Hampus Rubaszkin

Hampus Rubaszkin är seminarieansvarig på Effekt medarbetare på Effekts webbredaktion.

Mörker över södra Stockholm

Klick klick, låter proppskåpet i hallen, och jag hinner precis titta upp för att se hur siffrorna på den digitala väckarklockan tonar bort, några minuter efter fyra.

Sen blir det mörkt. Alltså inte mörkt som när man släcker lamporna, utan mörkt på riktigt. Ingen gatubelysning, inget ljus från lamporna på gården, eller grannhusen mitt emot. Efter en stund märker jag att det finns en aning skymningsljus kvar, trots att det är en timme efter solnedgång. Vilket får mig att inse att avbrottet måste vara geografiskt omfattande, eftersom det normalt sett aldrig går att uppfatta skymningsljuset i staden på grund av ströljuset från all bebyggelse omkring.

Jag tänker att jag borde veta precis vad jag ska göra, men ändå känner jag mig villrådig. Tar fram några värmeljus och tänder, men de är ganska opraktiska i sammanhanget, gjorda för att skapa mysljus, inte för att lysa upp. Var hade jag nu stearinljusen? Och var är ljusstakarna? Istället för att ta reda på det, så börjar, jag, precis som tiotusentals andra i samma ögonblick, fippla med mobilen för att få information. Displayen indikerar att det ska finnas mottagning, men det går inte att nå något Internet, står bara och tuggar.

Irriterad på mig själv över att jag reflexmässigt försöker nå Internet, inser jag att det vore bättre att försöka lyssna på radio. Jag hade tänkt att jag borde köpa batterier till den gamla transitorradion i köket, men det har inte blivit av. Men så kommer jag på att jag har radio på mobilen. Bara för att inse att headsetet måste anslutas för att det ska fungera. Var är nu headsetet? Till slut hittar jag det och får igång P4. Där ges knapphändig information, de har inte ens fått prata med någon på elbolaget Fortum, utan får läsa innantill från hemsidan. Avbrottsprognosen anges till 2,5 timmar, men det står också att felsökning pågår. Radiorösten konstaterar att det är konstigt att ge en tidsprognos om man inte ens hittat felet. Det känns inte helt bra. Det är dags att börja tänka lite mer långsiktigt.

Hur länge finns det vatten? Jag går ut i köket, hittar stearinljusstakarna, och i skenet från dessa börjar jag leta efter nåt att tappa upp vatten i. Återigen irriterad över mina dåliga förberedelser, men som tur är har ingen gått ut med pantflaskorna, så jag hittar några 1,5 liters PET att fylla på. Spolar upp en hink i badrummet. Det är bra tryck i kranen. Vi bor nära vattentornet som står på en kulle i närheten. Funderar på hur det är för de som bor i höghus där man är beroende av pumpar för att få upp vattnet.

Sådär. Nu känns läget under kontroll. Gott om batteri i den icke-smarta mobilen med radio och ficklampa. Jag kan lyssna varje halvtimme i många dagar om det skulle behövas. Smartphonen kommer vara urladdad efter några timmar. Radion rapporterar om trafikkaos i släckta korsningar. Jag blir nyfiken, och ger mig ut på en promenad. Porten står olåst, motorlåset har stannat i öppet läge. Går ner för att kolla källaren, där är det låst, och jag kan använda nyckelbrickan som vanligt. Hur fungerar det? Och hur länge? Kan jag komma åt källarförrådet vid ett längre avbrott? Jag inser att jag har många frågor till husvärden.

 Borta i centrum är det helt kolsvart och folktomt. Den stora matbutiken är stängd och mörk, just vid den här tiden då det brukar vara som mest folk. Inget anslag, ingen väktare eller personal utanför. Det känns som om den lika gärna hade kunnat vara stängd i veckor. Lite längre bort lyser dock ett stort blått T som en fyrbåk i mörkret. Tunnelbanan är helt upplyst och igång som vanligt på min linje. Jag går bort till den kombinerade brand- och ambulansstationen. I kontorsdelen lyser elljusstakar, men i det normalt sett ständigt upplysta garaget står brandbilarna i totalt mörker. Lite märklig prioritering av reservkraften kan man tycka. Bilarna i korsningen utanför kör huller om buller. Fotgängarna i sina svarta jackor syns dåligt. Skulle det hända nåt så är här nära till ambulansen i alla fall.

