London blir allt mer en OS-stad. Det är spännande. Överallt syns tecken på att olympiaden snart är här. I tidningarna skriver man om “Team GB”, och på vägarna monteras speciella vägskyltar upp. På mitt jobb är den stora snackisen hur folk ska kunna resa till och från arbetet när stadens redan hårt belastade transportsystem plötsligt får tusentals nya resenärer. Men mest märks den kommande sportfesten på reklamen. Allt går att koppla till olympiaden. ”Vi är OS officiella smoothieleverantör!” skryter ett juiceföretag på en stor skylt längs min väg till jobbet. ”Under OS gäller det att försvara de brittiska färgerna, och vår nya kulörtvätt håller alla färgtoner rena och klara också efter hundra tvättar”, tipsar en tvättmedelsreklam på TV. Protestorganisationen Space Hijackers skriver:

“The International Olympics Committee isn’t only interested in inspiring future athletes. It’s … hoping to inspire as many people as possible to buy more stuff.”

Ändå är reklamen bara toppen på isberget. Värre är de fördelar som sponsrande företag får på bekostnad av samhället. Bland spelens samarbetspartner finns multinationella företag som Procter & Gamble och Coca-Cola. Här finns också Dow, som köpt Union Carbide, ansvariga för utsläppskatastrofen i Bhopal på åttiotalet, samt gruvföretaget Rio Tinto. Kronan på verket är spelens officiella hållbarhetspartner som förra året, i en nästan komisk tvärtom-anda, visade sig vara… host… BP. Sponsrande företag har kunnat köpa tillträde till speciella VIP-trafikfiler på Londons allmänna vägar, där deras gäster kan svischa fram under tävlingsveckorna medan vi andra köar i filen bredvid. Det engelska skatteverket har gått med på speciella undantag som innebär att flera av företagen som sponsrar spelen – t.ex. McDonalds som har så gott som ensamrätt på matförsäljning innne på arenorna – undantas från skatt. “The games is more than anything an experiment in extending corporate control of social life”, sammanfattar The Space Hijackers.

Kanske är gruv- och oljeföretagen det allra bästa exemplet. Dow, Rio Tinto och BP vill inte sälja något på arenorna. De vill bara verka bra. Att greenwasha hela företag är ganska vanligt i Storbritannien. Metoden har fördelen att man slipper få sina produkter att verka miljövänliga (vilket kan vara en utmaning om man planerar att borra efter olja i Arktis) och helt enkelt kan satsa på att ändra sin image istället. De senaste åren har BP och konkurrenten Shell praktiskt taget delat upp Londons kulturinstitutioner mellan sig i kampen om att stödja flest trevliga arrangemang. Flera av dem har varit utställningar på statliga museum – Shell sponsrade till och med en utställning om klimatförändringar på statliga Science Museum förra året.

Det känns deppigt. Hur gick det till? OS är till för företagen, och vi åskådare och idrottsutövare är statister. Men, samtidigt som nedräkningen till sportevenemanget tickar på pågår debatterna och protesterna. En av ledamöterna i arrangörernas hållbarhetskommitté har redan avgått, och Dow’s namn har tagits bort från stadium-byggnaden de hjälpt till att konstruera. I April lades en fejkad OS-webbsida upp där det påstods att BP strykits som hållbarhetspartner eftersom de inte var tillräkligt miljövänliga, och i februari fick OS-maskotarna låtsas-olja över sig utanför ett av stans museum. Det är verkligen spännande att bo i här nu. OS-staden London är full av både sportglädje och diskussion.