Forskning

Framstegssagan

I måndagens DN kunde vi läsa om svenska forskare som vill göra bilkarossen till ett batteri, och därmed minska elbilarnas vikt. Artikeln var uppblåst på ett heluppslag på bästa nyhetsplats. Det är inte varje dag vetenskapsnyheter tar upp främsta rummet i tidningen, men nu gällde det ju en artikel om tekniska lösningar och en fortsättning på framgångssagan.

I artikeln säger forskaren Leif Asp på forskningsinstitutet Swerea – som till 53 procent är ägt av industrin och till 47 procent ägt av staten – att hans dröm är att framtidens bilar är ”tillverkade av skogsråvara. Givetvis ska bilarna både produceras och drivas med vattenkraft och vindkraft” och att ambitionen måste vara ”att minska användningen av förbränningsmotorer, och på sikt att få bort dem helt”.

Det är en alldeles utmärkt ambition. Problemet är att vi knappast kommer att nå dit tillräckligt snabbt om vi bara ska förlita oss på tekniken. Forskare varnar för en kollaps av ekosystemet redan det här århundradet, en nyhet som DN ansåg tillräckligt intressant för att belöna med en TT-notis (när det gäller planetens framtid är vetenskapsnyheterna tillbaka på sin vanliga plats).

Med de utmaningar vi har framför oss kan vi inte lita på att tekniken kan fixa det. Den har en roll att spela, och bilar av skogsråvara kan vara en lösning på ett visst antal nödvändiga transporter. Men om målet verkligen är att få bort förbränningsmotorerna är det synd att artikeln inte ens nämner den lösning som står för dörren redan nu – att helt enkelt köra mindre bil.

Men förstås, det skulle ju vara ett brott mot framstegssagan.
Foto: David Megginson/Creative Commons

 

Vad händer när Arktis smälter?

Det ser ut som om Arktisisen har slutat att smälta för året. Helt säkra kan vi inte vara, men den senaste veckan har kurvan planat ut. Den nya rekordnoteringen landar i så fall på en isutbredning om drygt 3,4 miljoner kvadratkilometer, enligt den amerikanska myndigheten NSDIC:s mätningar. Förra rekordet var från 2007, på drygt 4,1 miljoner kvadratkilometer. Sommarisen har nu halverats sedan 1970-talet.

Och då talar vi om den synliga isen. De forskare som mäter på djupet, och beräknar isvolymen, kommer fram till än extremare siffror – cirka 75 procent av isen har försvunnit. Det innebär att Arktis får svårt att återhämta sig. Havet kommer att frysa till i vinter igen, men när smältsäsongen inleds igen nästa år är isen svagare och tunnare. Det talar för att Arktis är inne i en dödsspiral. Det finns forskare som tror att sommarisen försvinner redan 2015-2016. De flesta räknar visserligen med att det dröjer längre, men det står ändå tämligen klart att FN:s klimatpanel (IPCC) var alldeles för optimistisk i sin senaste rapport 2007, då man trodde att sommarisen skulle överleva till slutet av seklet.

Vilka blir konsekvenserna? Hur påverkas klimat och väder när stora delar av Arktis blir öppet hav under sommaren?

Sådana frågor diskuteras nu intensivt. Forskarkåren är på sätt och vis yrvaken. Avsmältningen går betydligt snabbare än beräknat. Man har helt enkelt inte hängt med i svängarna.

Några grundläggande fakta står i och för sig klara: när istäcket försvinner drar mörkt hav till sig mer solenergi, uppvärmningen tilltar, det öppna havet avger mer vattenånga. Men i övrigt blir det något otillfredsställande svaret helt enkelt att vi inte riktigt vet.

Vi kanemellertid vara ganska säkra på att ett varmare Arktis kommer att påverka den enorma landisen på Grönland. Det handlar inte om någon nära förestående kollaps av glaciären. Grönland kommer att vara istäckt i ytterligare hundratals år. Men takten på avsmältningen får konsekvenser för hur mycket havsnivåerna stiger detta sekel, och därmed för människor i kustnära regioner runt om i världen. Dagens uppskattningar varierar stort, mellan ungefär 0,3 och 1,5 meter till år 2100. För människor i till exempel Bangladesh och Vietnam stavas de högre prognoserna katastrof.

Vi vet också att ett varmare arktiskt klimat orsakar upptining av permafrost i bl a norra Sibirien, och att den kommer att släppa ifrån sig stora mängder av den potenta växthusgasen metan. Det spekuleras även i att frusna lager av metanhydrater i havsbottnen kan tina – vilket enligt vissa scenarier riskerar att orsaka galopperande, ohejdbara klimatförändringar. Detta är dock en minoritetsuppfattning. Den framstående klimatforskaren David Archer gav i vintras en försiktigare bild av vad som väntar. Om man ska försöka sammanfatta var forskningen står, så blir resultatet ungefär detta: ett varmare Arktis leder till större metanutsläpp, vilket ställer oss inför än större utmaningar, men domedagen väntar inte runt hörnet.

Avsmältningen i Arktis leder dock inte bara till konsekvenser på sikt. Det mesta talar för att vi kommer att påverkas redan i vinter – frågan är bara hur. När isen snart börjar lägga sig kommer havet att avge en hel del värmeenergi, som hamnar i atmosfären. Den brittiska forskaren Jennifer Francis har konstaterat: hur skulle detta INTE kunna påverka vädret?

Det finns en hypotes som de senaste åren stärkts alltmer. Den ser (mycket förenklat) ut såhär: Arktis värms upp mer än områdena  söderut. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder minskar alltså. Detta leder till att jetströmmen – en västlig vind på hög nivå – försvagas. Denna vind separerar kall luft i norr från varmare luft i Europa, norra Asien och Nordamerika. När jetströmmen avtar drar arktisk kyla ibland lättare ner över till exempel norra Europa, samtidigt som varmare luft ibland förflyttar sig norrut. Vädret blir helt enkelt instabilare.

Den försvagade jetströmmen leder samtidigt till att låg- och högtryck tenderar att permanentas längre tider. Extremt väder sveper då inte bara förbi, utan stannar veckor i sträck. Detta skulle kunna vara en förklaring till väderfenomen som följt i spåren av isavsmältningen i Arktis de senaste åren, som de två extremt kalla vintrarna i Sverige 2009-2011, detta års abnormt regniga sommar i Storbritannien samt de långvariga högtrycken över Grönland.

Än så länge vet vi inte om de här teorierna stämmer. Däremot kan vi vara ganska säkra på att den kommande vintern blir intressant att följa. Rekordavsmältningen i Arktis kommer att få konsekvenser för vädret – osäkerheten gäller bara vilka. Klimatförändringarna är inte framtid. De är här. Nu.

Försvinnande is

Det kommer oroväckande rapporter från Arktis. I några av världens mest otillgängliga trakter pågår ett drama som det är viktigt att följa. Sagornas isrike kan vara dömt till undergång. Och det, mina vänner, är dåliga nyheter.

Ja, tanken svindlar faktiskt.

När jag var liten läste jag gärna om upptäcksfärder. Det har många av oss gjort – vår nyfikenhet på världen visste inga gränser. Jag tror att det var i en serietidning jag först läste om Robert Peary. 1909 blev han den första människan att nå Nordpolen. Troligen. Det har rått kontroverser om saken ända sedan dess.

I vilket fall: jag blev inte så lockad av att resa i hans fotspår. Afrika och Asien verkade mer spännande. Och varmare.

Det är egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat bli intresserad av Arktis igen. Den här gången är det tyvärr inte upptäckarlusten som driver mig (även om jag nog tänker ge mig av dit någon gång). Orsaken är en helt annan. Det kan vara i Arktis som vår framtid avgörs, och det i skrivande stund.

Det är känt att istäcket över Artis har minskat drastiskt sedan 1970-talet. Den största minskningen har skett sommartid. Avsmältningen brukar pågå en bit in i september. 2007 slogs ett rekord som gav eko. Isutbredningen i september var då 40 procent mindre än snittet sedan 1979. Forskarna började revidera tidigare prognoser, vilka hade pekat på att Arktis kunde bli isfritt sommartid mot slutet av det här seklet, om den globala uppvärmningen fortskred. Nu blev man rädda för att avsmältningen kunde gå snabbare, och att ett isfritt Arktis skulle bli verklighet på den här sidan 2050.

