Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.

Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.

En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:

Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?

Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.

”Vad f-n kan man göra, egentligen?” är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.

Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.

Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: ”Hållbarhet kräver tillväxt”. Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in ”grön” och ”hållbar” framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:

Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.

I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.

Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.

Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.

Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.

Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten ”På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter”:

Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.

Tjohej!

Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:

”Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta.”

 

Foto: Richard Masoner / Cyclelicious