Konferensen Climate Existense, som fyllde första halvan av denna veckan, har dröjt sig kvar i huvudet på mig.
Framför allt är det enormt befriande  när diskussionerna får gå vidare från ett evigt konstaterande av att vi har ett (eller, för all del, många) problem och hur de ser ut.
Här var snarare frågan hur det kommer sig att mänskligheten tycks så totalt oförmögen att göra något åt situationen vi har försatt oss i. Där har psykologin, filosofin och kulturen långt fler svar än vad miljoner diagram över utsläpps- eller temperaturökningar någonsin kan erbjuda.

I den allmänna klimatdebatten finns det än så länge väldigt lite av detta. Därför var det med växande glädje jag lyssnade på Barbara Evaeus, klimatkommunikatör på WWF.
Hon visade en filmsnutt från Sergels torg i Stockholm på aktionsdagen 10/10/10. Människor dansade i ring, ledda av en ullig WWF-panda. Jättetrevligt och medryckande, konstaterade Barbara Evaeus. Men efteråt hade hon börjat fråga sig vad det egentligen leder till. Hur många av de förbipasserande lördagsshopparna som stannade för att dansa gjorde någon som helst koppling till klimatfrågan?

Efter att ha läst rapporterna från sin brittiske WWF-kollega Tom Crompton (som vi har nämnt förut på Effektbloggen, bland annat här och här) är hennes slutsats att det inte räcker att tala om för folk vad de ska göra, med en och annan ekonomisk morot i sikte. Man måste faktiskt också veta varför man gör något.

– Just nu säger vi till folk: Vi har de här massiva utmaningarna framför oss, men fortsätt ni att byta era glödlampor! Det ger människor en falsk känsla av trygghet, att vi faktiskt gör vad vi kan. Och det är ingen särskilt briljant strategi om man verkligen vill att något ska hända, sade Barbara Evaeus.

Tom Crompton och hans 20 personer stora grupp som arbetar för att hitta bra sätt att kommunicera klimatfrågan, har kommit fram till att miljö- och klimatrörelsen måste börja prata om de värderingar som ligger bakom olika handlingar i stället för att använda samma typ av argument som har försatt oss i skiten (”klimatsmarta” lösningar ska öka Sveriges BNP, ”allas” bekvämlighet och tjockleken på just din plånbok). Att bli varse att människan faktiskt är en del av naturen är en annan poäng.

Att förstå och hålla med om detta är en sak. Att omsätta det i kampanjer en annan. Barbara Evaeus fråga, som hon ställde till alla deltagare på seminariet, var: Hur gör man detta rent praktiskt?

– Jag planerar för Earth Hour 2011 nu. Hur kan vi uppmuntra människar att göra mer än att släcka sina lampor? Hur får vi dem att gå till handling? undrade hon.

Kanske har Effekts läsare förslag?