Konsekvenserna av att sommarisen försvinner är svåröverskådliga. Men vi vet att Nordpolen kommer att bli ännu varmare. Isen reflekterar inkommande värmestrålning, mörkt hav gör det inte. Det är som att byta från en vit till en svart t-tröja när det är solsken. Detta leder till en eskalerande uppvärmning av Arktis – där redan nu temperaturstegringarna varit högre än i övriga världen. Varmare hav runt Grönland kommer att påskynda glaciärernas avsmältning, vilket leder till snabbare havsnivåhöjningar globalt. Varmare vatten längs de sibiriska kusterna hotar att frigöra stora mängder av den potenta växthusgasen metan från såväl havsbotten som permafrost. Slutligen riskerar ytterligare klimatförändringar i Arktis att allvarligt rubba nordliga vädersystem. Jetströmmen, vilken fungerar som en slags barriär mellan arktiska och nordliga luftlager riskerar att försvagas. För till exempel svensk del kan det resultera i ömsom ovanligt varma vintrar, ömsom väldigt kalla.

Det är allt detta som gör att man talar försvinnandet av sommarisen i Arktis som en möjlig ”tipping point” – alltså som en händelse vilken orsakar klimatförändringar vi inte längre kan påverka. Det behöver inte innebära att allt är kört, men väl att utmaningarna blir större, betydligt större.

Den senaste veckans rapporter har varit dramatiska. Det började med att utmärkta bloggen Arctic Sea Ice kunde berätta att en sällsynt sommarcyklon bildats över Arktis. Det befarades att stormen kunde förstärka årets avsmältning, bl a genom att vindarna bryter sönder svaga istäcken och att varmare vatten väller upp från under det tunna lagret av kallt vatten under isen. Innan stormen hade kurvan över isutbredningen ganska exakt följt rekordåret 2007. Detta var i sig oroväckande, eftersom årets väderförhållanden egentligen inte borde gynna avsmältningen. Den troligaste förklaringen är att isen är tunnare i år än den var 2007. Den senaste veckan har emellertid alla kurvorna fallit brant. Vi vet ännu inte om det gamla rekordet slås, men det ser mycket illa ut.

Bara några dagar efter att den arktiska stormen slog till kom rapporter från teamet bakom Europeiska rymdbyråns satellit CryoSat 2, som sköts upp 2010 i syfte att bättre uppskatta hur tjock den arktiska isen egentligen är – och hur snabbt volymen egentligen minskar. Den sammanlagda ismassan är ju egentligen ett bättre mått på avsmältningen är isytan. Årets resultat har redan sänt chockvågor genom forskarsamhället. Bara det senaste året har volymen minskat med 900 kubikkilometer. Det är 50 procent mer än tidigare prognoser. Den totala isvolymen beräknas den här sommaren till 7000 kubikkilometer – vilket är närmare en halvering jämfört med 2004 (då uppskattningarna i och för sig var mer osäkra).

Ni som redan har börjat räkna har rätt. Om minskningen fortsätter i denna takt kan Arktis bli isfritt under sensommaren redan någon gång i slutet av detta decennium. Detta är ingenting vi kan ta för givet, det kan finnas naturliga variationer med i bilden, men redan risken borde få larmsignalerna att ljuda högt.

Det är allvar nu.

FÖR ÖVRIGT: Men det är klart att man alltid kan se annorlunda på saken. Det gjorde Svenska Dagbladets ledarsida i veckan. Där meddelades:
Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Tur det.

Ostroms forskning gav hopp

I tisdagskväll dog Elinor Ostrom i cancer, 78 år gammal. Samma dag hade hon skrivit en artikel i Project Syndicate som bör ses som både en varning och en förhoppning inför Rio+20-mötet. En varning för att vi inte bör vänta oss att världens ledare kommer att sluta ett enskilt bindande avtal om hur vi på ett hållbart sätt ska bruka vår planet, men en förhoppning eftersom ett sådant avtal inte ens borde vara önskvärt.

Statsvetaren Elinor Ostrom fick som första kvinna det så kallade Nobelpriset i ekonomi 2009. Men givetvis hade hennes forskning gett avtryck långt innan dess. Den handlade främst om hur vi kan ta hand om gemensamma resurser. Hon inspirerades av Garett Hardin och kom sedan att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att försöka motbevisa honom.

Enligt teorin om ”Allmänningens tragedi” hävdade Hardin att det var omöjligt för ett lokalsamhälle att nyttja en allmän resurs på hållbart sätt. Typexemplet är bönderna som låter sin boskap beta på en gemensam äng. För varje enskild bonde är det ekonomiskt rationellt att köpa ytterligare kor för att beta på marken, trots att det innebär att djuren kommer att äta upp gräset snabbare än det kan växa tillbaka. Även om varje bonde vet detta och rimligen borde begränsa antalet djur, är de alla rädda för att någon annan likt förbannat kommer att skaffa ytterligare en ko som får beta på de andras bekostnad. Därför slutar det med att alla skaffar fler djur och marken degraderas eftersom den överutnyttjas.

