Finns tiden för att bygga det lokala och hållbara samhället?

Ett samhälle som är energieffektivt och som hushåller med ändliga naturresurser måste, menar många, bli mer lokalt. Men hur ska dagens ofta fragmentiserade lokalsamhällen stärkas så att de kan utgöra grunden i en hållbar samhällsomställning?

Har folk över huvud taget tid att bry sig, stressandes mellan jobb, familjebestyr och annat som slukar tid?

En debatt om detta pågår just nu mellan några av nyckelpersonerna bakom idéerna om samhällets behov av en snabb omställning.

Amerikanske författaren John Michael Greer menar att det inte bara finns vinster med att skapa ett starkare lokalsamhälle, det innebär också kostnader. Tid är en, en annan är att ge upp delar av sin autonomi. Greer konstaterar att denna autonomi som många åtnjuter i det amerikanska samhället är något som värderas väldigt högt vilket förklarar varför så få är beredda att offra den. Å andra sidan, säger Greer, alternativet i den värld som formar sig omkring oss är klart värre än att ge upp delar av sin autonomi.

Den amerikanske aktivisten, författaren och populära bloggaren Sharon Astyk är inne på att det viktigaste är att undanröja tidshindret. Kort och gott genom att få fler att jobba mindre genom att minska sina utgifter.
– Jag underskattar inte den enorma svårigheten för folk att göra detta och vad de måste offra. Men ändå, vad som är mest nödvändigt för att etablera ett lokalsamhälle (community) är tid, det som det enskilt svåraste att skaffa sig.

Transition Town-rörelsens grundare Rob Hopkins kommenterar i ett mycket läsvärt inlägg debatten genom att slå ett slag för de sociala entreprenörerna. De som trots alla hinder lyckas dra igång de projekt som inspirerar fler till att hänga på. Hopkins poäng är också att man inte bör ha inställningen att ”community” (å vad jag saknar en vettig översättning av det ordet) är något som man måste skapa från grunden, utan att någon form av ”community” på olika sätt existerar överallt. Kanske inte på det sätt som man själv föreställer sig det, men det är ändå ofta en grund att bygga vidare ifrån.

Det jag tycker är hoppfullt är att trots hinder som tidsbrist och rädsla för att behöva samarbeta med sina grannar, är det starka och solidariska lokalsamhället fortfarande ett ideal eller dröm för många. Du vet, de ibland lite rosenskimrande bilderna av kvarterskrogen dit du kan gå själv och veta att du inte kommer att känna dig ensam, den charmiga kvartersbion eller den lagom stora matbutiken som ligger på gångavstånd och där man gärna småpratar lite med ägarna medan man handlar.

Det kanske inte räcker för att folk spontant ska vilja realisera sina ideal, men det är förhoppningsvis tillräckligt för att de ska bli nyfikna när några börjar experimentera med något lokalt projekt som är öppet för alla att ta del av.

Det är i varje fall en start.

Här är ett Al Jazeera-reportage om Ställ om-rörelsen som ägnar sig åt att ta de där första trevande stegen: