Forskning

Konsten att ljuga övertygande för sig själv

Läkarundersökningar och provtagningar har pågått i ett par decennier nu, men resultatet fortsätter att vara icke-önskvärt. Vårt globala industriella samhälle – det enda vi känner – har av i stort sett samtliga tillfrågade läkare getts en diagnos som med stor sannolikhet kommer att innebära dess slut.

Egentligen vet vi att inget varar för evigt – vi kommer alla att dö någon gång – men just detta samhälle som vi är födda i hade vi kanske hoppats att det skulle leva länge till, rent av för alltid.

Så, hur tacklar vi detta besked?

Psykiatrikern Elisabeth Kübler-Ross har utvecklat en välkänd modell där besked av den här typen hanteras i fem olika steg. Jag brukar vara skeptisk till sådana generella modeller eftersom de ofta låter mycket bättre än hur de fungerar i verkligheten. Men i detta fall är jag beredd att göra ett undantag. De fem stegen är följande (kompletterade med aktuella exempel):

1) Förnekelse. "Så där sa man på sjuttitalet också. Vi löste det då, vi löser det nu".

2) Ilska. "Det är oljebolagens fel!"

3) Förhandling. "Men om vi bygger ut kollektivtrafiken?"

4) Depression. "Världen kommer ändå att gå under snart."

5) Acceptans. "Hur ska vi hantera detta?"

De flesta verkar hoppa fram och tillbaka mellan de första stegen och ibland befinna sig på flera nivåer samtidigt. Men på det stora hela fungerar faktiskt denna modell ganska bra med hur många hanterar den kollaps som vi står inför. Själv har jag betat av samtliga. I stort sett i ordningen ovan.

I förra veckan kom ett nytt utlåtande om världens tillstånd. Världsbanken påminde om att vi kan räkna med fyra graders global temperaturhöjning som en följd av det sätt som vårt samhälle fungerar på. Det var för övrigt en nyhet som skickades rakt in i ett nyhetsflöde som annars mest domineras av att världsekonomin går väldigt knackigt eftersom det konsumeras för lite.

Budskapet borde stämma till viss eftertanke. Kanske en mer mogen syn på vad som händer och vad som lär hända. Men nej. När miljöminister Lena Ek får frågan om hur vi ska komma till rätta med klimatkrisen framstår hon som hoppfull.

– Det finns så otroligt mycket teknik som hjälper oss på vägen. Teknik som gör att jag tror att vi faktiskt kan skapa bättre livsvillkor för den fattiga världen och samtidigt komma till rätta med klimatförändringen, säger hon i en intervju med Svenska Dagbladet.

Det är en kombination av 1) förnekelse och 3) förhandling.

Förnekelse av teknikens många begränsningar. Till exempel finns det för de långväga transporter som bär upp dagens globala samhälle (flyg, fartyg och lastbil) ingen känd teknik som kan trolla bort dessa transporters oljeberoende.

Förnekelse också av det faktum att den industriella teknik som Ek syftar på hittills i historien oftast har skapat mer problem än den har löst.

Förhandling med vetenskapens brutala krav på drastiskt minskande utsläpp i dag, inte positiva visioner för 2030.

Förhandling också med den logik med vilken det moderna samhället fungerar. Det vill säga, i stort sett alla investeringar och strävanden, såväl historiska som nutida, syftar till ökad konsumtion och därmed ökade utsläpp. Denna logik skulle, rent teoretiskt, kunna ställas på huvudet. Ett par miljarder människor drar samtidigt i nödbromsen. Men i teorin är allt möjligt, även att få alla kineser att hoppa samtidigt (för att testa om det blir jordbävning då).

Samtliga av de fyra första stadierna i Kübler-Ross-modellen går ut på att ljuga för sig själv. Givetvis så övertygande som möjligt i förhållande till verkligheten. En bekant skriver i ett mejl att "psykologisk forskning visar att den som lyckas ljuga inför sig själv är en mer övertygande lögnare också inför andra (självlögn kan därför ha gynnats av evolutionen)".