Med boken Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons, 1990) visade Elinor Ostrom på empiriskt väg att den klassiska problematiken inte alls var olöslig. Istället fanns det flera exempel på lokalsamhällen som gemensamt lyckades förvalta de allmänna resurserna på ett hållbart sätt i självreglerande system. Hon identifierade vilka förutsättningar som krävdes för ett hållbart brukande av resurser och pekade på en väg som låg mellan statlig reglering och privatisering. De som nyttjar resurserna kan ta hand om dem själva utan påverkan från utomstående aktörer.

När det gäller de globala miljöproblemen menade Elinor Ostrom att lokalsamhällena måste involveras. Om vi bara sitter och väntar på att politikerna ska sluta avtal i Rio de Janeiro eller Doha kan vi lika gärna kasta in handduken. Istället behöver vi en mångfald av institutioner och policys på alla olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för att kunna komma till rätta med problemen. Om det är något avtal eller någon institution inte fungerar eller kollapsar, måste det finnas andra som kan täcka upp och förhindra ett totalt sammanbrott. Bäst sammanfattade Ostrom själv dessa tankar med att ”institutionell mångfald kan vara lika viktig som biologisk mångfald för vår långsiktiga överlevnad”.

Elinor Ostroms forskning kan läsas på många olika sätt. Det som jag personligen tar till mig när jag läser hennes resultat är att de faktiskt är ganska hoppfulla, och sporrande för att vi bör agera själva även om våra ledare – såväl valda som egenmäktiga – inte lyckas komma överens. De visar att länder bör agera på en nationell nivå även om det inte finns bindande internationella avtal, eller som hon själv skrev i det som kom att bli henens sista artikel: ”hållbarhet på lokal och nationell nivå måste läggas ihop till global hållbarhet”.

En kort förläsning med Elinor Ostrom i serien Stockholm Whiteboard Seminars, som producerats av Stockholm Resilience Centre, kan ses här:

Nya steg mot sex grader

I dag är det Earth Hour och det kan därför passa bra med en liten påminnelse om hur läget ser ut vad gäller klimatförändringarna.

Utsläppen fortsätter att accelerera och sker nu snabbare än de worst care-scenarier som forskarna skissade på för några år sedan. Även i Sverige ökar utsläppen (räknade för vad vi konsumerar).

Det gör att vi är ytterst nära att försegla ett öde som innebär sex graders temperaturhöjning inom de närmaste 90 åren. Denna varning kommer från en vetenskaplig konferens som pågått i London under veckan.

Vi har förmodligen redan nått tippunkten för de stora ismassorna, inklusive de på Västantarktis och Grönland som befinner sig i snabb smältning. Eftersom ismassorna fungerar nedkylande innebär smältningen att uppvärmningen tilltar.

En annan tippunkt som är på väg att nås gäller Amazonas regnskogar. Redan nu sker en massdöd av träd vilket får forskarna att frukta att regnskogarna kan komma att sluta ta upp koldioxid och i stället bli en koldioxidkälla. Enligt Will Steffen, chef för Australian National University's climate change institute:

Around 1.6 billion tonnes of carbon were lost in 2005 from the
rainforest and 2.2 billion tonnes in 2010, which has undone about 10
years of carbon sink activity.

Och så är det fortsatt oro för vad som händer nu när permafrosten släpper greppet om tundran på det norra halvklotet där en kolbomb ligger och väntar på att brisera. Liksom oron för vad försurningen av haven får för effekter. Risken är överhängande för en självförstärkande spiral av snabb klimatförändring.

Men än finns det tid att vända utvecklingen försäkrar man från konferensen.

I kväll kl 20.30–21.30 "släcker vi för en ljusare framtid på jorden" uppmanar Världsnaturfonden.

Hotat hav

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.

Attackerad klimatforskning

I veckan sattes det punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.

Kriserna som inte försvinner bara för att man tänker bort dem

Sedan två år tillbaka är klimatkrisen förpassad till facket "gamla nyheter som ingen längre orkar läsa om". Nu verkar samma öde vara på väg att drabba skuldkrisen. Efter den stundtals intensiva bevakningen i höstas är det nu mest pliktrapporter om det senaste i eurokrisen. Inte ens den annars så känsliga marknaden bryr sig, även om allt fler euroländer rör sig närmare avgrunden.