Går hemåt igen. På den mörka himlen bolmar kraftig rök från en hög skorsten. Det är tolv grader kallt och värmeverket i Högdalen går för fullt. Åtminstone så länge det finns sopor att elda. På vägen hem funderar jag på hur fjärrvärmen kommer till huset. Behövs det inte el för det? Och finns det reservkraft för att klara värmen? Jag går ner i källaren för att kolla där rören kommer in i huset, men styrdonen är inlåsta någon annanstans, och jag kan inte få reda på om vi fortfarande har värmeförsörjning. Jag blir irriterad över att jag vet så lite om hur de mest basala saker fungerar.

Uppe i lägenheten igen så gör jag iordning kall middag, det blir konserver och knäckemackor. Jag konstaterar nöjt att skulle det behövas så har jag spritköket tillgängligt och T-röd nyligen införskaffat, vissa förberedelser har jag ändå gjort. En kompis ringer på mobilen som funkar sporadiskt, och på en dålig förbindelse så får jag höra att där har även elementen börjat kallna, inte så kul.

Efter drygt tre timmar är strömmen tillbaka. I stort sett enbart en trevlig upplevelse hemma hos mig, så länge det finns värme och vatten, så är inte ett elavbrott något större bekymmer. Kontentan blir att jag ska göra vissa förbättringar i vad jag har hemma, att man i stort sett kan räkna bort mobiltelefonin i ett krisläge, och att jag behöver lära mig mer om hur fjärrvärme och elektroniska låssystem fungerar.

Nästa gång är jag bättre förberedd.

Går vi mot en Grexit?

Försöken att bilda en ny regering i Grekland har pågått hela helgen utan resultat. När börsmarknaderna öppnade idag satte detta sin tydliga prägel. Trots att man tidigare påstått att oron över Grekland redan är tagen hänsyn till, eller "inprisad" som det heter på börsspråk, så föll kurserna kraftigt på flera håll idag.

Under dagen föddes också ett nytt ord, Grexit, en sammansättning av Greek och Exit. Hashtagen #grexit blev alltmer använd på Twitter allteftersom nyheterna strömmade in. Det handlar alltså om ett alltmer troligt scenario där Grekland lämnar Euron.

Det man ska vara medveten om är att det nu pågår ett antal olika chicken races. Det är dels EU mot den grekiska vänstern, som hittills inte velat släppa ståndpunkten att skuldkrisavtalen med EU måste omförhandlas.

Men det är också ett chicken race mellan marknaden och Greklands Euro-anslutning. En valuta kan bara existera så länge användarna av valutan har förtroende för denna. Och de alltmer tilltagande rykten under dagen riskerar att bli en självuppfyllande profetia.

Vid halv sju ikväll, svensk tid, rapporterade en brittisk reporter att hon med egna ögon sett hur ett valuthandelsföretag på Londonbörsen lagt in Drachman i sina datorsystem.

Valutahandlarna gissade att Drachman skulle komma att handlas mot Euron till kursen 1500 mot 1, jämfört med vad Drachman växlades till vid Euro-inträdet, 350 mot 1.

Bakom dessa siffror döljer sig den avgrund som säger att värdet på alla pengar i Grekland plötsligt skulle vara värda ungefär en fjärdedel av idag.

Hur stor är sannolikheten att det blir verklighet? Det är ingen som kan säga säkert, även om bettingbolag nu har sänkt oddsen betydligt för ett sådant scenario. Det vi vet är, att ju mer det spekuleras om ett sådant scenario, desto sannolikare blir det att det förverkligas. Om folk börjar agera som att det ska bli verklighet, ja då riskerar det också att bli ett oundvikligt händelseförlopp.

En beskrivning av hur det skulle gå till rent praktiskt utmålas av The Telegraph.

I kväll sitter både Eurozonens finansministrar och Greklands politiker i möten. Chickenracet pågår för fullt. Senaste ryktet är dock att mötena i Grekland, för att försöka bilda regering, har avbrutits.

Oavsett vad som händer nu, så pågår en långsam nedbrytning av det grekiska samhället. Ett exempel i mängden är det faktum att färjetrafiken i den stora grekiska övärlden är på väg att kraftigt försämras.

I morgon vet vi kanske om det blir nyval.

Vi är på väg ut på djupt vatten

CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/

Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.

I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.

När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:

- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.

Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?