Detta är lite läskigt. Om vi blir bättre lögnare inför andra om vi lyckas ljuga för oss själva och om vi kollektivt reagerar på budskapet om vår civilisationens slut. Då hjälper vi varandra att ljuga för oss själva och blir därmed ännu bättre på att övertyga andra om att ljuga för sig själva...

Turligt nog verkar det sitta en backventil mellan de fyra första stadierna och acceptans-stadiet. Den som väl har tagit sig dit backar sällan tillbaka. Min erfarenhet efter att det senaste året pratat kollaps i ett sextiotal olika sammanhang är att det är många som redan har tagit detta steg. Och för varje dag är det några till som gör det.

Om det här stämmer innebär det att vi får en allt mer polariserad debatt. Mellan en grupp som allt mer frenetiskt övertygar sig själv om att alla lösningar ligger runt hörnet och en växande grupp som har accepterat att allt inte levereras med en lösning.

Tyvärr verkar folk som sitter på maktpositioner lätt fastna i den första gruppen. Det kommer med tiden att göra denna konflikt än mer spännande.

Det är okej att känna uppgivenhet

Japp, vi rör oss mot en katastrof. Det finns tyvärr ingen tvekan om den saken. Utsläppen accelererar, trots alla högstämda politiska tal, och nu plockar även självaste Världsbanken upp den senaste klimatforskningen. Den som varit känd under ett par års tid och som säger att fyra graders uppvärmning är vad vi bör räkna med.

Följden är mer av det som i dag upplevs som extrema väderhändelser. Mer torka, mer översvämningar, konstiga kalla svenska somrar som regnar bort, orkaner och stormar. Och så vidare. Som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs skriver om värmeböljan i Ryssland sommaren 2010:

Preliminära beräkningar tyder på att 55.000 människor dog och skörden minskade med 25 procent. Om världen blir fyra grader varmare blir sådana värmeböljor ett normaltillstånd.

Man kan såklart hoppas på att varningar likt dessa ska ändra på något fundamentalt i vårt samhälle, men jag tror inte det kommer att ske. Denna rapport lär vara bortglömd om några dagar, precis som alla andra varningar som avlöst varandra sedan klimathotet började uppmärksammas. Det är bra att sådana här rapporter kommer och påminner oss om vad som väntar, men politiskt förändrar det ingenting.

Miljöminister Lena Ek kommenterar i Svenska Dagbladet Världsbankens rapport med att Sverige är i framkant vad gäller miljöpolitiken och vägledande för världen:

– Det är klart att det betyder mycket att ett land visar att det går att förena att god ekonomi med bra klimatpolitik. Men det gör vi ju redan. Det stora problemet är att de här 21 stora ekonomierna inte har lovat någonting.

Lena Ek borde känna till om att om hela världen tog sig upp till svenskarnas konsumtionsnivåer skulle fyra grader vara det bästa scenariot. Och vi skulle behöva ytterligare ett par planeter för att klara av vår resursaptit.

Här om veckan besöktes Sverige av Kevin Anderson, professor i klimatförändring och klimatrådgivare till den brittiska regeringen. Hans budskap är tydligt. Kanske kan vi hålla världen borta från de mest katastrofala klimatscenarierna, men det kräver i så fall åtgärder som går på tvärs med den rådana ekonomiska ordningen där ökad konsumtion är den huvudsakliga drivkraften.

Andrerson konstaterar att det som krävs för att hålla temperaturökningen under två grader är utsläppsminskningar på 10–20 procent i rika länder. Årligen. Ekonomiska recessioner, skriver han, brukar leda till ca 1 procents utsläppsminskning. Den enda historiska erfarenheten som ens kommer i närheten är när Sovjetunionen kollapsade för tjugo år sedan och därigenom minskade sina utsläpp med 5 procent per år under en tioårsperiod.

Det krävs alltså en ekonomisk kontraktion på motsvarande ett par Sovjetkollapser, globalt, årligen, i ett par decennier framöver, tills utsläppen är i princip noll. Det krockar totalt med kravet från det nuvarande systemet på en konstant ekonomisk expansion.

