Artikeln är publicerad i Effekt nummer 1/2016. För att få ännu mer Effekt, prenumerera här.

Artikeln är publicerad i Effekt nummer 1/2016. För att få ännu mer Effekt, prenumerera genom att klicka på tidningsbilden.

Det finns vissa olika typer av intervjupersoner, om jag får vara lite generaliserande. Det finns de inbitna nördarna, som får en fråga och sedan pratar i timmar om sitt ämne. Det finns politikerna, som säger sina inrepeterade svar oavsett vad frågan är. Det finns de som bara gillar att snacka, och som börjar med att svara på frågan men ganska snabbt tar ologiska skutt till andra ovidkommande spår.

Sedan finns det personer som Sverker Sörlin, vars lugna norrländska döljer det faktum att hans tankebanor är mycket snabbare än mina egna, så trots att jag tycker att jag har hängt med, sitter jag efteråt och försöker förstå hur en fråga om uppväxten i Västerbottens skogiga inland efter en halvtimme har hamnat i ett resonemang om hur akademiska miljöer tar en allt större plats när andra folkbildningsarenor har fallit sönder.

Växer man upp i stan tror jag det kanske är annorlunda, att söka upp naturen kräver en aktiv handling. Av oss krävdes ingen aktiv handling
Sverker Sörlin

Vi ska försöka bena ut det lite senare. Men först en presentation av Sverker Sörlin. Han är idéhistoriker och professor i miljöhistoria, och den som kanske har gjort mer än någon annan i Sverige för att vidga miljön från sin gamla förankring i naturvetenskapen och ta in den i humanioran. Dessutom är han kulturskribent och författare med en bibliografi lång nog att publiceras i bokform. Han måste kort sagt vara en av landets mest produktiva akademiker.

– För mig är själva skrivandet och formulerandet en central del i mitt sätt att fungera. Jag författar hellre än jag förvaltar, och jag utvecklar hellre än att jag ser över. Jag är hellre på väg mot något annat och nytt än att jag städar och sorterar och ordnar, säger han.

– Och jag är inte väldigt beroende av sällskap kan jag säga, utan trivs ganska bra med att vara ensam.

Sverker Sörlin kommer som sagt från Sverker Sorlin bloggenVästerbottens inland, från Åsele närmare bestämt. En hembygd som han i en essä i DN har beskrivit som ett »ABF-land. En studiecirkeldemokrati av Gotlands storlek genomkorsad av flottningsleder och timmervägar«. Han säger att även om inte den norrländska barrskogen brukar framhävas för sin skönhet, lämnar dess enorma rumsliga utbredning sina spår.

– Det är nånting med att det är så stort – att det inte är urbant. På något tyst sätt blir man klar över att det är det här som är villkoret. Växer man upp i stan tror jag det kanske är annorlunda, att söka upp naturen kräver en aktiv handling. Av oss krävdes ingen aktiv handling, vi var i naturen. Snarare var det det här lilla samhället – en glänta i skogen – som var en liten tillfällighet som egentligen inte hörde dit.

Uppväxt i en bygd präglad av skogen och skogsbruket, och med ett tidigt engagemang i Afrikagrupperna, insåg snart Sverker Sörlin att frågor gällande global utveckling och rättvisa var sammanlänkade med diskussionen om hur vi använde våra naturresurser. Som student flyttade han till Umeå, en universitetsort som också hade skogen i centrum, och diskussionen om exempelvis vattenkraftsutbyggnaden i Norrland och torvbrytningen under energikrisen på 1970-talet var livlig.

– Jag blev nog för egen del tidigt klar över att det inte gick att delegera ansvaret för att tänka om det här till en viss akademisk disciplin, utan att det krävdes en bredd, säger Sverker Sörlin.

Han menar att Umeå var en välkomnande miljö för det tvärvetenskapliga. Själv disputerade han så småningom inom idé- och lärdomshistoria med en avhandling om utnyttjandet av de norrländska naturresurserna. Sverker Sörlin berättar hur ämnet vidgades i Umeå under den här tiden från att bara titta på den akademiska lärdomshistorien, till att titta på hur tänkandet hade utvecklats även inom exempelvis arbetarrörelsen och folkbildningen.

– Jag är visserligen historiker, och det genomsyrar väldigt mycket av det jag gör. Men det är inte bara ett sorts historiskt tänkande utan det är ett tänkande som kombinerar element från väldigt många olika håll. Jag tror att i den mån jag har fått uppmärksamhet och blivit lyssnad till spelar det stor roll. När mina idéer får verkan så är det inte i första hand för att de representerar en viss typ av specialiserad expertis, utan snarare att de har en bredare giltighet.

Sverker Sörlin fick tidigt fler arenor att verka på. Han blev 1986 redaktör för den humanistiska forskningstidskriften Tvärsnitt och fick ett styrelseuppdrag inom Folkuniversitet. En av drivkrafterna var att göra en samhällsinsats, och Sverker Sörlin såg sig som privilegirad samtidigt som han såg olyckor och bekymmer runt omkring sig. Detta har i sin tur gjort ett avtryck på hans sätt att tänka.

