I söndags skrev Bo Ekman, grundare av Tällbergstiftelsen, en artikel på DN Debatt med rubriken ”Endast tillväxt kan klara jordens klimat och miljö”.

Jag intervjuade Bo Ekman för Effekt nr 5/2010 och känner igen flera av hans resonemang därifrån. Vi var knappast överens under intervjun, men det var ändå ett bra samtal. Det är därför jag med viss förvåning läser hans debattartikel eftersom han i den så kategoriskt avfärdar den insikt om tillväxtens gränser som allt fler nås av.

Några medlemmar i Steg 3 har skrivit en bra motartikel som publiceras på dn.se.

Även jag själv skickade in en replik till DN Debatt. Jag publicerar den här:

Att tron på evig tillväxt är stark i den politiska debatten är ingen nyhet. Men jag förvånas över att en klok person som Bo Ekman så självklart hävdar att fortsatt tillväxt är den enda vägen för att lösa världen miljöproblem. För med de kunskaper som Ekman uppenbarligen har om hur dåligt ställt det är med vår miljö efter ett femtio år långt tillväxtrace är det lite märkligt att vilja ha ännu mer tillväxt. Som om den fördubbling av världens samlade konsumtion som beräknas ske de närmaste tjugofem åren inte kommer att utdela nya tunga kroppslag mot miljön.

Huvudargumentet som Ekman för fram är lika enkelt som bekvämt: framtidens teknik löser problemen åt oss. Låt oss köra ut över stupet, eftersom människan är så uppfinningsrik till sin natur kan vi kallt räkna med att hinna tillverka oss en fallskärm medan vi fortfarande är i luften.

Men att fortsätta satsa på mer tillväxten i hopp om att denna ska generera teknik som löser tillväxtens problem innebär ofrånkomligen ett mycket högt risktagande. Och frågan är: till vilken nytta? Är verkligen det högkonsumerande och högpresterande tillväxtsamhället vad vi drömmer om?

Runt om i världen växer insikten att vi bör satsa de resurser vi har på en omställning till ett samhälle där människor kan utvecklas och leva goda liv – utan att vara beroende av evig ekonomisk tillväxt. Dels för att det är önskvärt i sig, dels för att tillväxtens gränser inte längre är något hypotetiskt framtidsproblem utan något som gör sig gällande här och nu. Klimatsystemet balanserar redan på gränsen till sammanbrott på grund av tillväxtsamhällets flitiga användning av olja. Och just denna olja som är själva förutsättningen för tillväxten är på upphällning. I den färska årsrapporten från Internationella energiorganet IEA skriver man rakt ut att den konventionella oljeproduktionen nådde sin topp 2006. Det enda som kan hindra blodflödet i världsekonomin från att sakta strypas är att världen inom några decennier hittar ny olja motsvarande fem Saudiarabien! I en värld som redan finkammats i jakt på olja.

Det finns ett alternativ till att kasta sig ut för stupet och hoppas på tekniken. Att överge tillväxtparadigmet innebär visserligen att slå in på en annan och okänd väg, men det är en väg som ger oss betydligt större förutsättningar att skapa ett samhälle inom planetens gränser.

 

Värt att notera: Kommentarer på nätet är sällan något bra mått på opinionssvängningar, men jag blir ändå lite glad av att de som kommenterat Bo Ekmans artikel i de flesta fall är kritiska till tillväxten. Det känns som ett trendbrott. Om så bara i nätkommentarsvärlden.

Andra reaktioner på Bo Ekmans artikel: Flute, Cornucopia, Warlenius, Birger Schlaug