I samhällen som är riktigt religiösa är det svårt att förklara att man inte tror på gud. Folk tycker bara att man är konstig. Att gud inte skulle existera? Det är en omöjlig tanke.

Skillnaden mellan ett sådant samhälle och det som vi lever i är hårfin. Religionen har visserligen inte med någon gud att göra, men är lika dominerande för det. Den sekulära tillväxtreligionen vill säga. Där det är konstigt att ifrågasätta poängen med arbetet. Där det framstår som en omöjlig tanke att inte vilja spendera det mesta av sin tid och energi på att hålla igång ett ekonomiskt maskineri som sågar av den gren vi sitter på.

Just nu spelar Turteatern i Källtorp i Stockholm pjäsen Den nya gudomliga komedin. En nytolkning av Dantes klassiker där Sven-Otto Littorin agerar ciceron genom himmel och helvete där arbetslinjen råder. I helvetet straffas de som inte visat det heliga lönearbetet tillräcklig vördnad, i himlen prisas de som morfat ihop lönearbetet med sitt liv. Det är en fantastiskt frisk kritik. Som att slå upp fönstren i ett unket och syrefritt rum.

– Jag har hållit pjäsen utanför vänster–högerskalan inom politiken och kritiserar helheten, säger pjäsens regissör Erik Holmström i en intervju i Stockholms Fria.

Han hade inte gärna kunnat göra på något annat sätt. För inom politiken är det svårt att hitta avfällingar från arbetslinjen. Det främsta målet för samtliga partier är numer mesta möjliga lönearbete. Vem kan skapa flest jobb?

Att de flesta inom politiken blivit ett med tillväxtmaskineriet är ett tragiskt faktum. Desto mer tacksam kan man vara över att det finns de inom kulturen som fortfarande tänker fritt.

Om du känner dig kvävd av den nya statsreligionen – missa för allt i världen inte Den nya gudomliga komedin!

Foto: Jonas Jörneberg