– Jag tyckte länge att jag hade för lite olyckor för egen del, om man får säga så, och att jag måste göra någonting för andra. Och det tror jag också att man kan se som ett genomgående drag här, ett slags självuppoffrande drag. Men den här självuppoffringen var inte framkallad av att jag var moraliskt högstående utan för att det fanns en klyfta mellan min relativt problemfria position och det här som jag just har beskrivit. Det var liksom rätt och billigt att göra en samhällsinsats, och samhällsinsatsen för mig tog de här bestämda uttrycken, som utan att det var planerat också främjade min möjlighet att – om man så vill – tänka. Att kombinera drag i samhällsdebatten och i den vetenskapliga diskussionen gjorde att jag kunde presentera nya tankar och idéer.

Det är ingen slump att vi är där vi är, det är en fruktansvärt korkad hantering. Det är otroligt dåligt, prestationen är förfärlig
Sverker Sörlin

Sverker Sörlins arbete handlar till stor del om människans relation till sin omgivning, och hur synen på naturen har förändrats genom historien. I Västerbotten och i Umeå har en stor del av debatten kretsat kring skogsbruket, och motståndet mot kalhyggesbruket har engagerat många. Sverker Sörlin intar en mittenposition, han säger att han förstår att skogen måste användas som råvara och att det behövs en skogsindustri.

– Ett visst mått av pragmatism tror jag har präglat mitt tänkande. Det finns folk som går mycket längre, som ifrågasätter saker mycket mer radikalt. Och jag frågar mig ibland varför gör inte jag det – beror det på feghet? Men jag tror det beror på att det ändå finns någon form av känsla av att till sist måste vi ändå kunna genomföra det.

Det synsättet gör också att han aldrig har intagit någon strikt ideologisk hållning.

– Jag tycker inte det är något självändamål att konstruera ett visserligen begåvat men utopiskt argument. Jag är ganska stolt över att kunna resonera mig fram till positioner som utvecklar möjligheter och som dessutom går att använda, säger Sverker Sörlin.

Sedan Naomi Klein släppte boken Det här förändrar allt har kapitalismkritiken blivit mer framträdande i klimatdebatten. Sverker Sörlin håller med om att systemkritikerna har flera bestickande argument, men tror ändå att vi inte kan bli alltför dogmatiska om någonting ska bli gjort. I alla fall inte ännu.

– En omställning borde kanske också innebära att man ifrågasätter viktiga delar av kapitalismens sätt att fungera. Jag kan förstå det, men samtidigt kan jag tycka att problemet om man skulle göra den frågan central och föra upp den högst på agendan – även om det rent intellektuellt framstår som det man borde göra – är att då kommer det inte gå alls. Det blir för många som blir likgiltiga eller fientliga. Den på papperet bästa idén kanske inte är så bra eftersom den skapar så mycket hinder.

Det är två månader sedan Parisavtalet skrevs under, och Sverker Sörlin tror avtalet kommer att ställa saker på sin spets. Detta kan vara sista chansen för kapitalismen, och om inte processen med översynen av ländernas klimatåtaganden visar sig leverera de utsläppsminskningar som behövs, tror han att systemkritiken kommer att växa sig ännu starkare.

– Jag tror att här ryms sprängstoft när man kommer till utvärderingsskedet, säger han.

Samtidigt har det snart gått ett kvarts sekel sedan Riokonferensen, då grunden lades för FN:s klimatförhandlingar. Redan då fanns kunskapen som behövdes för att agera och undvika framtida klimatkatastrofer, men ändå har utsläppen – i alla fall fram till i fjol – fortsatt att öka i oförminskad takt. Har inte tillväxtkapitalismen redan nu bevisat att den inte är en del av lösningen utan en del av problemet? Sverker Sörlin tycker att det ligger mycket i den argumentationen, men menar att vi ska ge Parisavtalet en chans.

– Det är ingen slump att vi är där vi är, det är en fruktansvärt korkad hantering. Det är otroligt dåligt, prestationen är förfärlig. Möjligen kan man säga lite ursäktande att ur ett historiskt perspektiv så har den fulla vidden av denna fossilekonomi inte framträtt förrän de senaste årtiondena. Så sent som för 50 år sedan var det ingen som trodde att människan kunde skapa de här förändringarna, så det är relativt nytt. Men nu står det helt klart att det är de grundläggande systemen som är dåligt riggade, och frågan är om de då med systemens egna inneboende premisser kan ställas om så som det föreslås i Parisavtalet? Jag vet inte, men visar det sig att det inte händer så ser dagordningen annorlunda ut om tio år. Då kan man ställa frågorna radikalare, säger han.

Omställningen som krävs beskriver Sverker Sörlin som en stillsam revolution, och menar att det går att överföra Karl Marx tankeram till hur fossilekonomin måste förändras.

