Permakultur är ett ord med särskild lyster. Var gång någon tar det i sin mun ångar luften av entusiasm och förhoppningar, ofta också av löften. Permakultur verkar vara nyckeln till hur vi ska kunna föda oss själva på ett hållbart sätt. I min bok Kollaps skriver jag att permakultur ”kan ses som alternativet till å ena sidan det ryggknäckande grävandet i jorden som civilisationernas befolkningar har ägnat sig åt sedan den neolitiska revolutionen och å andra sidan det ohållbara maskinjordbruk som kom med den fossila revolutionen. Permakultur – som innebär en tredje väg – skapar genom medveten design och ett helhetstänkande mänskliga bosättningar som producerar sin mat genom att arbeta med, i stället för mot naturen.”

En kompis som gick en kurs i permakultur i våras fick lära sig begreppet ”gin&tonic-odling”. Andra pratar om ”hög avkastning” med ”liten insats”. Varför slita i onödan när en fulländad permakulturplan kan designa bort det mesta av jobbet?

Den entuaismen som omgärdar permakultur är förståelig. Men som med alla koncept som ibland låter för bra för att vara sanna är det klokt att vara lite extra kritisk. Och frågan är om vi är det när det gäller permakultur? Trots all hype är det slående hur sällan jag hör någon ifrågasätta den. Och då menar jag seriös kritik, från sådana som delar grundanalysen att matproduktionens problem inte löses med mer industrialisering.

Det var därför extra stimulerande att läsa det senaste numret av The Land som tar sig an permakulturrörelsen med en skeptikerblick.

I artikeln ”Permaculture: The Big Rock Candy Mountain” skriver Peter Harper från Centre for Alternative Technology om den kult som han menar har uppstått:

De flesta som attraheras av permakultur är unga, drömmande idealister som söker någon form av system för att strukturera sina aktiviteter och skapa mening. Det spelar inte så stor roll om saker och ting ”fungerar” eftersom man inte behöver vara beroende av dem. Det är deras symboliska värde som räknas. Jag har mött massor av ”permakulturträdgårdar” med en minimal produktivitet som likväl har övertygat sina skapare att de mer eller mindre är självförsörjande på mat. Några mätningar och siffror skulle snabbt krossa den illussionen, men permies är inte så mycket för att mäta sina resultat.

Enligt Peter Harper uppstod det tidigt en splittring inom permakulturrörelsen, en splittring som aldrig riktigt har uppmärksammats. De två grundarna, Bill Mollison och David Holmgren, valde två olika vägar. Bill Mollison – som företrätt huvudfåran inom rörelsen – skapade ”en global circus” mer inriktad på att sprida fascinerande idéer än att testa om de verkligen fungerar i praktiken. Medan David Holmgren genom tålmodigt arbete kritiskt började undersöka hur väl de idéer som han och Mollison utvecklat gick att praktisera – utan att blunda för de negativa resultaten.

Detta är Harpers huvudkritik: kreativt tänkande och intressanta idéer i all ära, men de är tämligen värdelösa om det inte håller vad de lovar. Och utifrån sin egen erfarenhet som odlare hävdar han att odling trots allt kräver en hel del arbete. Han tar exemplet med den inom permakulturkretsar så omhuldade skogsträdgården där en myriad av perenna ätbara växter bildar en trädgård som mer eller mindre sköter sig själv. Inte sällan säljs denna in som något som, när den väl är etablerad, mest innebär jobb i form av skörd. Något som Harper har svårt att köpa:

”Skogsträdgården” kommer visa sig vara ett system med liten insats och låg avkastning, medan en vanlig trädgårdsodling innebär hög insats och hög avkastning. Du kan säga att de båda är lika ”produktiva” i förhållande till arbetsinsats, den ena passar odlare med mer mark än tid, den andra odlare med mer tid än mark. Och man kan enkelt tänka sig en mix av de båda systemen. Permakulturörelsen har gjort oss en tjänst genom att peka på möjligheterna med perenna grödor, ätbara träd och tredimensionellt tänkande i odlingarna. Men den har totalt översålt idén, de hävdar att de funnit den heliga graalen i form av ett system med låg insats och hög avkastning.

I samma tidning intervjuas Patrick Whitefield, en av permakulturens frontfigurer och författare till bland annat boken Permakultur i ett nötskal. Han instämmer i viss mån i kritiken och säger bland annat att det finns en tendens inom permakultur mot överentusiasm: ”att påståenden tagna ur luften betraktas som sanningar och en tro att sådant som fungerar i en bok nödvändigtvis också fungerar i praktiken”. Precis som Peter Harper efterlyser Patrick Whitefield en mer kritisk attityd, vilket inte behöver förringa permakulturens styrkor.

På ett eller annat sätt ska vårt samhälles stora kriser tacklas och ett annat sätt att producera vår mat på kommer tveklöst att behövas. Vi vet ännu inte hur detta kommer att gå till, men den experimentslusta som permakulturrörelsen hyser lär vara ett viktigt bidrag. Som Patrick Whitefield påpekar: permakulturen har gått i bräschen för många nya idéer vilka i dag anses som närmast konventionell odling. Dessutom erbjuder permakultur en verktygslåda av principer som åtminstone för mig har konkretiserat samspelet mellan alla olika delar på en odlingsplatser: växter, djur, människor, byggnader och så vidare.

Jag tror inte att det finns något större problem med permakulturens idéer i sig. Problemet är snarare att en del av dess anhängare – i ljuset av övermäktiga utmaningar – sätter ett orealistiskt stort hopp till ett visst koncept för att producera mat. Ungefär som många andra sätter ett orealistiskt stort hopp till förnybar energi eller politiska styrmedel eller en monetär reform. Och när hoppet blir orealistiskt, för att inte säga falskt, brukar det kritiska tänkandet blåsa ut genom dörren.

Till helgen arrangeras permakulturfestivalen Synvända i Stjärnsund i Dalarna. Den som är nyfiken på permakultur och vill få en dos inspiration rekommenderas ett besök. Jag kommer själv att åka dit.