Så länge detta dilemma inte ens kan erkännas blir alla klimatförhandlingar och politiska jävlar-anamma-tal meningslösa. Då seglar vi rakt in i fyra graders-världen medan vi övertygar oss själva om att vi snart är på rätt väg, "om bara...".

Det finns goda skäl att känna uppgivenhet inför möjligheterna att avstyra en framtida klimatkatastrof på den här planeten. Och det är inte fel att känna uppgivenhet. Det är rent av sunt att göra det – att vila i uppgivenheten ett tag. För så mörkt är läget.

Se bara till att inte fastna i uppgivenheten. Det är ett dåligt stadie att befinna sig i när vi ska finna konstruktiva sätt att hantera följderna av en allt mer turbulent värld som inte längre går att undvika.

 

Foto: WikiCommons/Max Kurzweil

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Orkaner och klimat

It’s Global Warming, Stupid!

Så skrev Bloomberg Businessweek ett par dagar efter att orkanen Sandy drabbade USA. Rubriken fick vingar. Aldrig har väl något en affärstidning skrivit citerats så flitigt av klimat- och miljöbloggar. Det är faktiskt bekymmersamt.

Reaktionen var förstås förståelig. Efter flera månaders amerikansk valkampanj utan ett ord om klimatfrågan, tycktes Sandy vara naturens egen larmsignal. Det var ett bete en ganska desperat klimatrörelse naturligtvis högg på. Det har den senaste veckan sagts många tvärsäkra saker om sambandet mellan orkanen och den globala uppvärmningen.
Det är inte riktigt bra. Forskningsresultaten på den här fronten är nämligen inte alls entydiga. Frågan om hur klimatförändringar kommer att påverka orkaner tycks i själva verket vara osedvanligt svårbesvarad.

Det finns visserligen starka skäl att anta en viss påverkan. Det är som klimatforskaren Kevin Trenberth brukar påpeka: allt väder påverkas av den globala uppvärmningen. Men hur påverkas vädret, och hur mycket?

Det finns studier som tyder på att orkanerna redan blivit såväl fler som starkare. Vi skrev om en sådan forskningsrapport för några dagar sedan. Men det finns även forskning som kommer till motsatta resultat. De flesta klimatmodeller pekar på att vissa orkaner kommer att öka i styrka, men först under andra hälften av det här seklet. Samma modeller tyder på att orkanerna samtidigt blir färre.

Det fanns alltså orsaker till att FN:s klimatpanel förra året bedömde att det ännu inte går att säga något om hur orkanerna påverkats av uppvärmningen. Detta till skillnad mot exempelvis värmeböljor, torka, kraftiga regn och översvämningar, vilka med varierande grader av sannolikhet antas ha blivit vanligare de senaste 50 åren.

Klimatpanelen är förstås notoriskt försiktig i sina bedömningar. Utgångspunkten är vad de ledande forskarna kan enas om. Det finns en hel del forskning från senare år som tyder på att alla typer av extremväder blivit vanligare. Man brukar tala om ”väder på steroider”. Men enigheten är långt borta.

När det gäller just Sandy kan det finnas skäl att lyssna till Kevin Trenberth en gång till. Han är en av de forskare som klimatförnekarna brukar älska att hata. Han är kort sagt en ”alarmist”. Trenberth räknar med att den globala uppvärmningen förstärkte Sandy med 5-10 procent. Den flera meter höga flodvåg som dränkte New Jersey och Manhattan påverkades dessutom av havsnivåhöjningen. Men faktiskt bara marginellt. Havet har stigit cirka 3 decimeter det senaste seklet. I huvudsak var Sandy, menar han, ett resultat av naturliga variationer.

Klimatrörelsens reaktioner på Sandy må vara förståeliga, men jag tror ändå att de är lite farliga. Vi riskerar att bli som pojken som ropade på vargen, om vi inte kan se en bild på översvämningar någonstans i världen utan att utbrista ”Global uppvärmning!”. Rörelsens styrka är att den bygger på vad vetenskapen säger. Då måste vi nog acceptera de osäkerheter som finns. Läget är tillräckligt allvarligt ändå.