– I sitt mest lyckade scenario skulle man kunna säga att det är en revolution och att den följer ett marxistiskt schema. Det är en materialistisk revolution, det är omständigheter i relationen mellan produktionens villkor – materiella villkor – och hur arbetet är organiserat som måste förändras, som måste återställas, säger Sverker Sörlin.

Det är nu vi kommer till hur akademin tar allt större plats. Sverker Sörlin menar att den folkbildning som fanns när han växte upp inte finns på samma sätt i dag. Civilsamhällets roll som idébärare genom olika organisationer, rörelser och politiska partier har sjunkit i betydelse, i stället har den rollen delegerats till universiteten och högskolorna. När vi nu står inför något av en samhällelig revolution är det akademikernas uppgift att fundera över möjliga vägar att ta.

– Såna som jag, vad vi försöker göra är att hjälpa till och tänka kring hur det här skulle kunna gå till, säger Sverker Sörlin.

Han tycker att det är viktigt att universiteten och högskolorna får vara en frizon, att de får vara en plats där även till synes bisarra tankar får ta plats.

– Det är egendomligt det som sker i akademin, idéer som diskuteras där kan nästan vara omöjliga att beskriva utanför det där rummet, men ge det 20 år och – inte alla så klart, långt ifrån alla – men vissa av de här idéerna som föreföll egendomliga är plötsligt allmän egendom – alla tänker så, säger Sverker Sörlin.

Inom klimatforskningen talas det om tipping points, tröskeleffekter, när en process blir självförstärkande. Sverker Sörlin menar att dessa även finns i samhället. Att idéer som kanske har utvecklats av enskilda individer eller i små kollektiva grupper och som det tidigare har varit otänkbart att få bredare gehör för, vid vissa tidpunkter plötsligt kan spridas och få fäste bland en större befolkning. Och när detta sker finns det även en möjlighet att genomföra reformer.

– Medvetenheten är det första, det måste finnas en acceptans för åtgärder. Har inte den kognitiva revolutionen inträffat finns det ingen acceptans för de åtgärder som krävs.

Sverker Sörlin tror att vi kanske är i det läget nu. I och med Parisavtalet skrev världsledarna på att de vill ha en storskalig omvandling som måste ske väldigt fort, och att det nu måste till en diskussion om hur den revolutionen ska gå till. Vi vet att samhället förändras, så nu måste vi välja vilka värderingar som ska peka ut riktningen. Det här är ett politiskt val, menar Sverker Sörlin.

– Det är inte som tunnelbanelinjerna där det finns fem att välja bland och jag tar den här. Det här är inte en tunnelbanestation utan någonting med en öppen horisont. Vi vet inte vad som finns där om 10, 15, 20 år, men vi kan ändå ha en hållning till om vi tycker det är bättre att försöka förena den här omvandlingen med rättvisa, eller om vi vill förena det med största möjliga frihet för den enskilda individen. De är inte nödvändigtvis uteslutande de här två, men det är skillnad och jag tror nästan allting vi gör och tror och tänker har att göra med de här värderingar vare sig vi vill eller inte.

3 tänkare som Sverker Sörlin menar har format vår syn på miljön:

George Perkins Marsh – Man and Nature (1864)

Den boken är på något sätt ett slags tidigt antropocendokument skulle man kunna säga – långt innan ordet nånsin var påtänkt – så tillvida att han visar i boken hur framförallt Europa men även Nordafrika och Mellanöstern är totalt omvandlat av människohand. Han gör resor runt i Europa och läser dokument – även från Sverige, Norge och Danmark faktiskt – och hela boken är en enda lång redogörelse för hur förändrad naturen är. Som jag ser det är han den som sätter vårt tänkande om natur och miljö på modern kurs.

Rachel Carson – Tyst vår (Silent spring, 1962)

Boken byggde på en väldigt effektiv användning av forskning och trycks i New Yorker som serieform och kom sedan ut i bokform, och förhandsbeställningarna av boken låg på 200 000 exemplar. Jag tror det är väldigt viktigt att hon vidrörde någonting som kändes, någonting som fanns just då och där det fanns en koppling mellan kunskap och indignation. Det handlar också om tajming, bra kommunikation handlar ofta om tajming, att man kommer vid rätt tidpunkt.

Ulrich Beck – Risksamhället (Risikogesellschaft, 1986)

Beck var inte i första hand en miljötänkare utan en sociolog i en bred filosofiskt orienterad kontinental tradition som hade idéer om massa grejer, men den här boken ändrade på väldigt mycket av vår förståelse genom att den innehöll ett nytt argument. Titeln kan lätt missförstås som att vi lever i ett samhälle där risker ökar, men det är inte det han säger egentligen, utan han säger att vi lever i ett samhälle där vi räknar med risk mycket mer. Risk är en faktor i vårt sätt att förstå samhället, och vi förhåller oss till framtiden genom att göra riskbedömningar och tänka risk. Boken fick ett enormt inflytande, och citeras väldigt mycket fortfarande 30 år efter att den kom.