Förnyelsebar energi

"Grön energi är en illusion"

Miljörörelsens företrädare står aldrig svarslösa inför frågan om hur vi ska tackla klimatkrisen: "Vi måste ställa om energisystemet", "fler solpaneler och vindkraftverk", "100 procent förnybart!".

Den gröna energin har blivit ett mantra – en snuttefilt för en rörelse som kämpar i motvind men som likväl vill känna sig framgångsrik. Så länge det byggs fler vindkraftverk än förra året kan man ju alltid säga att det går åt rätt håll.

Men hur grön är den gröna energin? Och vad innebär den stora tilltron till förändringar i energisystemet för miljörörelsens radikalitet?

En som inte låter sig imponeras av de positiva visionerna om 100 procent förnybart är Ozzie Zehner vars senaste bok Green Illusions lär reta upp en och annan miljökämpe.

Enligt Zehner har miljörörelsen reducerat sig själv till en hejarklack som tjoar tanklösa slogans om förnybar energi. I en intervju i Truthout lägger han ut texten:

The modern environmental movement has rolled over to become an outlet for loggers, energy firms and car companies to plug into. It is now primarily a social media platform for consumerism, growth and energy production - an institutionalized philanderer of green illusions. If you need evidence, just go to any climate rally and you'll see a strip mall of stands for green products, green jobs and green energy. These will do nothing to solve the crisis we face, which is not an energy crisis but rather a crisis of consumption.

Han sågar idén att förnybar energi kan ersätta den fossila energin. Faktum är, säger Zehner, att alternativ energi är beroende av den fossila energin i varje stadie av dess livscykel. Gruvverksamhet, fabriker, installation, underhåll och så vidare fungerar inte utan stora mängder fossil energi. Dessutom, för att kunna finansiera utbyggnaden av förnybar energi krävs det en ekonomisk tillväxt vilken genereras av den fossila energin.

The high cost of wind and solar technologies brings to light the fossil fuels behind the curtain. If we want to address climate change and the many other consequences of energy production, there's no evidence that lower energy costs and growth are a step in the right direction. The answer is straightforward, really. We'll need to greatly reduce both consumption and the number of people consuming over time.

Zehner argumenterar också mot vad han kallar för en "produktionistisk" idé: att bara man producerar saker som anses bra är man på rätt spår. Snarare behöver vi producera mycket mindre än vad vi gör i dag, menar Zehner.

Elbilar är ett exempel:

Building a heavy box with wheels and then shoving it thousands of miles down a road requires a lot of energy. There's no physical way around that. Electric car companies haven't found a way around the physics. But they've created an illusion that they have.

Drömmen om att lösningen ligger i ny teknik har vi skrivit om många gånger tidigare (här och här till exempel). Särskilt stark är drömmen om att en ny och ren energikälla ska uppenbara sig och därmed kan vi låta alla fossila bränslen stanna i marken. Det har blivit en dröm så stark att även folk inom miljörörelsen har blivit besatta av den, menar Zehner, trots att mer energi knappast är någon lösning:

Mainstream environmental groups seem transfixed by technological gadgetry and have succumbed to magical thinking surrounding their pet fetishes. The last thing you want to give to a growing population of high consumers is more "green" energy.

 

Foto: Greenpeace / Shayne Robinson

För att dela denna artikel, använd denna länk: http://bit.ly/YMUXDH

Energislavarna sviker

Alla civilisationer har vilat på den mängd energi som de har kommit över. Vare sig det har varit mänskliga slavar, stora jordbruksarealer eller som i vårt fall – fossil energi. Det som har avgjort tillgången på energi är hur mycket energi som har satsats för den energi som har utvunnits.

Kostar det mer att kriga till sig slavar än vad slavarna kan producera åt dig är det helt enkelt inte värt besvärt. Samma sak med matproduktionen. Eller utvinningen av fossila bränslen.

