Permakultur är ett ord med särskild lyster. Var gång någon tar det i sin mun ångar luften av entusiasm och förhoppningar, ofta också av löften. Permakultur verkar vara nyckeln till hur vi ska kunna föda oss själva på ett hållbart sätt. I min bok Kollaps skriver jag att permakultur ”kan ses som alternativet till å ena sidan det ryggknäckande grävandet i jorden som civilisationernas befolkningar har ägnat sig åt sedan den neolitiska revolutionen och å andra sidan det ohållbara maskinjordbruk som kom med den fossila revolutionen. Permakultur – som innebär en tredje väg – skapar genom medveten design och ett helhetstänkande mänskliga bosättningar som producerar sin mat genom att arbeta med, i stället för mot naturen.”
En kompis som gick en kurs i permakultur i våras fick lära sig begreppet ”gin&tonic-odling”. Andra pratar om ”hög avkastning” med ”liten insats”. Varför slita i onödan när en fulländad permakulturplan kan designa bort det mesta av jobbet?
Den entuaismen som omgärdar permakultur är förståelig. Men som med alla koncept som ibland låter för bra för att vara sanna är det klokt att vara lite extra kritisk. Och frågan är om vi är det när det gäller permakultur? Trots all hype är det slående hur sällan jag hör någon ifrågasätta den. Och då menar jag seriös kritik, från sådana som delar grundanalysen att matproduktionens problem inte löses med mer industrialisering.
Det var därför extra stimulerande att läsa det senaste numret av The Land som tar sig an permakulturrörelsen med en skeptikerblick.
I artikeln ”Permaculture: The Big Rock Candy Mountain” skriver Peter Harper från Centre for Alternative Technology om den kult som han menar har uppstått:
De flesta som attraheras av permakultur är unga, drömmande idealister som söker någon form av system för att strukturera sina aktiviteter och skapa mening. Det spelar inte så stor roll om saker och ting ”fungerar” eftersom man inte behöver vara beroende av dem. Det är deras symboliska värde som räknas. Jag har mött massor av ”permakulturträdgårdar” med en minimal produktivitet som likväl har övertygat sina skapare att de mer eller mindre är självförsörjande på mat. Några mätningar och siffror skulle snabbt krossa den illussionen, men permies är inte så mycket för att mäta sina resultat.
Enligt Peter Harper uppstod det tidigt en splittring inom permakulturrörelsen, en splittring som aldrig riktigt har uppmärksammats. De två grundarna, Bill Mollison och David Holmgren, valde två olika vägar. Bill Mollison – som företrätt huvudfåran inom rörelsen – skapade ”en global circus” mer inriktad på att sprida fascinerande idéer än att testa om de verkligen fungerar i praktiken. Medan David Holmgren genom tålmodigt arbete kritiskt började undersöka hur väl de idéer som han och Mollison utvecklat gick att praktisera – utan att blunda för de negativa resultaten.
Detta är Harpers huvudkritik: kreativt tänkande och intressanta idéer i all ära, men de är tämligen värdelösa om det inte håller vad de lovar. Och utifrån sin egen erfarenhet som odlare hävdar han att odling trots allt kräver en hel del arbete. Han tar exemplet med den inom permakulturkretsar så omhuldade skogsträdgården där en myriad av perenna ätbara växter bildar en trädgård som mer eller mindre sköter sig själv. Inte sällan säljs denna in som något som, när den väl är etablerad, mest innebär jobb i form av skörd. Något som Harper har svårt att köpa:
”Skogsträdgården” kommer visa sig vara ett system med liten insats och låg avkastning, medan en vanlig trädgårdsodling innebär hög insats och hög avkastning. Du kan säga att de båda är lika ”produktiva” i förhållande till arbetsinsats, den ena passar odlare med mer mark än tid, den andra odlare med mer tid än mark. Och man kan enkelt tänka sig en mix av de båda systemen. Permakulturörelsen har gjort oss en tjänst genom att peka på möjligheterna med perenna grödor, ätbara träd och tredimensionellt tänkande i odlingarna. Men den har totalt översålt idén, de hävdar att de funnit den heliga graalen i form av ett system med låg insats och hög avkastning.
I samma tidning intervjuas Patrick Whitefield, en av permakulturens frontfigurer och författare till bland annat boken Permakultur i ett nötskal. Han instämmer i viss mån i kritiken och säger bland annat att det finns en tendens inom permakultur mot överentusiasm: ”att påståenden tagna ur luften betraktas som sanningar och en tro att sådant som fungerar i en bok nödvändigtvis också fungerar i praktiken”. Precis som Peter Harper efterlyser Patrick Whitefield en mer kritisk attityd, vilket inte behöver förringa permakulturens styrkor.
