Åkermarken breder ut sig över det kulliga landskapet. De olika fälten bildar ett gigantiskt rutnät. Än går färgskalan i brunt – våren har inte helt slagit igenom. Men solen skiner starkt och fåglarna kvittrar när jag kommer fram till Aschim vestre, den gård åtta mil norr om Oslo där makarna Swärd lever och verkar. Jag hinner inte mer än innanför dörren innan det serveras te och mackor.

– Köpebröd är lyx eftersom det är väldigt ovanligt i den här familjen, det har vi nästan aldrig hemma. Ingredienserna i det här brödet kommer högst 200 meter härifrån, säger Johan Swärd och gör en gest mot fönstren samtidigt som han skär upp en skiva av det hembakade brödet.

På andra sidan fönsterrutorna avlöser fälten varandra. Och det är just spannmålet som fört mig hit. På den här gården händer nämligen betydligt mer än att det bakas bröd. Johan och Kristin Swärd jobbar aktivt för att bevara och odla spannmålssorter som glömts bort i det moderna lantbruket.

Naturen strävar efter variation i alla sammanhang, men de senaste åren har vi förlorat massor av den globala biologiska mångfalden
Kristin Swärd

– Naturen strävar efter variation i alla sammanhang, men de senaste åren har vi förlorat massor av den globala biologiska mångfalden. Det är en oerhört allvarlig situation som har fått alldeles för lite uppmärksamhet, säger Kristin Swärd.
För att motverka förlusten av biologisk mångfald på hemmaplan har Kristin och Johan Swärd bestämt sig för att dra sina strån till stacken. Aschim vestre har förvandlats till en frizon för frösorter som riskerar att utrotas – ett val som gör att Kristin och Johan Swärd bryter mot både normer och regler.

Foto: Isabelle Strengbom – Dagens jordbruk har tagits över av några få stora aktörer som inte bryr sig om lokalt anpassade sorter, säger Johan Swärd och suckar. Men här är det annorlunda. På fälten kring det vita gårdshuset odlas så kallade lantsorter. Emmer, svedjeråg och enkorn är bara några av de sorter som finns representerade. På gården finns omkring 80 olika lantsorter bevarande. Alla odlas inte samtidigt, en del förvaras i fröform i den lada som får agera genbank. Där står frösäckar på rad, av en del korn finns det tillräckligt för att odla upp en hel åker, andra finns det bara några kilo av.

Samlingen är ett resultat av Johan och Kristin Swärds arbete. De har själva samlat in frön som de tycker är intressanta och som de vill bevara. Det mesta stammar från det nordiska genresurscentret NordGen eller från någon annan genbank. Några av sorterna finns bara här, och så gott som alla frön är från skandinaviska sorter.

Hit vänder sig lantbrukare, forskare och hobbyodlare för att komma över utsäde som inte längre finns på marknaden. Johan Swärd skickar gärna ut fröer till dem som är intresserade.
– Enligt reglerna får jag inte distribuera frön för att de ska sås, säger han.

Varför skickar du dem då?

– För att de ska sås förstås! Svaret kommer snabbt, och utan tvekan.

I dag finns ett omfattande regelverk för hur utsäde får hanteras. Först och främst har alla länder inom EU varsin så kallad sortlista – en förteckning över vilka sorter som är godkända för vidareförsäljning. Det är tillåtet att odla andra sorter än de som finns på listorna – men det utsädet får inte säljas vidare. På så sätt styr sortlistorna till stor del vad som finns på åkrarna. Även om Norge inte är med i EU så följer de samma utsädesregler som resten av unionen.

– Det är absurt. Det sägs att vi ska kämpa för en genetisk och biologisk mångfald, men vi som vill göra det blir motarbetade med näbbar och klor, säger Kristin Swärd.