De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.

En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.

Vi är på väg ut på djupt vatten.


Effekt ger sig in i spekulationsekonomin

Finanskrisen sprider inte bara förödelse omkring sig, den sprider också förvirring. Spekulationsekonomins instrument har blivit så avancerade att det är knappt spekulanterna själva förstår hur allt fungerar. 

För att försöka förstå har effekt gett sig in i pyramidspelet och blivit börsspekulanter. Vi har investerat 2 000 kronor i en så kallad mini short, ett värdepapper som stiger i värde om Stockholmsbörsen faller. med branschens egen terminologi: vi ägnar oss åt blankning.

Vad är då blankning? enklast uttryckt är det ett sätt att tjäna stora pengar på att börsen faller. Men hur är det möjligt att göra det samtidigt som de flesta andra blir förlorare?

Lars Wilderäng – som driver Sveriges mest lästa blogg om ekonomi och finans, Cornucopia? – har liknat blankning vid att köpa och sälja en säck potatis.

Tänk dig att du lånar en säck potatis av någon och lovar att lämna tillbaka den. Sedan går du iväg och säljer säcken, och hoppas kunna köpa en annan säck potatis till ett lägre pris, innan det är dags att lämna tillbaka den. Den som väljer att blanka spelar dock högt. till skillnad från ett köp av en aktie, där det maximala du kan förlora är det du investerat, så kan blankningen innebära att priset på det du skulle lämna tillbaka har gått upp i stället för ner.

Därmed kan förlusten bli stor – ja, teoretiskt sett kan den bli oändlig. I praktiken är dock småspararen i dag skyddad från att förlora mer än den ursprungliga insatsen.

Eftersom vi känner varmt för vår investering har vi gett den ett namn: Mini. går börsen kraftigt upp förlorar vi pengarna. Om börsen däremot dyker – vilket är troligare – kommer Mini att jubla. I så fall tänker vi inte behålla vinsten själva, den kommer i stället att användas för att stödja de som drabbas av finanskrisen. Ett grekiskt soppkök skulle exempelvis vara en värdig mottagare.

Här på bloggen kommer vi att följa Minis utveckling.

Skakig start för Mini i Effekts spekulationsexperiment

För en dryg månad sedan tog Effekt klivet in på den globala ekonomins stora kasino (mer om bakgrunden här). Vi satsade 2 000 kronor i en så kallad mini short, ett värdepapper som spekulerar i börsnedgång. I grunden är det ganska enkelt: går Stockholmbörsen ner, så går vår Mini upp.

Hittills har Mini fått en skakig start i livet. När hen föddes, den 13 februari, så stod Greklandskrisen och vägde. Men strax därefter beviljades det enorma nödlånet till Grekland. Johan Norberg beskrev det i en krönika i Metro som att ”spelet heter kvitt eller dubbelt, och eurosystemet höjde just insatserna med 1 000 miljarder euro”. Börserna blev glada och stackars Mini bara sjönk och sjönk. I grafiken nedan är Mini den ljusblå kurvan. Den gröna visar Stockholmsbörsens utveckling.

Men den 6 mars tog Greklandsoron fart igen. Den här gången var det de privata långivarna som skulle gå med på att skriva ner värdet på sina grekiska statspapper, alltså i praktiken avsäga sig rätten att kräva in en del av de pengar som staten Grekland är skyldigt dem. När detta besked dröjde, så fick börserna skrämselhicka, eftersom detta kunde hota hela Greklandspaketet. Det här gav, som syns i diagrammet, mini en rejäl skjuts uppåt!

Därefter har det gått lite fram och tillbaka. Förra veckan gick börsen ner tre dagar i rad, bland annat efter oro över Kina, vars till synes oändliga tillväxt nu tycks börja mattas av. I början av denna vecka gick börserna uppåt, på grund av att chefen för USA:s riksbank, Ben Bernanke, sagt att det krävs en ”ackommoderande penningpolitik” för att råda bot på arbetslösheten. Vad det nu betyder. Efter en dipp i mitten av veckan steg börsen i dag efter att Euroländerna enats om att satsa nya pengar i sin krisfond. Hittills har Mini förlorat 1,79 procent av sitt värde.