Just nu gästas Sverige av professor Charles Hall som är en av pionjärerna på forskning inom detta område. Det centrala begreppet stavas EROI, energy return on invested. Det låter kanske svårt, men som Charles Hall säger:

– De viktigaste sakerna att förstå är egentligen väldigt enkla. Det är bara det att vi inte lär ut dem.

EROI beskriver hur mycket energi som man får ut i förhållande till hur mycket energi som man investerar. Sin föreläsning på Medelhavsmuseet i Stockholm i går inledde Charles Hall med en bild på en av de första kommersiella oljekällorna, i Texas, USA. Den består av ett litet ruckel byggt av plankor men producerade ändå 18 miljoner fat olja om året. Investeringen var minimal, men avkastningen stor.

Nästa bild visar en modern oljeplattform i den Mexikanska golfen. En av sex tusen i dessa vatten. Det är ett stycke ultrakomplex industriteknologi. Dyr som satan. Ändå producerar den bara en bråkdel av det som träkonstruktionen i Texas gjorde. Enorma investeringar, liten avkastning. EROI har minskat rejält.

Skälet är att vi har plockat de lågt hängande frukterna. Vi har tagit den lättåtkomliga oljan. Kvar är den svåråtkomliga oljan. Charles Hall beskriver det som att "ju hårdare du borrar, desto mer inneffektiv blir du".

Den senaste frälsningen för folk som är tekniktroende heter "fracking", en metod där man med högt tryck för ner vatten och kemikalier i berggrunden för att spränga fram gas och olja. Vissa hävdar att detta är en så lovande teknik att den fossila energin snart kommer flöda igen som förr i tiden. Problemet är bara att det krävs sådana enorma investeringar för att få oljan eller gasen att flöda. Enligt Charles Hall behövs det 300–1000 lastbilar fullastade med material bara för att borra en enda källa. Energiavkastningen är låg.

Och vad är då problemet med allt detta? Jo, eftersom tillgången på (billig) energi är civilisationens grund innebär allt mer svåråtkomlig energi att grunden krackelerar. Som Charles Hall uttrycker det i en debattartikel i Svenska Dagbladet igår:

När den globala oljeproduktionstoppen inträffar och produktionen börjar avta så kommer det sannolikt att innebära den största kris som den västerländska civilisationen någonsin ställts inför. Det kommer att i grunden förändra våra ekonomier och de liv vi lever.

Han konstaterar samtidigt att politiker, forskare, andra makthavare och inte minst ekonomer har svårt att ta till sig denna information. Antagligen för att det krockar så totalt med deras världsbild och förväntningarna på ekonomisk tillväxt.

Charles Hall andra poäng, minst lika viktig, är att det inte räcker med att ha en energiavkastning som ger något mer än vad som satsas. Anledningen är att det går åt en massa energi för att energin ska kunna användas. Ta exemplet olja: När oljan väl kommit upp ur marken har vi inte så mycket nytta av den. Först när vi raffinerat den, transporterat den och kan tanka den i en bil gör den nytta – om vi också har byggt upp en infrastruktur där bilen kan köra. För att vi ska ha användning av oljan räknar Hall med att det krävs ett EROI på 3:1, alltså en avkastning på tre enheter energi för varje enhet som satsas. Vill man dessutom kunna odla mat, bygga hus, utbilda sig och kanske även få viss vård och omsorg av samhället krävs ett EROI på omkring 12:1. Just nu ligger EROI för oljeproduktionen i USA på omkring 18:1. Ner från 100:1 för åttio år sedan.

Den kanske mest häpnadsväckande siffran som presenterades igår var Charles Halls beräkning för solkraft i Spanien. EROI för denna är inte mer än 2,6:1.

Enligt Hall bör vi räkna med att våra ekonomier kommer att krympa snarare än växa som en följd av allt detta. Och det kräver väldigt mycket av nytänkande. Till exempel, "vilken typ av ekonomisk teori är användbar i en värld med minska energitillgång?".

