det klart att teatern har en viktig roll att spela. Teatern är en fantastisk kulturform. Den skapar en gemenskap eller en mellanmänsklig form som någonstans står i motsättning till samtidens individualistiska ideal med människor som enskilda öar som inte är beroende av andra och annat. Man upplever en pjäs tillsammans med andra i en lokal. Det är en väldigt social konstform i sina bästa stunder.

Jesper Weithz avslutar resonemanget med att säga att vi lever i en tid av omställning, som är både frivillig och påtvingad, och att han ser ett ökat behov av kultur i samhället framöver, av alla de slag.

– I den framtid jag ser som nödvändig arbetar människor betydligt mindre. När kapitalismens tävlings- och konsumtionshets har utgått från menyn finns det en massa timmar som måste fyllas med något vettigt. Varför inte då kultur i alla dess olika former? Jag tillhör dem som tycker att tv-spel och porslinsmålning är lika mycket kultur som att utöva eller se teater på en scen. Och jag tänker att kulturdeltagande och kulturupplevande är en viktig del i att vara människa tillsammans med andra. Och med andra menar jag inte bara människor, som sagt.

 

**********

Slutet enligt Rut kommer att visas på följande orter:
6/3 Nyköping
7/3 Linköping
8/3 Askersund
11/3 Lysekil
12/3 Lidköping
13/3 Tjörn
14/3 Nödinge
15/3 Ulricehamn
17/3 Alstermo
18/3 Kalmar
20/3 Växjö
22/3 Eslöv
26/3 Lund
27/3 Kristianstad
3/4 Surahammar
5/4 Säffle
7/4 Hofors
9/4 Edsbyn
10/4 Bollnäs
11/4 Ljusdal
12/4 Hudiksvall
13/4 Sundsvall
15/4 Sollefteå
17/4 Krokom
19/4 Storuman
21/4 Umeå
24/4 Jokkmokk
26/4 Haparanda
28/4 Norsjö

*********

Texten är tidigare publicerad i Effekt nr 1/2018.