Kvar i kuliserrna finns dock det stora orosmolnet, vilket är det faktum att Europas skuldkris på intet sätt är löst. Vi har bara höjt insatserna med sisådär 100 miljarder. Miljarder som i grund och botten kommer från Européernas skatter och framtida pensioner. Nästa land att få riktigt stora problem kan vara Portugal, eller kanske Spanien. Då kan vi få se en Mini som snabbt kommer in i puberteten.

Varning för tvångsoptimisten

Tvångsoptimismen personifierad

 

Denne man måste stoppas - genast. Det skriver ekonomisajten E24 nu om Victor Muller.

Frågan är ju hur det är möjligt att denne man överhuvudtaget fått förtroendet att leda Saab, eller något annat företag heller för den delen.

I själva verket är det dock inte alls särskilt konstigt. Victor Muller är nämligen ett perfekt exemplar av världens just nu farligaste personlighetstyp - tvångsoptimisten.

För tvångsoptimisten finns inga gränser för vad som kan genomföras. Det saknas bara några miljarder till, en lite bättre konjunktur, eller lite rimligare politiska regleringar, så kommer hans idéer att blomma ut och visa sig i sin fulla prakt.

Det vore nog så illa om tvångsoptimisten bara återfanns i bilbranschen. Tyvärr är det inte så. Tvångsoptimisten återfinns överallt. Det kan vara kommunalpolitikern som tror att kineserna ska komma och rädda kommunen.

Men det kan också vara Greenpeace-aktivisten som vill skaka fram 154 miljarder euro för att göra Sverige (någorlunda) koldioxidfritt. Vilken tillväxt detta skulle kräva, och vilka utsläpp och orättvisor detta skulle resultera i, det lämnar man åt någon annan att fundera över. (Liksom sannolikheten att det i framtiden ens finns en valuta som heter euro...)

Det som förenar dessa, till synes vitt skilda personerna, är myten om framsteget. I centrum av dessa personers tänkande finns en grandios plan, en stor lösning som leder framåt och uppåt. Några rimliga kalkyler eller någon försiktighetsprincip syns sällan till. Istället är det någon form av dynamiska effekter som ska leda till målet, och dessa kräver ett visionärt sinne för att förstå och uppskatta.

Detta tänkande, som den finlandssvenske filosofen von Wright kallade för vanmaktens optimism, har lett oss fram till de globala problem vi nu står inför.

Är det inte dags att vi släpper det här grabbflabbiga sättet att tänka? Är det inte dags att vi tar försiktighetsprincipen på allvar? Att vi börjar bygga robusta och resilienta samhällen, med en mångfald av lösningar som inte alltid kräver de största statliga investeringarna, eller de mest megalomaniska tillväxtscenarierna för att bli möjliga? 

Steve Jobs, en världsförbättrare?

Idag hyllas Apples bortgångne grundare, Steve Jobs, i media. I ett uttalande från Apple sägs: "Steves briljans, passion och energi var källan till otaliga innovationer som berikat och förbättrat allas våra liv. Världen är oändligt mycket bättre tack vare Steve".

Jag undrar vilka dessa "alla" är? Och på vilket sätt blev världen oändligt mycket bättre tack vare Apple-datorer och iPhones? Syftar de på arbetarna som, under slavliknande förhållanden, grävde fram de sällsynta jordartsmetaller som produkterna kräver? Eller den billiga arbetskraften på Foxconn där arbetare hoppade från fönstren i desperation över arbetsvillkoren?

Förbättrades livet för de stressade föräldrar som känner sig pressade att köpa en iPhone till sina barn, vare sig de har råd eller inte?

Eller menar Apple med "alla", oss i den globala kreativa medelklassen? Vi som fick så många roliga spel, och som kunde göra så många snygga affärsplaner, färgsprakande reklamaffischer och reklamfilmer?

Isåfall håller jag med Apple. Tack Steve, det vi gjorde med dina maskiner fick oss att för en stund glömma de som byggde maskinerna, de som tog hand om elektronikskrotet och vi glömde alla cancerogena ämnen dina maskiner varit fulla av.

Utvinning av sällsynta jordartsmetaller, Kina.

Bioenergi, en skitfråga?

I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!

Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?

Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.

Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.

Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".

Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.

Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i...
  • Gäst: hej! jag har en fråga kring nationella provet, som ni...
  • Pella: När du har begravt dig själv som individ kanske du...
  • Sören: Har precis skummat rapporten och ur vetenskaplig...
  • Farfar: Du skriver.....”En arbetsgrupp sammansatt av...