De rödgrönas nya valaffisch får mig att tänka på en science fiction-film. En sån som både kan ses som dystopisk och utopisk. Beroende på vem man är.

Bilden signalerar stramhet, omgivningen är klinisk, färgerna nästan metalliska. Med sig i bilden har de rödgröna ledarna tagit den mest positiva framtidssymbolen de kan komma på: ett höghastighetståg.

I vårt ekonomistiska och teknikdyrkande samhälle har det blivit så att den mest respektingivande handlingen i klimatfrågan är att ösa massor av pengar över nya blänkande och snabba maskiner.

Höghastighetståg är på detta sätt perfekt. Det är beviset på att framtiden alltid är en tekniskt uppdaterad version av nutiden. Att människan löser alla problem med nya smarta innovationer.

Anhängarna av höghastighetståg menar att det är en sådan satsning som kan konkurrera ut flyget, vilket skulle minska utsläppen och därmed skapa ett mer hållbart samhälle. Men håller ett sådant argument?

I senaste numret Miljötidningen drabbar två miljöpartister samman i frågan om höghastighetstågen. Det blir en rätt belysande debatt om två helt olika sätt att närma sig framtidens samhälle.

Den ena av debattörerna, Ulf Flodin, utgår ifrån ett business as usual-scenario, där transporterna är lika många som i dag och där tåget därför måste fyrdubbla sin kapacitet. Om järnvägen ändå ska byggas ut kraftigt, varför inte passa på att bygga höghastighetståg? Han menar också att höghastighetståg är en viktig symbolfråga, ”ett glamourprojekt”, som är nödvändigt att satsa på för att även få med sig ”gråsossar” på tåget.

Motdebattör Hampus Rubaszkin köper inte business as usual-scenariet utan väger in kraftigt förvärrade klimatförändringar och även oljetoppen. Det är, resonerar han, inte alls så säkert att det finns så mycket flyg att konkurrera med i framtiden. Och klimatkaos i omvärlden kan förändra resemönstren radikalt.

Viktigare än snabbthet är att bygga en robust, pålitlig och energisnål tåginfratstuktur, menar Hampus Rubaszkin. Hellre vanliga tåg som går i tid, än höghastighetståg som är extra känsliga för olika typer av störningar. Ytterligare ett argument mot höghastighetstågen är finansieringsfrågan. Ulf Flodin framhåller att Sverige är rikt och har råd med dyr höghastighetsjärnväg (den kostar 50 procent mer än vanlig järnväg). Men vad händer om vi får en dipp i den globala ekonomin? Och, påminner Rubaszkin, planen är att finansiera snabbtåg med höjd kilometerskatt, vilket bara funkar om dagens transporter ligger kvar på samma höga nivå.

Till detta kan tilläggas att höghastighetståg inte bara behöver el för att fungera. De är också beroende av en global och komplex industriell infrastruktur. Denna kan bli svår att hålla vid liv i en situation med stigande energipriser, bräckligt finanssystem och klimatchocker. Det är alltså varken särskilt ekologiskt hållbart eller resilient.

Som Alf Hornborg skriver i sin utmärkta bok Myten om maskinen, naturen är egentligen inte i behov av investeringar. Det är de enorma investeringarna som vi redan gjort i det industriella samhällets ”teknomassa” som orsakat de ekologiska problem vi nu har att hantera. Vad får oss att tro att mer av detsamma kommer lösa problemet?

 

Miljötidningen ges ut av Miljöförbundet Jordens Vänner och kan beställa här.

Bloggat: Flute om samhällelig komplexitet

Media: DN:s granskning av avregerlingen av järnvägen (1, 2).