Kjell Aleklett, professor vid Uppsala universitet, som också deltog i seminariet slog ett slag för det som jag själv brukar förespråka: en medveten förenkling av samhället. Att fokusera på sådant som vi verkligen behöver, matproduktion till exempel, i stället för att fortsätta bygga på den kostsamma och energikrävande överbyggnaden.

Att döma av hur tidigare civilisationer har hanterat minskande EROI är förenkling den oundvikliga utvecklingen.

ps. Cornucopia tipsar om Morgonpasset i P3 där Kjell Aleklett var gäst i morse. Mycket intressant att höra reaktionen på peak oil-budskapet i detta rätt glättiga sammanhang. Dock torde programledarna vara något förberedda, jag var där i vintras och pratade kollaps med dem :)

Kjell Aleklett kommer in 1.23 i sändningen.

Seminariet filmades och går att titta på Global Utmanings hemsida.

Foto (oljeplattform): WikiCommons/Chad Teer

Framstegssagan

I måndagens DN kunde vi läsa om svenska forskare som vill göra bilkarossen till ett batteri, och därmed minska elbilarnas vikt. Artikeln var uppblåst på ett heluppslag på bästa nyhetsplats. Det är inte varje dag vetenskapsnyheter tar upp främsta rummet i tidningen, men nu gällde det ju en artikel om tekniska lösningar och en fortsättning på framgångssagan.

I artikeln säger forskaren Leif Asp på forskningsinstitutet Swerea – som till 53 procent är ägt av industrin och till 47 procent ägt av staten – att hans dröm är att framtidens bilar är ”tillverkade av skogsråvara. Givetvis ska bilarna både produceras och drivas med vattenkraft och vindkraft” och att ambitionen måste vara ”att minska användningen av förbränningsmotorer, och på sikt att få bort dem helt”.

Det är en alldeles utmärkt ambition. Problemet är att vi knappast kommer att nå dit tillräckligt snabbt om vi bara ska förlita oss på tekniken. Forskare varnar för en kollaps av ekosystemet redan det här århundradet, en nyhet som DN ansåg tillräckligt intressant för att belöna med en TT-notis (när det gäller planetens framtid är vetenskapsnyheterna tillbaka på sin vanliga plats).

Med de utmaningar vi har framför oss kan vi inte lita på att tekniken kan fixa det. Den har en roll att spela, och bilar av skogsråvara kan vara en lösning på ett visst antal nödvändiga transporter. Men om målet verkligen är att få bort förbränningsmotorerna är det synd att artikeln inte ens nämner den lösning som står för dörren redan nu – att helt enkelt köra mindre bil.

Men förstås, det skulle ju vara ett brott mot framstegssagan.
Foto: David Megginson/Creative Commons

 

Därför "måste" vi ha mer fossil energi

Om människors främsta prioritet är hur mycket pengar de har i plånboken är det svårt att skapa ett annat samhälle. Den svenska politiska debatten har under de senaste valen vridits mer och mer mot de så kallade plånboksfrågorna. Den stora debatten står mellan vem som på ett någorlunda trovärdigt sätt att kan ge de mest genersösa löftena till folket. Ungefär: "Rösta på oss så blir tillväxten högre och du får mer pengar". Minsta lilla avsteg från detta, om så bara en marginell höjning av bensinpriset i ljuset av klimatkrisen, framstår då som provocerande.

Och när politiken rättar sig efter detta – genom att motivera klimatsatsningar med ökad tillväxt – förstärks tendensen. Till slut framstår det som att det enda skälet att ställa om samhället är att det skapas nya jobb och genererar mer tillväxt. Vilket gör det hela till en återvändsgränd, vilket vi har skrivit om tidigare.

Extremfallet är som vanligt USA. Där liksom här har engagemanget för att minska samhällets klimatpåverkan till stor del försvunnit från politiken. Såväl Obama som Romney är inriktade på att skaffa fram så mycket billig energi de kan för att hålla igång maskinen. Obama har gjort några små försök att blidka den opinion som bryr sig om planeten, men i stort är skillnaden liten. I stället satsas det, precis som i Sverige, på retoriska grepp, som att prata om "clean coal" eller "green growth".