Framstegssagan

I måndagens DN kunde vi läsa om svenska forskare som vill göra bilkarossen till ett batteri, och därmed minska elbilarnas vikt. Artikeln var uppblåst på ett heluppslag på bästa nyhetsplats. Det är inte varje dag vetenskapsnyheter tar upp främsta rummet i tidningen, men nu gällde det ju en artikel om tekniska lösningar och en fortsättning på framgångssagan.

I artikeln säger forskaren Leif Asp på forskningsinstitutet Swerea – som till 53 procent är ägt av industrin och till 47 procent ägt av staten – att hans dröm är att framtidens bilar är ”tillverkade av skogsråvara. Givetvis ska bilarna både produceras och drivas med vattenkraft och vindkraft” och att ambitionen måste vara ”att minska användningen av förbränningsmotorer, och på sikt att få bort dem helt”.

Det är en alldeles utmärkt ambition. Problemet är att vi knappast kommer att nå dit tillräckligt snabbt om vi bara ska förlita oss på tekniken. Forskare varnar för en kollaps av ekosystemet redan det här århundradet, en nyhet som DN ansåg tillräckligt intressant för att belöna med en TT-notis (när det gäller planetens framtid är vetenskapsnyheterna tillbaka på sin vanliga plats).

Med de utmaningar vi har framför oss kan vi inte lita på att tekniken kan fixa det. Den har en roll att spela, och bilar av skogsråvara kan vara en lösning på ett visst antal nödvändiga transporter. Men om målet verkligen är att få bort förbränningsmotorerna är det synd att artikeln inte ens nämner den lösning som står för dörren redan nu – att helt enkelt köra mindre bil.

Men förstås, det skulle ju vara ett brott mot framstegssagan.
Foto: David Megginson/Creative Commons

 

Vad händer när Arktis smälter?

Det ser ut som om Arktisisen har slutat att smälta för året. Helt säkra kan vi inte vara, men den senaste veckan har kurvan planat ut. Den nya rekordnoteringen landar i så fall på en isutbredning om drygt 3,4 miljoner kvadratkilometer, enligt den amerikanska myndigheten NSDIC:s mätningar. Förra rekordet var från 2007, på drygt 4,1 miljoner kvadratkilometer. Sommarisen har nu halverats sedan 1970-talet.

Och då talar vi om den synliga isen. De forskare som mäter på djupet, och beräknar isvolymen, kommer fram till än extremare siffror – cirka 75 procent av isen har försvunnit. Det innebär att Arktis får svårt att återhämta sig. Havet kommer att frysa till i vinter igen, men när smältsäsongen inleds igen nästa år är isen svagare och tunnare. Det talar för att Arktis är inne i en dödsspiral. Det finns forskare som tror att sommarisen försvinner redan 2015-2016. De flesta räknar visserligen med att det dröjer längre, men det står ändå tämligen klart att FN:s klimatpanel (IPCC) var alldeles för optimistisk i sin senaste rapport 2007, då man trodde att sommarisen skulle överleva till slutet av seklet.

Vilka blir konsekvenserna? Hur påverkas klimat och väder när stora delar av Arktis blir öppet hav under sommaren?

Sådana frågor diskuteras nu intensivt. Forskarkåren är på sätt och vis yrvaken. Avsmältningen går betydligt snabbare än beräknat. Man har helt enkelt inte hängt med i svängarna.

Några grundläggande fakta står i och för sig klara: när istäcket försvinner drar mörkt hav till sig mer solenergi, uppvärmningen tilltar, det öppna havet avger mer vattenånga. Men i övrigt blir det något otillfredsställande svaret helt enkelt att vi inte riktigt vet.

Vi kanemellertid vara ganska säkra på att ett varmare Arktis kommer att påverka den enorma landisen på Grönland. Det handlar inte om någon nära förestående kollaps av glaciären. Grönland kommer att vara istäckt i ytterligare hundratals år. Men takten på avsmältningen får konsekvenser för hur mycket havsnivåerna stiger detta sekel, och därmed för människor i kustnära regioner runt om i världen. Dagens uppskattningar varierar stort, mellan ungefär 0,3 och 1,5 meter till år 2100. För människor i till exempel Bangladesh och Vietnam stavas de högre prognoserna katastrof.

