Forskning

I veckan sattes det punkt för en bisarr rättssak i USA. På ena sidan stod Virginias republikanske justitieminister Ken Cuccinelli, på den andra University of Virginia och klimatforskaren Michael Mann. Cuccinelli tror inte att människan orsakat den globala uppvärmningen och hävdar att Michael Mann har använt förfalskade data för att få forskningsanslag. De senaste två åren har han slagits i domstolarna för att tvinga universitetet att lämna ut alla e-mail och dokument med anknytning till Mann under dennes tid vid lärosätet 1999-2005. Det amerikanska vetenskapssamhället har varit i uppror och talat om McCarthyism. När frågan nu hamnade hos Virginias högsta domstol blev utslaget klockrent: Cuccinelli ansågs inte ha några som helst skäl för sina misstankar och hans krav avslogs.

Den som läser forskarnas kommentarer till beslutet kan nästan höra en kollektiv lättnadens suck mellan raderna. Och samtidigt känna av den malande oron. Alla vet att den stora striden inte är avgjord. Klimatforskningen är under attack i USA. En ledande republikansk presidentkandidat som Rick Santorum kan öppet utpeka klimatvetenskapen som en stor bluff. Många senatorer och kongressmän säger detsamma. ”Moderata” republikaner som Mitch Romney har tidigare ställt sig bakom forskningens grunder, men har nu börjat svaja och säga att ingenting ännu är bevisat. I stora nyhetsmedia som Fox News och Wall Street Journal pågår intensivt krypskytte mot klimatforskningen, och demokrater som Obama talar allt tystare om frågan.

Det handlar inte bara om opinionsbildning. De senaste åren har kampen mot klimatforskningen blivit allt aggressivare. Målet för en del av kampanjmakarna tycks helt enkelt vara att få tyst på besvärliga vetenskapsmän. Och då tycks alla medel vara tillåtna. Allt fler forskare vittnar om hur de nu börjat motta direkta hot, mot dem själva och deras familjer. Det börjar bli standard att utmåla dem som ett gäng fuskare och konspiratörer, som smygmarxister med en dold agenda. Hetsen drabbar även uttalade republikanska sympatisörer som Kerry Emanuel och Katharine Hayhoe. Parallellt med sådana attacker pågår systematiska försök att krympa anslag till klimatforskning och att begränsa det amerikanska naturvårdsverkets (EPA) befogenheter.

Michael Mann har det senaste decenniet varit en av de hårdast angripna forskarna. Ken Cuccinellis försök att komma åt honom utgjorde bara en kulmen på år av svartmålning och förolämpningar. Om detta har Mann nu skrivit en bok – The hockey stick and the climate wars (Columbia university press) – som jag hoppas översätts snarast. Det handlar om en rapport från fronten, i ett krig som kan avgöra allas vår framtid.

Michael Mann är sedan några år tillbaka professor vid Penn University. Han är fysiker och en av världens främsta klimatforskare. Mest känd är han för den rekonstruktion av de senaste 1000 årens klimat som fått namnet Hockeyklubban. Tillsammans med kollegorna Raymond Bradley och Malcolm Hughes använde han data från bl a trädringar och isborrkärnor för att kartlägga historiska temperaturvariationer över det norra halvklotet. 1998 publicerade de resultat från de senaste 600 åren, och året efteråt kom deras studie över det senaste millenniet. Båda temperaturserierna visade på relativt små variationer fram till 1900-talets början då kurvan plötsligt började stiga brant – därav likheten med en hockeyklubba. Båda serierna visar att 1900-talets sista decennium troligen var det varmaste under de senaste tusen åren.

Den så kallade hockeyklubban är inte Beviset med stor B för den globala uppvärmningen. Det finns tillräckligt med andra forskningsrön för att klimatvetenskapen skulle klara sig utan Michael Manns temperaturserie. Men den utgör en viktig pusselbit, och ingen studie har så till den milda grad retat upp världens alla klimatförnekare. De senare vill gärna påstå att klimatets naturliga variationer påverkar mer än växthusgaserna. Hockeyklubban tyder på motsatsen. Därför gällde det att på alla sätt misstänkliggöra Mann. Han har genom åren anklagats för alltifrån bristande statistiska metoder till renodlat fusk. 2006 publicerade statistikern Edward Wegman en rapport som tycktes ge kritikerna delvis rätt vad gällde metoderna. Wegman hade dock handplockats av den republikanske senatorn Joe Barton, och hans rapport har sedermera sågats jäms med fotknölarna. Tyngre vägde en granskning som gjordes av amerikanska vetenskapsakademin samma år. Även denna rapport anmärkte på detaljer i hur olika data vägts samman, men kom fram till att det handlade om mindre svagheter som inte hade någon betydelse för slutresultaten. Och det handlade enligt vetenskapsakademin definitivt inte om några medvetet utförda fel.