Här är några exempel på hur propagandan låter inför valet i november:

Men även från andra hållet är budskapet snarlikt, även om målet är ett annat. Motivet till att satsa på förnybart är att det skapar fler jobb. Problemet är att folk inser att också kolkraft skapar nya jobb, och dessutom är billigare än vindkraft.

Hittills i år har partier, industri och fackföreningsrörelse satsat över 153 miljoner dollar på annonser som propagerar för mer fossil energi, uppger New York Times.

Om man slåss för andra värdringar än de som handlar om pengar har man mäktiga motståndare. Men det är svårt att se någon annan utväg än att stödja ett värderingsskifte där vi värdesätter annat än hur tillväxten dunkar på. Först då uppstår möjligheten att skapa ett annat samhälle som inte urholkar grunden för vår överlevnad.

Vi är på väg ut på djupt vatten

CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/Bild: CC by http://www.flickr.com/photos/captainkimo/

Debatten om huruvida vi kommer att påverkas av en oljetopp eller inte är i stor utsträckning en kamp mellan naturvetare och ekonomer. Geologer och naturresursvetare ser en tydlig nedgång i oljetillgångarna, medan ekonomer menar att eftersom tillgång och efterfrågan regleras av pris, så kan tillgångarna räcka för lång (nåja) tid framöver.

I veckan lanserades en modell som kanske kan överbrygga de två perspektiven. Initiativet kommer, kanske något oväntat, från Internationella valutaunionen, IMF. SVT rapporterade översiktligt, The Economist i mer detalj. Modellen tar hänsyn till både geologiska och ekonomiska faktorer, och visar goda resultat när man testar den på det historiska oljepriset.

När man kör modellen framåt i tiden så visar sig en tydlig bild. Oljepriset kommer att vara dubblerat innan 2020. Vad innebär då en oljepris på 200 dollar/fat? Michael Kumhof, forskare och IMF-ekonom svarar så här:

- Vi vet nästan inget om vad oljepriser över 200 dollar innebär för världsekonomin. Vi kan bara spekulera. Att det påverkar negativt är helt klar. Frågan är hur mycket. En del menar att påverkan är gradvis. Andra att det finns "smärtbarriärer" som kan få mycket stora konsekvenser.

Några som fördjupat sig i frågan är miljö- och energiforskarna Carey King och Charles Hall. De använder sig av måttet Energy Return on Investement, EROI, alltså måttet på hur mycket energi det går åt för att utvinna energi ur ett visst energislag. I sin rapport från oktober 2011 ställer de sig följande enkla frågor: - Vad är den minsta EROI som ett industrisamhälle måste ha för att överleva? För att företag ska gå med vinst? För att vi ska ha råd med konst, kultur, utbildning och hälsovård? För att ha tillväxt?

De konstaterar att dessa centrala frågor knappast diskuteras alls, trots att de troligtvis är helt avgörande för hur vårt samhälle kommer att se ut i framtiden. Vi behöver mycket mer forskning och debatt om ämnet.

En sak är dock ganska lätt att konstatera, vårt samhälle, så som det ser ut idag, är helt beroende av energi med mycket högt EROI. Och någon ersättare av det slaget för fossilbränslen, finns inte i sikte.

Vi är på väg ut på djupt vatten.


Video om omställningen

I samarbete med filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman försöker vi – i videoform – fånga in olika delar av den omställning som vårt samhälle står inför. Filmerna består av korta intervjuer med olika personer som förklarar problemen eller föreslår sätt att hantera dem.

 

Intervjuade personer

Björn Forsberg, författare till boken Omställningens tid

Nicole Foss, grundare av finansbloggen The Automatic Earth.

Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet

David Jonstad, chefredaktör på Effekt och författare till boken Kollaps – Livet vid civilisationens slut

Oscar Kjellberg, ekonom och agronom

Stina Oscarson, chef för Radioteatern

Pella Thiel, ekolog

Anders Wijkman, författare till boken Den stora förnekelsen

 

Sorterat utifrån ämne

Ekonomi

Skuldkrisen (Foss)

Tillväxt (Foss, Oscarson, Kjellberg, Forsberg, Thiel)

Pengar (Hornborg)

Finansiering (Kjellberg)

Energi

Kärnkraft (Foss)

Förnybar energi (Foss, Forsberg)

Tekniktro (Hornborg)

Ekologi

Resurskrisen (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Forsberg, Thiel)

Omställning

Allmänt om omställning (Wijkman, Forsberg)

Kultur och psykologi (Hornborg, Jonstad, Wijkman, Oscarson, Thiel)

Bygga resiliens (Jonstad)

Kollaps (Jonstad)

 

Best of

Alf Hornborg: Maskinen – vår tids fetisch

Nicole Foss: Om det finansiella systemet och finansbubblor

Anders Wijkman: Omställning

David Jonstad: Evigt framsteg eller apokalyps

Stina Oscarson: Icke mätbara värden

 

Oscar Kjellberg: Finansiering efter oljetoppen

 

Björn Forsberg: Omställningens möjligheter

Pella Thiel: Ett meningslöst system:

Video: Alf Hornborg om maskiner, pengar och omfördelning

Fyra nya intervjufilmer från filmaren Tomas Boman och produktionsbolaget Andersö&Boman. Denna gång talar Alf Hornborg, professor i humanekologi vid Lunds universitet och författare till boken Myten om maskinen.

Maskinen – vår tids fetisch:

 

Energi står i förhållande till mark:

 

Omfördelning av tid och rum:

 

Pengar – en kulturell idé:

Bioenergi, en skitfråga?

I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!

Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?

Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.

Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.

Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".

Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.

Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?

Monbiot brottas med sig själv

George Monbiot verkar, precis som vissa andra inom klimat- och miljörörelsen, befinna sig i ett stadie av förvirring. Han kämpar med att få ihop sina värderingar med insikten om att en realistisk lösning på klimat- och resurskrisen framstår som minst sagt avlägsen. Det går sådär. "Vi i den gröna rörelsen är alla vilse", skriver han.

Efter Fukushima började Monbiot att argumentera för kärnkraft. Han konstaterade att om en jordbävning och tsunami inte ställer till med värre skada i ett kärnkraftverk än vad som var fallet i Japan så är kärnkraften säker. Åtminstone tillräckligt säker för att vara värd att satsa på. Vilket, enligt Monbiot, är nödvändigt om den industriella infrastrukturen ska kunna hållas vid liv med annat än fossil energi. Och det är just kring detta som dilemmat kretsar: hur upprätthåller man det industriella systemet som inte bara möjliggör ekologisk förstörelse, men också välfärd och produktion och en massa saker som underlättar våra liv.

I Monbiots ögon är det inte möjligt att tänka sig en framtid utan detta system. En mer lokal, mindre omfattande energiproduktion – glöm det.

"How do we drive our textile mills, brick kilns, blast furnaces and electric railways — not to mention advanced industrial processes? Rooftop solar panels? The moment you consider the demands of the whole economy is the moment that you fall out of love with local energy production."

Han får svar av Simon Fairlie, redaktör för magasinet The Land:

"Speak for yourself, George. The moment a genuine green thinker, or indeed anyone with an ounce of spiritual insight, considers the demands of the whole economy is the moment that they start to wonder why we are producing all this crap. Why do we spend our lives driving to and fro on a daily basis, buying new clothes that we don't need, shunting food around the planet when it grows next door, eating disproportionate amounts of meat, wasting staggering amounts of food, discarding an endless stream of packaging, heating up entire houses to tee-shirt temperature when a warm room would do, warming up the firmament with patio heaters, and purchasing roomfuls of gewgaws and gizmos — the pursuit of Mammon, as it used to be called — when there is no evidence that this makes us any more fulfilled than we would be if we contented ourselves with a sufficiency of food, shelter, medicine and the cultural technology that was available in the days of Bach, Shakespeare and Leonardo da Vinci. The green ethic rejects economic growth in the industrialized countries because it imposes excessive demand on the world's resources, and it rejects nuclear power because that would only encourage economic growth."

