Hur mycket åt helvete går det egentligen?

Frågan börjar bli befogad att ställa. Bland en del aktivister inom omställningsrörelsen sprider sig närmast apokalyptiska stämningar. Berättelsen går ungefär så här: Oljetoppen har redan nåtts, Peak Coal och Peak Fosfor är nära, kreditbubblan är ohanterlig, bankerna har makten och kommer snart att störta oss i fördärvet.

Det vore lätt att vifta bort de här åsikterna och kalla dem för panikreaktioner. Men de bygger, tror jag, på en grundläggande insikt som har börjat sprida sig. Våra naturresurser är ändliga och evig tillväxt är omöjlig. Det tycks uppenbart att vi närmar oss gränsen för hur länge vi kan bedriva rovdrift på mark, hav, mineraler och den där stora geologiska tillfälligheten som givit oss fossila bränslen att festa på i ett par hundra år.

Den insikten är bra, klok. Ändå tror jag att det är läge att sansa sig. Ingen av oss kan utesluta ytterligare några decennier av tillväxt. Kapitalismen är ett dynamiskt ekonomiskt system. Finansbubblor har övervunnits förr. Ekonomiska depressioner likaså. Den amerikanska ekonomin tycks mer än murken – och vi ska inte underskatta konsekvenserna. Men möjligheterna till fortsatt tillväxt i Kina och Indien är bara alltför uppenbara. Det kan vara så att vi är inne i ett historiskt skifte, i vilket kapitalismens centrum är på väg att förskjutas till östra Asien. Det kinesiska undret är inte för evigt, det heller. Det är byggt av fossila bränslen och sårbart för resursbegränsningar. Men vem kan utlova att det inte överlever ett tag till?

Frågan är om det är goda nyheter.

Anrika brittiska vetenskapsakademin Royal Societys tidskrift har just kommit ut med ett temanummer om vad fortsatt tillväxt lär göra med vårt globala klimat. Det är ingen uppmuntrande läsning. Tvågradersmålet är i princip omöjligt att nå med nuvarande klimatpolitik, menar de forskare som skrivit artiklarna. Snarare måste vi inrikta oss på tre-fyra graders uppvärmning, och de nivåerna kan vi nå redan 2060-2070. Anledningen till deras pessimism är bl a att det tycks dröja innan vi kan nå en topp på koldioxidutsläppen. Det är den sammanlagda mängden förbrända fossila bränslen som avgör, inte hur kurvan över utsläppen ser ut. Om vi fortsätter att öka utsläppen till år 2030-2040 spelar det ingen större roll om vi sedan snabbavvecklar, eftersom koldioxiden bryts ner långsamt och temperaturerna anpassar sig ännu långsammare. Det kommer då att vara för sent.

Konsekvenserna? Enligt uppsatserna i tidskriften (som bär det vackra namnet Philosophical Transactions of the Royal Society) kan vi bl a vänta oss: Torka och ökenspridning i stor skala. Omfattande förluster av jordbruksmarker. Stigande vattennivåer. Fler extrema väderhändelser. Kollaps av ekosystem.
Det blir en värld vi inte vill leva i.

Det är möjligt att resursbrister och ekonomiska kriser kommer att dämpa utsläppen, utan att vi själva behöver göra något åt saken. Men inte ens tidiga olje- och koltoppar lär ha en chans att rädda oss in på den relativt säkra mark som heter högst 1,5 graders uppvärmning.  Snarare innebär larmen om begränsade kol- och oljeresurser ytterligare skäl till en snabb omställning.
Alternativen börjar avteckna sig. Vi måste bryta med tillväxtideologin. Men vi kan inte förlita oss på att det ekonomiska systemet kollapsar av sin egen tyngd. Vi har inte råd att vänta. För varje år ytterligare som vinstjakten styr våra samhällen, rinner mer sand ur timglaset.