Systemet är anpassat efter industriellt jordbruk
Kristin Swärd

Utbudet på sortlistorna är långt ifrån representativt, enligt Johan och Kristin Swärd. Vad som finns på dem beror mest på vem som har råd att betala för de kontroller som utsädet måste klara av för att kvalas in på listan, menar de. Det går att ansöka om att få in nya sorter på sortlistan, men att få en sort godkänd är en lång och dyr process.

– Det tar många år och kostar flera hundratusen, så det är ingenting man gör som enskild lantbrukare. Det är bara företag som har möjlighet att föra upp nya sorter på listorna, säger Johan Swärd.

– Systemet är anpassat efter industriellt jordbruk. Som småskalig bonde kan man inte själv längre bestämma över vad som ska odlas, om man inte gör som vi och struntar i det här systemet, säger Kristin Swärd och stryker under orden med stora gester.

De har kämpat för en förändring i över tio år, men reglerna är svåra att rucka på och än så länge tyder inget på att något kommer bli annorlunda framöver. Men det finns vissa sorter som kan undantas från sortlistans restriktioner – de så kallande bevarandesorterna. De får odlas och säljas vidare efter en förenklad kontroll och godkänningsprocess.

En spannmålssort kan godkännas som bevarandesort om den uppfyller vissa kriterier. Förutom att bedömas »värd« att bevara ska den ha odlats tidigare i det aktuella landet, vilket ska finnas dokumenterat. Sorten måste också ha vissa »önskvärda egenskaper« samt vara naturligt anpassad till den plats där den ska odlas. Men systemet är till för just bevarande och det är inte tillåtet att odla en bevarandesort i stor skala. En lantbrukare får odla högst 1–2 procent av den totala mängd av sorten som finns i landet.

– De här restriktionerna gör att vi alltså egentligen inte får odla en sort som inte finns någon annanstans i Norge eftersom vi då får odla några procent av ingenting. Så det spelar ingen roll om sorten lever upp till de andra kriterierna om ingen annan redan odlar den, säger Johan Svärd och skrattar till.

Foto: Isabelle Strengbom

Foto: Isabelle Strengbom

Reglerna är minst sagt invecklade och en följd av dem är att de flesta lantbrukare köper sitt utsäde från något av de stora företagen – något annat är för dyrt och komplicerat.

– Förut kunde bönderna själva se vilket utsäde som fungerade, sälja vidare det och på så sätt påverka utbudet. Men den makten har vi inte längre, för man litar inte på bondens kunnande, säger Kristin Swärd.

Att paret började engagera sig i ämnet är lite av en slump. Kristin Swärd är skogsbiolog i grunden och Johan Swärd jägmästare. De har båda ett stort intresse för miljö, historia och kultur, men var från början mer inriktade på skog och träd än lantbruk och spannmål. De flyttade från Holmsund utanför Umeå till Norge i samband med att de fick ta över gården från släktingar 1989. Innan familjen Swärd kom dit var Aschim vestre en vanlig, konventionell gård. Sedan dess har mycket hänt, och Johan Swärd minns tydligt hur det var när de första gången odlat något utanför den vanliga frölådan.
– Jag hade fått en näve svedjeråg av en bekant, som odlat upp den hemma och sparat fröna, säger han.

Svedjeråg är ett drygt tusen år gammalt spannmål. När det odlades i Norden brukades det i ett så kallat svedjejordbruk där man brände barrskog och odlade råg i svedjan. Innan svedjerågen gjorde entré kunde man inte odla upp barrskog i Norden. Svedjerågen var länge betraktad som helt försvunnen.

– Svedjeråg ger många frön per strå och snart stod vi här med två ton som vi inte visste vad vi skulle göra med, säger Johan Swärd och skrattar.

Till slut gick skörden till en biodynamisk grossist, som blandade upp kornen med annan spannmål och hoppades att kunderna inte skulle misstycka.

– Då upptäckte vi hur kul det är att odla annorlunda sorter, och sedan dess har det inte gått att sluta, säger Johan Swärd. Trots att deras verksamhet inte är helt tillåten så pratar de öppet om vad de sysslar med. Det handlar om principer, menar de.

Det är för viktigt för att vi ska vara tysta
Kristin Swärd

– Det är för viktigt för att vi ska vara tysta. Och vi har stöd från väldigt många olika håll, så vi är inte oroliga för att någon ska försöka stoppa oss, säger Kristin Swärd.
Vad som startade som ett intresse har blivit till en livsstil, och en tydlig protest mot den nuvarande utsädespolitiken. De har arbetat med att samla, så och distribuera gamla frösorter i över tio år nu.

Foto: Isabelle strengbom

Foto: Isabelle strengbom

Intresset för utsädet på den norska gården är stort. Varje år hör mellan 40 och 60 personer av sig för att de vill ha utsäde. Men det är inte bara det som lockar människor till gården. Många kommer hit för att köpa det egenmalda mjölet. Under vårt timslånga samtal blir vi avbrutna två gånger av kunder som kommer för att hämta sina beställningar.

– Det var svårt att hålla ut under påsken, när de inte var hemma. Då kunde vi inte få något mjöl. Det är enda Det gårdstillverkade mjölet mals av olika typer av spannmål. Det är enda problemet med mjölet här, man blir ju beroende, säger en av kunderna.

Mjölet har flera egenskaper som gör att det skiljer sig från det mjöl som går att köpa i affären. En del vänder sig hit för att de har problem med gluten och får ont i magen av konventionellt mjöl. Många tycker att det gårdstillverkade mjölet är mer skonsamt för magen. Och tillverkningen har satt Aschim vestre på kartan. De senaste tio åren har familjen Swärd varit självförsörjande på det vita pudret.

– Det började med att vi insåg det dumma i att köpa mjöl i affären när vi hade åkrarna fulla av spannmål
Kristin Swärd

– Det började med att vi insåg det dumma i att köpa mjöl i affären när vi hade åkrarna fulla av spannmål. Så vi skaffade en liten kvarn och började tillverka eget. Det tog inte lång tid innan andra hörde talas om det och ville handla av oss, säger Kristin Swärd.

Till att börja med placerades den lilla kvarnen i hallen, där den blev kvar i ett år.
– Sen gick det inte längre. Alla kläder var konstant mjöliga, och kvarnen lät så mycket att vi knappt kunde prata på nedervåningen, så till slut fick vi flytta ut den till ett av uthusen, berättar Kristin Swärd.

Sedan dess har verksamheten växt och försäljningen har blivit en naturlig del av arbetet på gården. I uthuset står förpackningar i olika storlek och med varierande innehåll i väntan på att bli sålda. Den här delen av arbetet på gården strider inte mot några utsädesföreskrifter. Till skillnad från utsäde anses nämligen inte mjölet vara någon fara att sälja vidare.

Än så länge har paret inte haft några rättsliga problem, trots att den norska tillsynsmyndighen är väl medveten om vad som händer på gården – det är svårt att inte lägga märke till att spannmålet inte ser ut som något av det som finns på sortlistorna. Teoretiskt skulle Kristin och Johan Swärd kunna straffas med böter. Men det är ovanligt med domar för brott mot utsädeslagen.

I Sverige har endast ett fall som handlar om brott mot utsädeslagen medfört en fällande dom under de senaste åren. Den gången handlade det om utsädespotatis som sålts vidare i lösvikt – för att kunden ska vara garanterad att köpa rätt typ av utsäde måste det säljas vidare i reglerade påsar, vilket inte skedde i det här fallet. Företaget som dömdes fick betala omkring 22 000 kronor i böter.

Norge och Sverige följer utsädesreglerna som satts upp av EU och enligt det svenska Jordbruksverket är regleringarna en följd av att man vill kunna garantera köparnas trygghet.

Jag tycker att det är förkastligt att inte hålla sig till lagen
Anna Pettersson

– Jag tycker att det är förkastligt att inte hålla sig till lagen. Det finns ett regelverk som man måste följa, precis som när man kör bil. Sen kan man ju köra bil på andra sätt än vad regleringarna säger, men det kan gå ut över andra trafikanter, säger Anna Pettersson som är handläggare på Jordbruksverket.