Vi vet också att ett varmare arktiskt klimat orsakar upptining av permafrost i bl a norra Sibirien, och att den kommer att släppa ifrån sig stora mängder av den potenta växthusgasen metan. Det spekuleras även i att frusna lager av metanhydrater i havsbottnen kan tina – vilket enligt vissa scenarier riskerar att orsaka galopperande, ohejdbara klimatförändringar. Detta är dock en minoritetsuppfattning. Den framstående klimatforskaren David Archer gav i vintras en försiktigare bild av vad som väntar. Om man ska försöka sammanfatta var forskningen står, så blir resultatet ungefär detta: ett varmare Arktis leder till större metanutsläpp, vilket ställer oss inför än större utmaningar, men domedagen väntar inte runt hörnet.

Avsmältningen i Arktis leder dock inte bara till konsekvenser på sikt. Det mesta talar för att vi kommer att påverkas redan i vinter – frågan är bara hur. När isen snart börjar lägga sig kommer havet att avge en hel del värmeenergi, som hamnar i atmosfären. Den brittiska forskaren Jennifer Francis har konstaterat: hur skulle detta INTE kunna påverka vädret?

Det finns en hypotes som de senaste åren stärkts alltmer. Den ser (mycket förenklat) ut såhär: Arktis värms upp mer än områdena  söderut. Temperaturskillnaderna mellan norr och söder minskar alltså. Detta leder till att jetströmmen – en västlig vind på hög nivå – försvagas. Denna vind separerar kall luft i norr från varmare luft i Europa, norra Asien och Nordamerika. När jetströmmen avtar drar arktisk kyla ibland lättare ner över till exempel norra Europa, samtidigt som varmare luft ibland förflyttar sig norrut. Vädret blir helt enkelt instabilare.

Den försvagade jetströmmen leder samtidigt till att låg- och högtryck tenderar att permanentas längre tider. Extremt väder sveper då inte bara förbi, utan stannar veckor i sträck. Detta skulle kunna vara en förklaring till väderfenomen som följt i spåren av isavsmältningen i Arktis de senaste åren, som de två extremt kalla vintrarna i Sverige 2009-2011, detta års abnormt regniga sommar i Storbritannien samt de långvariga högtrycken över Grönland.

Än så länge vet vi inte om de här teorierna stämmer. Däremot kan vi vara ganska säkra på att den kommande vintern blir intressant att följa. Rekordavsmältningen i Arktis kommer att få konsekvenser för vädret – osäkerheten gäller bara vilka. Klimatförändringarna är inte framtid. De är här. Nu.

Försvinnande is

Det kommer oroväckande rapporter från Arktis. I några av världens mest otillgängliga trakter pågår ett drama som det är viktigt att följa. Sagornas isrike kan vara dömt till undergång. Och det, mina vänner, är dåliga nyheter.

Ja, tanken svindlar faktiskt.

När jag var liten läste jag gärna om upptäcksfärder. Det har många av oss gjort – vår nyfikenhet på världen visste inga gränser. Jag tror att det var i en serietidning jag först läste om Robert Peary. 1909 blev han den första människan att nå Nordpolen. Troligen. Det har rått kontroverser om saken ända sedan dess.

I vilket fall: jag blev inte så lockad av att resa i hans fotspår. Afrika och Asien verkade mer spännande. Och varmare.

Det är egentligen inte förrän de senaste åren som jag har börjat bli intresserad av Arktis igen. Den här gången är det tyvärr inte upptäckarlusten som driver mig (även om jag nog tänker ge mig av dit någon gång). Orsaken är en helt annan. Det kan vara i Arktis som vår framtid avgörs, och det i skrivande stund.

Det är känt att istäcket över Artis har minskat drastiskt sedan 1970-talet. Den största minskningen har skett sommartid. Avsmältningen brukar pågå en bit in i september. 2007 slogs ett rekord som gav eko. Isutbredningen i september var då 40 procent mindre än snittet sedan 1979. Forskarna började revidera tidigare prognoser, vilka hade pekat på att Arktis kunde bli isfritt sommartid mot slutet av det här seklet, om den globala uppvärmningen fortskred. Nu blev man rädda för att avsmältningen kunde gå snabbare, och att ett isfritt Arktis skulle bli verklighet på den här sidan 2050.