På ett eller annat sätt ska vårt samhälles stora kriser tacklas och ett annat sätt att producera vår mat på kommer tveklöst att behövas. Vi vet ännu inte hur detta kommer att gå till, men den experimentslusta som permakulturrörelsen hyser lär vara ett viktigt bidrag. Som Patrick Whitefield påpekar: permakulturen har gått i bräschen för många nya idéer vilka i dag anses som närmast konventionell odling. Dessutom erbjuder permakultur en verktygslåda av principer som åtminstone för mig har konkretiserat samspelet mellan alla olika delar på en odlingsplatser: växter, djur, människor, byggnader och så vidare.
Jag tror inte att det finns något större problem med permakulturens idéer i sig. Problemet är snarare att en del av dess anhängare – i ljuset av övermäktiga utmaningar – sätter ett orealistiskt stort hopp till ett visst koncept för att producera mat. Ungefär som många andra sätter ett orealistiskt stort hopp till förnybar energi eller politiska styrmedel eller en monetär reform. Och när hoppet blir orealistiskt, för att inte säga falskt, brukar det kritiska tänkandet blåsa ut genom dörren.
Till helgen arrangeras permakulturfestivalen Synvända i Stjärnsund i Dalarna. Den som är nyfiken på permakultur och vill få en dos inspiration rekommenderas ett besök. Jag kommer själv att åka dit.
Flute • 3 september 2013 kl. 14:20
För att förstå referensen till ”Big Rock Candy Mountain”, som säkerligen inte är uppenbar för de flesta svenskar, kan man lyssna till låten som den anspelar på:
http://www.youtube.com/watch?v=tYGCpGzFWh0
Oscar Kjellberg • 3 september 2013 kl. 15:38
Det var en diplomatisk kommentar till frågan om vad som är realistiska förväntningar på en designmetod som är baserad på naturens förutsättningar. Jag gillar den. Det vi människor vill åstadkomma är ju att skapa en nisch för oss själva utan att förstöra för andra organismer.
Jag är en holistisk agronomekonom utbildad på Sveriges Lantbruks Universitet (SLU). När jag började där upptäckte jag snabbt att man på detta universitet hade en extremt reduktionistisk inställning till vetenskap men jag tog trots det en M.Sc. och fortsatte ytterligare två år med inriktning på en Ph.D. Men sedan gav jag upp och jag får återkommande evidens på att den reduktionistiska attityd till vetenskap som hindrade mig, är lika stark idag som någonsin.
Permakulturister är holister som jag men också bland oss finns det personer med överdrivna förväntningar om vad som kan åstadkommas. T ex en förväntan om att Stockholms innevånare skulle kunna försörja sig själva med mat och el genom att utnyttja parker och tak inom stadens hank och stör.
Dessa mindre realistiska optimister finns både högt och lågt. Ett exempel på en högt placerad optimist är Miljöpartiets ekonomiska talesman Per Bolund som för ett år sedan, på en konferens i Kulturhuset, hävdade att Stockholms innevånare skulle kunna försörja både sig själva med el från takmonterade solpaneler och även andra genom att exporter el via nätet.
Han hävdade detta i ett tal och, när jag efteråt frågade om jag hade uppfattat honom rätt, så vidhöll han att detta scenario var fullt realistiskt.
Optimism är bra men endast så länge det handlar om saker som ryms inom det som är fysiskt och socialt realistiskt. Vad som är fysiskt realistiskt vet alla odlare oavsett om de odlar i en villaträdgård, en kommersiell trädgård eller ett lantbruk. (För politiker utan odlingserfarenhet är det nog inte lika lätt att bedöma).
Om du är intresserad av permakultur så vill jag verkligen uppmuntra dig. Det kommer att ge dig en mer realistisk uppfattning om vad som är möjligt ifråga om vad vad du kan uthålligt åstadkomma inom den nisch du har valt i naturen.
Rasmus F • 4 september 2013 kl. 07:58
Intressant inblick.
Ursäkta en språklig petitess bara: visst menar du att fråga om permakultur har blivit en sekt? För det är väl den korrekta översättningen av engelskans ”cult”.
