Det mest påtagliga är frånvaron av både färger och trängsel. För några dagar sedan var konferenscentret fullt av färgglatt klädda människor, ett myller av personer från miljöorganisationer, mänskliga rättighetsorganisationer och ungdomsdelegationer. Nu går plötsligt hela anläggningen i gråskala. Kostymer och dräkter skramlar fram och tillbaka i korridorerna. Bara ett mummel hörs. Inga talkörer, inga banderoller som vecklas ut. I utställningshallen gapar nästan alla montrar tomma. De som skulle stå där kom helt enkelt inte in. Talet om att det är på grund av utrymmesskäl känns extremt ihåliga.

På några dagar har antalet NGO-ackrediterade som tillåts komma in på Bella center skurits ned till ett absolut minimum. I stället erbjuds de att följa  förhandlingarna via tv-skärmar, reducerade till åskådare i stället för deltagare.”Förhandlingarna har ett enormt och ett växande inflytande över vanliga människors liv i hela världen. Deras deltagande i klimatförhandlingarna såsom medlemmar av det civila samhället är absolut avgörande för att resultaten av mötet blir rättvist och effektivt”, skriver organisationen ActionAid i ett öppet brev till Connie Hedegaard, som var mötets ordförande tills hon fick stiga åt sidan för att ge plats åt sin chef, Lars Løkke Rasmussen.

Många organisationer fortsätter sitt arbete utanför Bella Center. När jag pratar med Jeremy Osborn från 350.org är han frustrerad, men framhåller att de fortfarande har kanaler för att få veta vad som händer inne på mötet och slussa informationen vidare genom bloggar och Twitter.Och de fortsätter att protestera, utanför mötet och på andra platser. I morgon kväll planerar de en manifestation i Köpenhamn.

Runt om i staden sitter nu tusentals människor med en hel massa engagemang och kunskap i klimatfrågan, människor som har lagt ned ett oerhört arbete för att förbereda sig och använt redan knappa resurser för att ta sig hit.
Vare sig det här mötet slutar i totalt sammanbrott eller i en urvattnad överenskommelse är det inte öppenhet och inkludering som Köpenhamn kommer att bli ihågkommet för. Snarare ger det bilden av att världens makthavare snarare ser sina befolkningar som ett problem än som en hjälp i kampen för klimatet.