Vad mera är: sedan Michael Manns ursprungliga studie har fler än ett dussin liknande rekonstruktioner publicerats i vetenskapliga tidskrifter. Samtliga kommer fram till liknande resultat som Mann m fl. Frågan är i princip avgjord. Det senaste halvseklets uppvärmning är utan motstycke de senaste 1000 åren, troligen även de senaste 1500 åren.

Petitesser som entydiga forskningsresultat bekymrar dock inte dem som driver kampanj mot klimatvetenskapen. Attackerna mot Michael Mann har inte avtagit i styrka. Efter att en hackare 2009 kom åt mängder av e-mailkorrespondens mellan framstående klimatforskare, däribland Mann, växlade kritiken från kuling till storm. Historien kom att kallas för Climategate. Handplockade och utbrutna citat tycktes tyda på att forskarna ägnade sig åt medvetet fusk. Ett antal oberoende utredningar har visserligen gjort obönhörligt klart att mailen inte avslöjat några tveksamheter överhuvudtaget. Men inom den alltmer paranoida förnekarsfären lever Climategate kvar som bevis för ”klimatbluffen”.

Man kan undra hur en forskare som Michael Mann egentligen står ut i denna Kafkavärld. Han drogs till forskningen eftersom han älskade problemlösning, och han undvek länge att delta i den offentliga debatten. Han trivdes bättre i laboratoriet, och tycker att det var olyckligt att Hockeyklubban blev en sådan ”ikon” för klimatforskningen. Det märks att han inte har tagit kampanjerna mot hans person helt lätt. Michael Mann tillhör dem som utsatts för inte bara påhopp från bloggosfären, utan även för direkta hot.

Samtidigt har han kommit till slutsatsen att forskarna måste delta i debatten. De måste berätta precis hur allvarligt läget är. Tillsammans med andra framträdande klimatvetare startade han 2004 den inflytelserika bloggen Real Climate Han håller föredrag, skriver artiklar och böcker. Och han ser med glädje hur allt fler forskare kommer till samma slutsats: vetenskapens integritet måste försvaras. När Ken Cuccinelli inledde sin kampanj mot Michael Mann kom det protestuttalanden från ärevördiga institutioner som American Association for the Advancement of Science och American Meteorological Society. Han tycker sig märka av en utbredd känsla inom forskarvärlden som säger: Det är nog nu! Det kanske pågår ett krig, men Michael Mann tror inte att det är förlorat.

Nytt år, nya djärva geoengineering-idéer. (Fast den här är egentligen från förra året. Julskinka och adventssånger har försenat skrivandet.) I november rapporterades om Mongoliets planer på att på konstgjord väg fixa extratjock is på floden Tuul, som ska smälta under sommaren för att ge Ulan Bator svalka och dricksvatten. Till min besvikelse kan jag inte hitta några uppdateringar om arbetet sedan The Guardian publicerade nyheten i mitten av november (och en massa bloggar och tidningar rapporterade vidare). Men hur som helst – geoengineering blir en allt hetare fråga. Här i Storbritannien lanserades under pompa och ståt det så kallade SPICE-projektet i höstas. Med hjälp av en heliumballong skulle en slang lyftas en kilometer upp i luften för att sprida vattenaerosoler. Men bara några månader efter lanseringen fick förberedelsearbetet skjutas på framtiden eftersom flera miljöorganisationer, under paraplyorganisationen Hands Off Mother Earth – HOME – protesterat. HOME klagar bland annat på att vattenångan lätt kan bytas ut mot kemikalier om försöket utvecklas vidare, något som är mycket mer riskfyllt (det nuvarande projektet ska mest undersöka att idén fungerar). Något känns också fel med forskningsdeltagarna, tycker jag. De är Universiteten i Bristol, Cambridge, Edinburgh och Oxford – så långt allt väl – och... ehum, flygplansingenjörsföretaget Marshall Aerospace.