David Jonstad • 4 september 2013 kl. 09:21
Möjligen en slapp översättning, men jag tänker mig nog att det Harper menar är en sorts tillbedjan till ett koncept som närmast blivit religiöst, det vill säga en kult (http://sv.wikipedia.org/wiki/Kult). Jämför personkult.
Klara Hansson • 21 oktober 2013 kl. 14:37
Intressant. Blir glad av att läsa ditt inlägg, för jag håller helt med om att permies ibland spårar iväg och saknar en reell förståelse för vad en permakulturdesign kan vara med och frambringa. Ur en personlig permakulturlärar-synvinkel:
Det jag vill se till att mina elever tar med sig är förståelse för hur vi dels kan skapa mer självgående, cirkulära system, både vad gäller produktion av mat, energi, hus etc.
Men, också – eller snarare framför allt – se till att denna förståelse för cykler också leder vidare till en förståelse på ett djupare plan för hur vi idag övernyttjar jordens ekosystem och vad vi behöver göra åt detta gigantiska problem. Dvs, we need to downsize…
Fortsätt skriva och föreläsa. Du gör det bra!
//Klara, Göteborg
Johan Andebratt • 15 november 2013 kl. 16:08
Instämmer i kritiken. Men det finns ingenting i Permakultur som motsätter sig odling av grödor i konventionella rader. Liksom all odling måste den anpassas efter brukarens behov. Två, platsen är helt avgörande vad trivs och vill växa just i den jorden och på den platsen.
Modernt ekologiskt jordbruk är inte heller någon hållbar lösning för framtiden. Den ekologiska bonden kör sin traktor fler gånger fram och tillbaka på åkern än vad den konventionella bonden gör.
Det är ett designsystem inte en universallösning. Det faller sig väll ganska naturligt att man i sammanhanget väljer att kritisera just skogsträdgården som system. Men dessa bör ses i sitt sammanhang jämför den biologiska mångfalden i en skogsträdgård jämfört med en konventionellt odlad rapsåker eller modern granplantering. En skogsträdgård med sin mångfald av olika arter är klarar av långvarig torka, de allt vanligare svampangreppen som kommer sig av ett varmare klimat osv.
Jag vill gärna diskutera alternativ.
Ove Stove • 25 februari 2014 kl. 20:42
Lite senkommen kommentar kanske, men jag hittade inte artikeln förrän nu. Jag har lite svårt att följa resonemangen i artikeln. Jag har själv läst mycket permakultur-litteratur och har även en del odlingsfält enligt skogsträdgårdsnitt, så jag får kanske klassas som en ”permie”. På vilket vis ger skogsträdgården en låg skörd? Fruktträd och bärbuskar ger ju gigantiska skördar i förhållande till arbetsinsats i jämförelse med morötter och gurka? Speciellt om du följer regelboken och samplanterar med växter som sköter gödslingen. Självklart bör man stenåldersanpassa sin kost och även hålla djur på gården som omvandlar perenna gräs till protein och fett, det var kanske det Harper missade?
Jag förstår inte heller på vilket sätt en splittring mellan Mollison och Holmgren påverkade analysen av Permakultur? Det är ju inte direkt så att Holmgren är pessimistisk till Permakulturen…
Veronica • 10 februari 2016 kl. 10:34
Ännu en senkommen kommentar här. Bra skrivet och jag håller även med i de föregående kommentarerna.
Jag skulle också säga att problemet är de personer som ägnar huvuddelen av sin tid åt att drömma istället för att göra + att det har blivit ett starkt fokus på den låga arbetsinsatsen.
Jag är av den åsikt att människor behöver arbeta för att må bra, men givetvis vill vi inte tillbaka till de tider där man behövde slita 12-14 timmar per dag på en åker för att få hem tillräckligt till brödfödan. Permakultur kan – med rätt design – minska mängden slit samtidigt som man får ut en hel del, men att tro att man bara behöver plantera lite träd och grönsaker och sedan lämna dem därhän och sitta på soffan…nja… så fungerar det inte. Åtminstone inte de första åren. 😉
Jag tror att det bästa man kan göra är att föregå med gott exempel, att själv visa vad som är möjligt för att ge folk realistiska förväntningar. Det är den enda vägen för att motverka att permakultur ses som flum och att alla som arbetar med dessa metoder är nya gröna vågen-hippies.
En viktig aspekt som många glömmer bort är också vikten av att fördela arbetsbördan. Om fler engagerar sig behöver varje person arbeta mindre. Att nätverka och hitta system för samarbeten är också en del av Permakulturens grundstenar som borde utforskas mer.