Som en påminnelse om hur skuldkrisen drabbar just nu, om än inte just här i Sverige, rapporterar Kajsa Ekis Ekman i en läsvärd essä om läget i Grekland:

Centralvärmen har slutat fungera i huset där jag bor eftersom människor inte har råd att betala räkningarna. De flesta går runt med rinnande näsor och en envis hosta. Då jag glömmer att stänga av varmvattenberedaren efter att jag duschat blir folk vansinniga; fattar du inte vad det kostar? Det råder brist på allt i Grekland för tillfället med tomma kylskåp, skolor utan böcker, mängder av människor utan mat.

Hon skriver också skarpt om orsakerna till läget och sätter in det i ett större perspektiv. Genom att flöda marknaden med billiga lån lockades massvis av människor att konsumera i dag, men betala i morgon, "förutom att vara löneslavar, hade vi nu också blivit låneslavar", skriver Ekman och utvecklar det hela utifrån Pål Steigans bok En gång skall jorden bliva vår.

De här lånen blev grundplåtar i en allt komplexare ekonomi, där lånen paketeras och säljs om och om igen. Problemet, skriver Pål Steigan, var bara att ju fler kapitalister som slutade investera i produktion och gick över till finansspekulation, desto mindre produktiv verksamhet fanns som kunde mata dem. Man kan jämföra det hela med en mygga som suger blod av en människa: så länge myggan är relativt liten och människan stor och stark, kan detta förhållande upprätthållas. Men om myggan blir gigantisk och människan mindre och svagare, kan vem som helst förstå att både myggan och människan kommer gå under – och att människan kommer att dö först. Precis detta hände också 2008. Den riktiga ekonomin hade blivit alltför liten för att kunna mätta finanskapitalisternas hunger. Först hotades bankerna av konkurs. Då gick stater in och räddade dem. Nu är det stater som riskerar konkurs.

Och först i tur står som sagt Grekland. Om man nu inte kan få till det där avtalet som löser saken en gång för alla. Men som blogggrannen Flute skriver, det där avtalet har en tendens att ständigt skjutas på framtiden: "Att få till ett avtal verkar vara lika svårt som att försöka komma fram till regnbågens fot – när man gått en bit har den förflyttat sig bortåt."

Det som är förrädiskt med den medieskugga som uppstår är det inte gör att kriserna försvinner, varken klimatkrisen eller skuldkrisen. Däremot är det väl känt att sådant som inte föräras en plats i medias strålkastarsken snabbt  försvinner ut ur våra medvetanden. Det gör kanske att det känns som om saker är lite mer under kontroll, men innebär samtidigt att vår mentala beredskap för de förträngda kriserna är låg.

Tills dess att någon av kriserna flammar upp och gör sig hörd genom mediebruset får man hålla sig uppdaterad på andra sätt.

Bloggen Climate Progress utforskar outtröttligt senaste nytt på klimatfronten, till exempel om kopplingen mellan kylan i Europa och den smältande polarisen.

Eller kika på denna artikel på Newsmill som visar att Sveriges är lika skuldsatt som Grekland, om vi inte bara ser till statsskulden utan även räknar in den privata skuldsättningen.

Mr Bean räddar klimatet

Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.

SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.

Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:

“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“

Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.

Video om omställningen

I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.

 

Intervjuade personer

Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid

Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet

David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Oscar Kjellberg, ekonom och agronom

Stina Oscarson, chef för Radioteatern

Pella Thiel, ekolog

Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen

 

Sorterat utifrån ämne

Ekonomi

Skuldkrisen (Foss)

Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg, Thiel)

Pengar (Hornborg)

Finansiering (Kjellberg)

Energi

Kärnkraft (Foss)

Förnybar energi (Foss, Forsberg)

Tekniktro (Hornborg)

Ekologi

Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg, Thiel)

Omställning

Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)

Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson, Thiel)

Bygga resiliens (Jonstad)

Kollaps (Jonstad)

 

Best of

Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch

Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor

Anders Wijkman: Omställning

David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps

Stina Oscarson: Icke mätbara värden

 

Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen

 

Björn Forsberg: Omställningens möjligheter

Pella Thiel: Ett meningslöst system:

Mest lästa just nu

Mest kommenterade just nu

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...