”Norrtälje – en del av det globala kretsloppet”. Den som kläckte renhållningsenhetens slogan hade säkert goda intentioner. Om man sysslar med avfallshantering vill man såklart vara en del av ett kretslopp. Och eftersom resurs- och klimatfrågorna är globala borde väl även kretsloppet vara globalt. Eller?

Jag funderar på vad som ingår i ett hållbart globalt kretslopp, men det enda jag kommer på är vatten. Vissa ämnen som bärs av luften kanske skulle kunna platsa, men det mesta ingår i det lokala kretsloppet. Viktiga näringsämnen som fosfor och kväve förflyttar sig i regel rätt korta sträckor i ett fungerande ekosystem. Samma sak borde det i ett människoskapat kretslopp för avfall av olika slag, returpapper, metallskrot och slängd mat. Även resurser som används för uppvärmning – vare sig det är sopor eller ved – torde vara lokala till sin natur.

Ändå verkar det globala kretsloppet smälla högre än det lokala. Jag gissar att det beror på globalsjukan. Föreställningen i det moderna samhället att ju mer globalt något är desto bättre. Det är inte något som behöver motiveras närmare, det bara förutsätts att alla gynnas av mer utbyte mellan kontinenterna. Att resurserna används mer effektivt om olika hörn av världen specialiserar sig på det som de har bäst förutsättningar för. Av någon anledning har den fattigaste delen av världen specialiserat sig på att utvinna och sälja billiga naturresurser, medan den halvfattiga delen blivit bäst på att sätta ihop dessa till konsumtionsvaror vilka den rika sjättedelen av världsbefolkningen har en enastående förmåga att konsumera.

Alf Hornborg, som vi har skrivit om tidigare på denna blogg, har ägnat mycket kraft åt att avslöja denna typ av arbetsfördelning som något i grunden djupt orättvist, omoraliskt och framför allt ohållbart. Men så länge globalsjukan härjar lär sådana invändningar snabbt viftas bort som framstegsfientliga.

Ett aktuellt exempel på det globala kretsloppets perversiteter är energibolaget Jämtkrafts planer på att värma upp hus i Sverige med träd från Afrika. Träflis från bland annat Liberia ska enligt planerna skeppas till en hamn i Norge och därifrån rullas in med tåg till Jämland där fliset kan eldas i värmeverk.

Att använda träd från Sverige är uppenbarligen för kostsamt.

Nu är det inte säkert att planerna går att förverkliga. Jordbruksverket har nämligen sagt nej – eftersom importen riskerar att föra med sig den fruktade parasiten Tallvedsnematoden.

Men bara tanken på att skeppa biomassa från Afrika till Sverige borde få åtminstone några varningsklockor att ringa. Precis som planerna på att driva svenska bilar med etanol från andra sidan Atlanten.

Även om sådana idéer passar väl in i myten om det globala kretsloppet.