Monbiots artikel har rubriken "Let's face it: none of our environmental fixes break the planet-wrecking project" som följs upp i dag av denna som ger uttryck för än mer förvirring: "The green problem: how do we fight without losing what we're fighting for?"

Här är en video som visar hur Monbiot brottas med sig själv:

Globalsjukan

"Norrtälje – en del av det globala kretsloppet". Den som kläckte renhållningsenhetens slogan hade säkert goda intentioner. Om man sysslar med avfallshantering vill man såklart vara en del av ett kretslopp. Och eftersom resurs- och klimatfrågorna är globala borde väl även kretsloppet vara globalt. Eller?

Jag funderar på vad som ingår i ett hållbart globalt kretslopp, men det enda jag kommer på är vatten. Vissa ämnen som bärs av luften kanske skulle kunna platsa, men det mesta ingår i det lokala kretsloppet. Viktiga näringsämnen som fosfor och kväve förflyttar sig i regel rätt korta sträckor i ett fungerande ekosystem. Samma sak borde det i ett människoskapat kretslopp för avfall av olika slag, returpapper, metallskrot och slängd mat. Även resurser som används för uppvärmning – vare sig det är sopor eller ved – torde vara lokala till sin natur.

Ändå verkar det globala kretsloppet smälla högre än det lokala. Jag gissar att det beror på globalsjukan. Föreställningen i det moderna samhället att ju mer globalt något är desto bättre. Det är inte något som behöver motiveras närmare, det bara förutsätts att alla gynnas av mer utbyte mellan kontinenterna. Att resurserna används mer effektivt om olika hörn av världen specialiserar sig på det som de har bäst förutsättningar för. Av någon anledning har den fattigaste delen av världen specialiserat sig på att utvinna och sälja billiga naturresurser, medan den halvfattiga delen blivit bäst på att sätta ihop dessa till konsumtionsvaror vilka den rika sjättedelen av världsbefolkningen har en enastående förmåga att konsumera.

Alf Hornborg, som vi har skrivit om tidigare på denna blogg, har ägnat mycket kraft åt att avslöja denna typ av arbetsfördelning som något i grunden djupt orättvist, omoraliskt och framför allt ohållbart. Men så länge globalsjukan härjar lär sådana invändningar snabbt viftas bort som framstegsfientliga.

Ett aktuellt exempel på det globala kretsloppets perversiteter är energibolaget Jämtkrafts planer på att värma upp hus i Sverige med träd från Afrika. Träflis från bland annat Liberia ska enligt planerna skeppas till en hamn i Norge och därifrån rullas in med tåg till Jämland där fliset kan eldas i värmeverk.

Att använda träd från Sverige är uppenbarligen för kostsamt.

Nu är det inte säkert att planerna går att förverkliga. Jordbruksverket har nämligen sagt nej – eftersom importen riskerar att föra med sig den fruktade parasiten Tallvedsnematoden.

Men bara tanken på att skeppa biomassa från Afrika till Sverige borde få åtminstone några varningsklockor att ringa. Precis som planerna på att driva svenska bilar med etanol från andra sidan Atlanten.

Även om sådana idéer passar väl in i myten om det globala kretsloppet.

Senaste kommentarerna

  • Kjell Vowles: Hej, Effekt har inte på något sätt varit inblandade i...
  • Gäst: hej! jag har en fråga kring nationella provet, som ni...
  • Pella: När du har begravt dig själv som individ kanske du...
  • Sören: Har precis skummat rapporten och ur vetenskaplig...
  • Farfar: Du skriver.....”En arbetsgrupp sammansatt av...