Konsekvenserna av att sommarisen försvinner är svåröverskådliga. Men vi vet att Nordpolen kommer att bli ännu varmare. Isen reflekterar inkommande värmestrålning, mörkt hav gör det inte. Det är som att byta från en vit till en svart t-tröja när det är solsken. Detta leder till en eskalerande uppvärmning av Arktis – där redan nu temperaturstegringarna varit högre än i övriga världen. Varmare hav runt Grönland kommer att påskynda glaciärernas avsmältning, vilket leder till snabbare havsnivåhöjningar globalt. Varmare vatten längs de sibiriska kusterna hotar att frigöra stora mängder av den potenta växthusgasen metan från såväl havsbotten som permafrost. Slutligen riskerar ytterligare klimatförändringar i Arktis att allvarligt rubba nordliga vädersystem. Jetströmmen, vilken fungerar som en slags barriär mellan arktiska och nordliga luftlager riskerar att försvagas. För till exempel svensk del kan det resultera i ömsom ovanligt varma vintrar, ömsom väldigt kalla.

Det är allt detta som gör att man talar försvinnandet av sommarisen i Arktis som en möjlig ”tipping point” – alltså som en händelse vilken orsakar klimatförändringar vi inte längre kan påverka. Det behöver inte innebära att allt är kört, men väl att utmaningarna blir större, betydligt större.

Den senaste veckans rapporter har varit dramatiska. Det började med att utmärkta bloggen Arctic Sea Ice kunde berätta att en sällsynt sommarcyklon bildats över Arktis. Det befarades att stormen kunde förstärka årets avsmältning, bl a genom att vindarna bryter sönder svaga istäcken och att varmare vatten väller upp från under det tunna lagret av kallt vatten under isen. Innan stormen hade kurvan över isutbredningen ganska exakt följt rekordåret 2007. Detta var i sig oroväckande, eftersom årets väderförhållanden egentligen inte borde gynna avsmältningen. Den troligaste förklaringen är att isen är tunnare i år än den var 2007. Den senaste veckan har emellertid alla kurvorna fallit brant. Vi vet ännu inte om det gamla rekordet slås, men det ser mycket illa ut.

Bara några dagar efter att den arktiska stormen slog till kom rapporter från teamet bakom Europeiska rymdbyråns satellit CryoSat 2, som sköts upp 2010 i syfte att bättre uppskatta hur tjock den arktiska isen egentligen är – och hur snabbt volymen egentligen minskar. Den sammanlagda ismassan är ju egentligen ett bättre mått på avsmältningen är isytan. Årets resultat har redan sänt chockvågor genom forskarsamhället. Bara det senaste året har volymen minskat med 900 kubikkilometer. Det är 50 procent mer än tidigare prognoser. Den totala isvolymen beräknas den här sommaren till 7000 kubikkilometer – vilket är närmare en halvering jämfört med 2004 (då uppskattningarna i och för sig var mer osäkra).

Ni som redan har börjat räkna har rätt. Om minskningen fortsätter i denna takt kan Arktis bli isfritt under sensommaren redan någon gång i slutet av detta decennium. Detta är ingenting vi kan ta för givet, det kan finnas naturliga variationer med i bilden, men redan risken borde få larmsignalerna att ljuda högt.

Det är allvar nu.

FÖR ÖVRIGT: Men det är klart att man alltid kan se annorlunda på saken. Det gjorde Svenska Dagbladets ledarsida i veckan. Där meddelades:
Men smältande isar innebär inte enbart stora problem. Ett minskande istäcke gör det mer attraktivt än tidigare att utvinna naturresurser och bedriva sjöfart i polarområdena.

Tur det.