– Om handeln med utsäde inte kontrollerades skulle det på samma sätt kunna gå ut över köparna. Utsädet kanske inte ger så mycket skörd och kan vara extra känsligt för sjukdomar, och angripas både lättare och mer av skadegörare, fortsätter hon.

Men Johan och Kristin Swärd tycker inte att den argumentationen håller. Tvärtom hävdar de att lantsorterna är tåligare mot många sjukdomar än de konventionella sorterna, eftersom de äldre sorterna har en större genetisk variation än det spannmål som blivit framavlat för dagens storskaliga jordbruk. Även om några individer inom en lantsort drabbas av en sjukdom så är chansen stor att andra strån klarar sig eftersom de inte har samma genetiska uppsättning. Stråna på en konventionell åker har samma genetiska egenskaper – drabbas en individ så drabbas alla. Varken Johan eller Kristin Swärd ser några större faror med att satsa på äldre sorter.

– Vi pratar inte om att föra in nya arter. Vi odlar sådant som kommer från Skandinavien och som är anpassat efter just den här miljön, till skillnad från de stora företagens utsäde
Johan Swärd

– Vi pratar inte om att föra in nya arter. Vi odlar sådant som kommer från Skandinavien och som är anpassat efter just den här miljön, till skillnad från de stora företagens utsäde, säger Johan Swärd.

– De här lagarna kom till för över 100 år sedan och var till för att förhindra fiffel och båg inom handeln med utsäde. Jag kan tänka mig att de uppfyllde sitt syfte och behövdes då. Men nu är situationen annorlunda och reglerna slår hårt mot oss bönder som faktiskt vill odla annat än vad företagen säljer, fortsätter han.

Foto: Isabelle Strengbom

Foto: Isabelle Strengbom

Under årens lopp har de upptäckt alltfler fördelar med de äldre frösorterna, och blivit mer och mer övertygade om att de är inne på rätt väg. Ett högre näringsinnehåll, ökad motståndskraft mot sjukdomar och större genetisk variation är några av de största fördelarna med lantsorterna, enligt paret. Men det är inte bara utsädesvalen i det moderna lantbruket de kritiserar.

Också odlingsmetoden måste förändras om ett hållbart jordbruk ska kunna bli verklighet, menar de.

– Det har blivit som ett mantra att det bästa och enda som går att göra är att odla en sort på stor yta, men det passar inte överallt. Det är ett odlingssätt som har tagits fram på de stora slätterna i USA. Här, där det är kulligt och stenigt passar inte den metoden alls, men ändå är det sättet som gäller, säger Kristin Swärd och pekar ut över det ojämna landskapet som omger gården.
Också anpassning till den aktuella platsen är ett återkommande argument när Johan och Kristin Swärd berättar om varför äldre spannmålssorter är så bra.

Hellre mångfald än enfald brukar vi säga
Johan Swärd

– Om vi använder oss av lokalt anpassade sorter så kan vi faktiskt odla överallt. Det kan vi inte om vi odlar sorter som tagits fram för en helt annan miljö än den där de så småningom hamnar, säger Kristin Swärd.

Foto: Isabelle Strengbom

Foto: Isabelle Strengbom

Även om det ser dystert ut på förändringsfronten så har makarna Swärd inga planer på att lägga om sitt tänk. De kommer fortsätta slåss för de hotade sorterna så länge de kan.

– Ja, hellre mångfald än enfald brukar vi säga, säger Johan Swärd bestämt.
– Och vi har opinionen i ryggen. Även om jätteföretagen inte vill ändra varken sig själva eller lagstiftningen får vi stöd från så många håll att det inte går att stoppa oss. Folk vill ta tillbaka makten, säger Kristin Swärd.

_______

Reportaget är publicerat i senaste numret av Effekt, som har tema biologisk mångfald.