Nya globala manifestationer med nya slogans på plakaten som andas nya förhoppningar om och krav på ”förändring”.

Den 15 oktober är den första gemensamma aktionsdagen för denna nya rörelse. De som koordinerar det hela utlovar manifestationer i 868 städer i 78 länder. Mäktigt. Hoppfullt. Efter några veckor av protestläger på Wall Street i New York har även mainstream-media börjat rapportera.

Och visst är det uppfriskande att grunden för protesterna är en systemkritik, om än något vag sådan. De Adbusters-redaktörer, Micah White och Kalle Lasn, som ligger bakom uppmaningen om att ockupera Wall Street skriver i The Guardian:

There is not just anger. There is also a sense that the standard solutions to the economic crisis proposed by our politicians and mainstream economists – stimulus, cuts, debt, low interest rates, encouraging consumption – are false options that will not work.

[…] Then there is the long-term mother of all solutions: a total rethinking of western consumerism that throws into question how we measure progress.

Detta kan man omfamna och betrakta som möjligheten till en mer varaktig politisk rörelse som lyckas mecka om den globala ekonomiska maskinens motor så att den fungerar på något helt annat sätt. Kanske blir det också så. Och oavsett vad rörelsen lyckas med så tror jag att White och Lasn har helt rätt när de skriver:

If the current economic woes in Europe and the US spiral into a prolonged global recession, people’s encampments will become a permanent fixtures at financial districts and outside stock markets around the world. Until our demands are met and the global economic regime is fundamentally reformed, our tent cities will keep popping up.

Men det finns också ett annat förhållningssätt till denna rörelse. Joanne Poyourow, aktiv i Transition Los Angeles, skriver:

I haven’t journeyed down to OccupyLA myself. In part that’s because it is quite a distance from me, and I have kids’ schedules to uphold. But deep down, those are simply excuses; really, my heart’s not in it. I see the Occupy movement as an outbursting of emotion, expressing that the existing System is horribly broken, a sentiment with which I wholeheartedly agree. But the protests, now shifting to from Wall Street to upscale neighborhoods, are a gigantic ”blame game” which cannot possibly fix anything real.

Joanne Poyourow bottnar i en insikt om att den djupa förändring av vår fundamentalt ohållbara livsstil inte kan krävas av politikerna. Den förändringen måste vi genomföra själva, vilket är vad exempelvis Omställningsrörelsen tålmodigt ägnar sig åt. Bloggaren Sharon Astyk skrev nyligen en liknande artikel med rubriken Don’t Feed the Zombies: The Problem of Protesting the Thing You Depend On. Precis som Joanne Poyourow menar Sharon Astyk att vi måste göra oss mindre beroende av de strukturer som vi vill rasera. Annars kommer aldrig protesterna att bli verkningsfulla.

Jag kan förstå denna kritik mot den rörelse som nu är under uppsegling. I den mån som protesterna bara handlar om att agitera mot de som representerar systemet är de inte särskilt konstruktivt, men lyckligtvis handlar det inte bara om detta. I själva protestformen stärks undertryckta värden som samarbete, decentraliserad organisering och solidaritet. Som Naomi Klein uttryckte i ett tal på Wall Street:

I am talking about changing the underlying values that govern our society. That is hard to fit into a single media-friendly demand, and it’s also hard to figure out how to do it. But it is no less urgent for being difficult.That is what I see happening in this square. In the way you are feeding each other, keeping each other warm, sharing information freely and providing health care, meditation classes and empowerment training.

Dessutom innebär denna typ av massprotester en radikalisering av samhället som är positiv i sig. Många verkar dessutom vara på det klara med att det går att göra både och – både protestera på torget och bygga upp alternativa strukturer i lokalsamhället.

Och vad gäller den ständiga frågan vad rörelsen har för förslag på lösningar: se det som en styrka att några tydliga sådana inte har formulerats! För om det hade gjorts är jag rätt säker på att dessa skulle domineras av de kontraproduktiva lösningarna: uppmaningar till ökad konsumtion och ökad skuldsättning för att till varje pris få igång tillväxten så att det på detta sätt skapas fler jobb.

Bättre att tänka nytt.