Ostroms forskning gav hopp

I tisdagskväll dog Elinor Ostrom i cancer, 78 år gammal. Samma dag hade hon skrivit en artikel i Project Syndicate som bör ses som både en varning och en förhoppning inför Rio+20-mötet. En varning för att vi inte bör vänta oss att världens ledare kommer att sluta ett enskilt bindande avtal om hur vi på ett hållbart sätt ska bruka vår planet, men en förhoppning eftersom ett sådant avtal inte ens borde vara önskvärt.

Statsvetaren Elinor Ostrom fick som första kvinna det så kallade Nobelpriset i ekonomi 2009. Men givetvis hade hennes forskning gett avtryck långt innan dess. Den handlade främst om hur vi kan ta hand om gemensamma resurser. Hon inspirerades av Garett Hardin och kom sedan att ägna en stor del av sitt yrkesverksamma liv till att försöka motbevisa honom.

Enligt teorin om ”Allmänningens tragedi” hävdade Hardin att det var omöjligt för ett lokalsamhälle att nyttja en allmän resurs på hållbart sätt. Typexemplet är bönderna som låter sin boskap beta på en gemensam äng. För varje enskild bonde är det ekonomiskt rationellt att köpa ytterligare kor för att beta på marken, trots att det innebär att djuren kommer att äta upp gräset snabbare än det kan växa tillbaka. Även om varje bonde vet detta och rimligen borde begränsa antalet djur, är de alla rädda för att någon annan likt förbannat kommer att skaffa ytterligare en ko som får beta på de andras bekostnad. Därför slutar det med att alla skaffar fler djur och marken degraderas eftersom den överutnyttjas.

Med boken Allmänningen som samhällsinstitution (Governing the Commons, 1990) visade Elinor Ostrom på empiriskt väg att den klassiska problematiken inte alls var olöslig. Istället fanns det flera exempel på lokalsamhällen som gemensamt lyckades förvalta de allmänna resurserna på ett hållbart sätt i självreglerande system. Hon identifierade vilka förutsättningar som krävdes för ett hållbart brukande av resurser och pekade på en väg som låg mellan statlig reglering och privatisering. De som nyttjar resurserna kan ta hand om dem själva utan påverkan från utomstående aktörer.

När det gäller de globala miljöproblemen menade Elinor Ostrom att lokalsamhällena måste involveras. Om vi bara sitter och väntar på att politikerna ska sluta avtal i Rio de Janeiro eller Doha kan vi lika gärna kasta in handduken. Istället behöver vi en mångfald av institutioner och policys på alla olika nivåer – lokalt, regionalt, nationellt och internationellt – för att kunna komma till rätta med problemen. Om det är något avtal eller någon institution inte fungerar eller kollapsar, måste det finnas andra som kan täcka upp och förhindra ett totalt sammanbrott. Bäst sammanfattade Ostrom själv dessa tankar med att ”institutionell mångfald kan vara lika viktig som biologisk mångfald för vår långsiktiga överlevnad”.

Elinor Ostroms forskning kan läsas på många olika sätt. Det som jag personligen tar till mig när jag läser hennes resultat är att de faktiskt är ganska hoppfulla, och sporrande för att vi bör agera själva även om våra ledare – såväl valda som egenmäktiga – inte lyckas komma överens. De visar att länder bör agera på en nationell nivå även om det inte finns bindande internationella avtal, eller som hon själv skrev i det som kom att bli henens sista artikel: ”hållbarhet på lokal och nationell nivå måste läggas ihop till global hållbarhet”.

En kort förläsning med Elinor Ostrom i serien Stockholm Whiteboard Seminars, som producerats av Stockholm Resilience Centre, kan ses här:

Nya steg mot sex grader

I dag är det Earth Hour och det kan därför passa bra med en liten påminnelse om hur läget ser ut vad gäller klimatförändringarna.

Utsläppen fortsätter att accelerera och sker nu snabbare än de worst care-scenarier som forskarna skissade på för några år sedan. Även i Sverige ökar utsläppen (räknade för vad vi konsumerar).

Det gör att vi är ytterst nära att försegla ett öde som innebär sex graders temperaturhöjning inom de närmaste 90 åren. Denna varning kommer från en vetenskaplig konferens som pågått i London under veckan.