SPICE är ett bra exempel på problemen med geoengineering. Först och främst används ju tekniken gärna som ursäkt för att strunta i de bakomliggande utsläppsproblemen. “We believe that such research is a dangerous distraction from the real need: immediate and deep emissions cuts“, skriver till exempel HOME apropå SPICE. Dessutom påpekar Clive hamilton från Charles Sturt University i Canberra att geoengineering är en ganska ny idé, som många ännu inte hunnit göra sig någon uppfattning om. Det innebär att den är enkel att framställa som något positivt, till flyg- och fossilenergiproducenternas fördel. Geoengineeringens image kan kapas av oljelobbyn, helt enkelt. Till exempel försöker den amerikanska organisationen BPC döpa om tekniken till climate remedation – klimatsanering. Snitsigt. Den nya tekniken erbjuder också nya inkomstmöjligheter för dem som vill profitera på våra allt mer desperata försök att göra något åt läget, menar John Vidal i The Guardian.

Det finns också säkerhetspolitiska risker. I Hamburg hölls i oktober en konferens med titeln Geoengineering the Climate: An issue for Peace and Security Studies? ECC platform citerar Ulrike Niemeier from the Max Planck Institute som menar att försök att manipulera vädret lätt leder till ojämn nederbörd och torka, något som kan bidra till konflikt. ECC fortsätter:

“Moreover, governance questions emerge: A single state or small group of states could implement Climate Engineering. In such a case, political tensions are likely to emerge as long as there is no adequate international regime. This includes research on Climate Engineering, as field experiments can already have problematic effects.“

Kort sagt, problemen hopar sig. Det blir nästan tragikomiskt. Som när någon tagit till en vit lögn och sedan, för att upprätthålla den, trasslar in sig i ett växande nät av nya osanningar och ursäkter. Eller som i en trött komedifilm, där någon drummels försök att snabbfixa ett problem – tänk en sönderslagen ming-vas, typ – utan att något märks ofelbart leder till nya, ännu pinsammare situationer. Vid första anblick framstår alltså geoengineering som en möjlig lösning på problemen. "Ingen fara på taket. Vi har en superbra idé. Det här fixar vi." Men i själva verket leder den bara till nya komplikationer: Ökad profit för oljeföretag, ännu mer oförutsägbart väder, politiska konflikter. Ja, det är precis som i den – usla – filmen Bean - the Movie från 1997. Där försöker Mr Bean piffa upp en tavla han förstört med ny färg, men råkar i stället klottra över ansiktet på damen på bilden. Plötsligt står han där med exakt samma situation som förut. Bara ännu trassligare.

Miljöminister Lena Eks mantra är att Sverige ska bli fritt från klimatutsläpp till år 2050, så att vi håller oss under två graders temperaturhöjning. I en av hennes första debatter som miljöminster – mot Miljöpartiets Åsa Romson i Aktuellt – var detta Eks huvudsakliga argumentationslinje: Sverige är ett föregångsland eftersom vi har satt ett så "tufft" mål (överanvändningen av ordet tufft verkar för övrigt ingå i rollen som miljöminister). Var miljardsatsningarna på nya motorvägar och ökad flygtrafik ryms i detta mål är lite oklart.

I veckan påbörjade hur som helst Lena Ek processen med att utarbeta en strategi för hur detta mål ska kunna nås. Under uppstartsmötet i Rosenbad presenterade Johan Rockström – chef för Stockholm Environment Instutite – fem vetenskapliga chocker som förklarar varför det är så bråttom. En klockren presentation som vanligt. Se det fem minuter korta talet nedan.

Det "roliga" med Rockströms budskap är att det får Lena Eks budskap att bli så märkligt. En av chockerna är nämligen att vi enligt den senaste forskningen redan har intecknat oss för två grader, bara genom de utsläpp som vi har gjort hittills. Att Sverige satsar på att bli utsläppsfria till år 2050 lär alltså inte ändra på detta faktum. Klimatvetenskap och business as usual-politik förblir svårförenade.

Det har bjudits stor komik på nätet de senaste dagarna. Vi har fått se Kejsarens nya kläder nonstop. Och då menar jag slutscenen – den där kejsaren går naken genom staden.

Upprinnelsen är egentligen osannolik: nämligen en vetenskaplig rapport som kommer fram till samma sak som rader av tidigare rapporter slagit fast. Men nu handlar det om klimatforskning. Och då gäller inte de gamla vanliga reglerna.

