Det var som ett Paris i miniatyr när miljömålsberedningen i början av februari annonserade att de skulle föreslå att Sveriges klimatmål skärps och att en ny klimatlag instiftas. Politikerna gratulerade varandra för att sju partier kom överens, och ledamoten Rickard Nordin (C) twittrade om hur han kände att det skrevs miljöhistoria. Nu ska Sverige minska sina utsläpp med 85 procent till 2045, och samtidigt kompensera för de resterande 15 procenten. På DN Debatt skrev de sju ledamöterna i beredningen och ordförande Anders Wijkman att klimatmålet »skärps i linje med FN-beslutet« i Paris.

Tyvärr är det inte sant.

Det är en kognitiv dissonans som aldrig skulle vara acceptabel på andra områden.

Visst är det bra att politikerna vill minska utsläppen snabbare och att det skapas långsiktiga spelregler, men i Paris fattades ett beslut om att kämpa för att försöka begränsa den globala uppvärmningen till 1,5 grad över förindustriella nivåer. Detta är ett mål som alla ledamöter i miljömålsberedningen har uttalat sitt stöd för, men när de nu själva har kommit överens om ett utsläppsmål är det inte i närheten av vad som krävs. Anders Wijkman erkände det själv i en intervju med DN där han sa att: »Jag skulle beteckna 1,5-gradersmålet som en from önskan och jag tror att vi ska rikta in oss på 2 grader. Vi hade aldrig fått enighet med sju partier om vi tagit i mer.«

Jag tror han har rätt. Det är nog orealistiskt att vi ska lyckas begränsa uppvärmningen till 1,5 grader, med tanke på att det enligt klimatforskaren Glen Peters vid norska Cicero innebär att vi måste ha en fossilfri värld om tio år. Men frågan är varför vi accepterar att politikerna säger att de ska sikta på detta för att två månader senare anta ett utsläppsmål som leder till helt andra temperaturökningar? Det är en kognitiv dissonans som aldrig skulle vara acceptabel på andra områden. Går det att tänka sig att finansministern Magdalena Andersson (S) skulle lova att allting ska finansieras krona för krona, för att två månader senare presentera en budget där utgifterna vida överskrider intäkterna? Det är absurt, men det är så klimatpolitiken hanteras.

Det enda sättet som politikerna själva kan tro på vad de säger är genom att förlita sig på negativa utsläpp, vilket är inskrivet i miljömålsberedningens förslag. Det innebär att för att nå målen till 2045 och därefter hamna på minusutsläpp, ska storskalig teknik användas för att dra koldioxid ut ur atmosfären och sedan lagras under jord eller hav. Negativa utsläpp är också en outtalad del av Parisavtalet, eftersom förhandlarna inte backade upp sina ambitiösa temperaturmål med några krav på utsläppsminskningar.

Problemet är dock att tekniken ännu inte finns. I den mån som CCS (Carbon Capture and Storage) faktiskt används handlar det om att pumpa ner den infångade koldioxiden i sinande oljekällor för att få upp ännu mer olja. Med en referens till Stanley Kubricks klassiska kärnvapensatir har den brittiske klimatprofessorn Kevin Anderson beskrivit det som om vi förlitar oss på »Dr Strangelove-alternativ« när vi tror att tekniken ska rädda oss.

När det brinner i en byggnad brukar första alternativet vara att försöka släcka branden, även om besökarna måste utrymma lokalen. Dagens politiker vägrar säga till sina väljare att det brinner och att de faktiskt kanske inte har kontroll över situationen. I stället låtsas de som ingenting och hoppas att negativa utsläpp ska bli deras nödutgång när entrén är fylld av rök.

Eftersom inte nödutgången ens är byggd verkar det som en dumdristig strategi.

Detta är ett smakprov från nya numret av Effekt som kommer nästa vecka. För att få hela numret hem i brevlådan, teckna din prenumeration här.