Vi har förmodligen redan nått tippunkten för de stora ismassorna, inklusive de på Västantarktis och Grönland som befinner sig i snabb smältning. Eftersom ismassorna fungerar nedkylande innebär smältningen att uppvärmningen tilltar.

En annan tippunkt som är på väg att nås gäller Amazonas regnskogar. Redan nu sker en massdöd av träd vilket får forskarna att frukta att regnskogarna kan komma att sluta ta upp koldioxid och i stället bli en koldioxidkälla. Enligt Will Steffen, chef för Australian National University's climate change institute:

Around 1.6 billion tonnes of carbon were lost in 2005 from the
rainforest and 2.2 billion tonnes in 2010, which has undone about 10
years of carbon sink activity.

Och så är det fortsatt oro för vad som händer nu när permafrosten släpper greppet om tundran på det norra halvklotet där en kolbomb ligger och väntar på att brisera. Liksom oron för vad försurningen av haven får för effekter. Risken är överhängande för en självförstärkande spiral av snabb klimatförändring.

Men än finns det tid att vända utvecklingen försäkrar man från konferensen.

I kväll kl 20.30–21.30 "släcker vi för en ljusare framtid på jorden" uppmanar Världsnaturfonden.

Hotat hav

Haven har under de senaste 300 miljoner åren inte någon gång försurats lika snabbt som nu. Och då har världen under den tiden ändå upplevt flera perioder av marin massdöd. Den obehagliga slutsatsen drar en internationell forskargrupp i en studie som publicerats i tidskriften Science. Forskarna har undersökt tillgängliga geologiska data, och varnar nu för själva hastigheten i försurningen. Viktiga marina arter hinner inte anpassa sig, nya arter hinner inte utvecklas för att ersätta dem som kommer att dö ut.

Havsförsurningen är den ibland förbisedda bieffekten av våra koldioxidutsläpp. Medan klimateffekterna är välkända och föremål för intensiv forskning, är kunskapsläget sämre när det gäller koldioxidutsläppens påverkan på livet i haven. Men de senaste 30 åren har bilden börjat klarna.

Den grundläggande kemin är enkel. Ungefär en fjärdedel av de koldioxidutsläpp som orsakats av människan hamnar i haven. Där löses koldioxiden upp, och det bildas kolsyra som gör havsvattnet surare. Försurningen leder till att det blir mindre kalk över till de marina livsformer som behöver bilda skal av kalciumkarbonat. En lång rad organismer riskerar att drabbas – bl a ostron, musslor, koraller (som även påverkas av själva uppvärmningen) samt olika sorters plankton. I förlängningen kan organismer högre upp i näringskedjan få se sin föda minska drastiskt. Konsekvenserna är svåra att överblicka.

Sedan förindustriell tid har havsvattnets pH-värde sjunkit från 8,2 till 8,1. Det låter inte så mycket, men pH-skalan är logaritmisk och minskningen innebär att haven har blivit 30 procent surare. Om vi inte får bukt med koldioxidutsläppen antas pH-värdet sjunka ytterligare 2-4 tiondelar det närmaste seklet. Världen har upplevt försurade hav tidigare. Men då har processerna tagit åtminstone tusentals år.  Bärbel Hönisch, paleoceanograf vid Columbia University och huvudförfattare till studien i Science, säger:

”Vi vet att under tidigare försurningsperioder slogs inte det marina livet ut. Nya arter utvecklades och ersatte dem som dog ut. Men om de industriella koldioxidutsläppen fortsätter i dagens takt kan vi komma att förlora organismer vi bryr oss mycket om – korallreven, ostronen, laxen.”

Våra 200 år med kol och olja utgör ett experiment utan motstycke. Det riskerar att sluta mycket, mycket illa.

Bloggportalen

Senaste kommentarerna

  • micke N: Sjukt bra skrivet. Har läst massa invecklade rapporter...
  • felix hansson: Hej jag heter då felix och går på österänggymnasiet i...
  • Martin Saar: Bra initiativ!
  • Gäst: Spelar ju ingen roll vilka nya eller hur många vägar...
  • Kjell Vowles: Klimatfrågan och oljetoppen är två sidor av samma mynt...