Det hela började med att en forskare vid namn Richard Muller ville undersöka hur de globala temperaturerna förändrats de senaste 200 åren. Muller är fysikprofessor vid University of California och har vid flera tillfällen kritiserat den etablerade klimatforskningen. Han kan inte kalls för klimatförnekare, men har upprepade gånger hamnat i konflikt med klimatforskare som menat att han givit sig in på områden som han inte  behärskar. Muller har vid flera tillfällen kommit med påståenden som snabbt vederlagts.

När han förra året lanserade Berkley Earth Surface Temperature project(BEST) för att ”reda ut” hur det ligger till med den globala uppvärmningen blev mottagandet blandat. De flesta klimatforskare ryckte närmast på axlarna och sade att det väl inte skadar med ytterligare en undersökning av fakta. Men det fanns samtidigt en viss oro inför vad som var i görningen. Den oron stillades inte när det framkom att BEST tog emot sponsring från ökända Koch Foundation som bedrivit intensiv lobbying mot den seriösa klimatforskningen.

Men oron visade sig så här långt obefogad. BEST har nu presenterat sin analys av uppvärmningen, och den ligger helt i linje med de etablerade temperaturserierna från NOAA, NASA-GISS och HadCRU. Man har även tittat närmare på ett av klimatförnekarnas favoritargument – att väderstationerna har varit felplacerade. Enligt denna teori har alltför många stationer varit placerade i närheten av stora städer (där temperaturen är varmare), vilket gjort att uppvärmningen överskattats. Men BEST kommer likt tidigare analyser fram till att teorin inte stämmer.

Och det är nu det börjar bli roligt.

Mannen bakom den senare teorin heter Anthony Watts. Han står bakom webbsajten Watts Up With That, vilken är så nära man kan komma en husbibel för världens klimatförnekare. Anthony Watts hyste stora förhoppningar på BEST. Så stora, att han deklarerade att han skulle acceptera projektets slutsatser vilka de än blev.

Ställd inför faktum har Anthony Watts förstås kommit på andra tankar. Nu klagar han på att resultaten från BEST publicerats för tidigt och att de utgår från andra tidsperioder än han själv gjort. Liknande klagomål hörs i kör från de andra pseudovetenskapliga sajterna. Några slår ner på detaljer i BEST:s rapport. Andra hävdar att de aldrig ifrågasatt själva uppvärmningen, bara teorin att  koldioxidutsläppen ligger bakom, och att de nya resultaten därför är helt ointressanta. Richard Muller får sina fiskar varma. Han har uppenbarligen gått över till den mörka sidan.

Det tävlas kort sagt om att slänga av sig kläderna inför menigheten.

Ingemar Nordin på svenska Climate Scam ansluter sig till dem som naturligtvis alltid varit överens med fienden om just det där med att vi ser en global uppvärmning. ”Jag har själv aldrig träffat på en enda skeptiker som betvivlar att det blivit varmare”, påstår han.

Det tycks alltså som om Ingemar Nordin inte läser sin egen webbsajt, där uppvärmningen ifrågasatts mer än en gång – se till exempel detta inlägg. Låt oss ändå utgå från att Nordin inte ljuger. Det är sannerligen svårt att hålla reda på allt som sägs på Climate Scam. Det får man förstå.

Det är faktiskt så svårt att det är talande. Den som plågat sig själv med att följa förnekarsajterna ett tag ser snart ett mönster. Det ser ut ungefär så här:

1. Förneka först att det har skett en global uppvärmning.
2. Om du blir motbevisad påstår du att det inte beror på koldioxiden.
3. Om det bevisas att koldioxiden orsakat uppvärmningen hävdar du att det inte är människan som ligger bakom de ökade koldioxidhalterna.
4. Om sambanden mellan fossilutsläppen och uppvärmningen bevisas, säger du att temperaturen inte kommer att stiga särskilt mycket till.
5. Om du blir överbevisad säger du att en varmare värld inte behöver leda till särskilt stora problem.
6. Om det tycks som om problemen ändå kan bli stora tycker du att det blir för dyrt att minska utsläppen och förespråkar anpassning istället.

Alla klimatförnekare går inte igenom den här processen från början till slut. Poängen är att det hela tiden finns nya argument att ta till, nya försvarslinjer att retirera till. Det handlar inte om att arbeta sig fram till en alternativ teori om klimatförändringarna, utan om att idka krypskytte från ständigt nya positioner.

Det är därför som Anthony Watts, Ingemar Nordin och alla de andra förnekarna kommer att fortsätta paradera nakna genom gatorna, gång på gång på gång. Visst är det lite kul, men jag tycker att vi låter dem gå för sig själva nästa gång. Låt oss dra för draperierna nu.