I den nyligen utgivna boken Big World Small Planet skriver professor Johan Rockström att han lärt sig en hel del sedan Köpenhamnsmötet 2009.

71VqvIsa8eLTidigare trodde jag alltid att det var en forskares uppgift att appellera till andras förnuft. Efter hand har jag insett hur naiv den inställningen är. Folk fattar inte rätt beslut bara för att de har rätt information. Världen fungerar inte så. Ska genomgripande perspektivskiften realiseras måste tillräckligt många medborgare vara övertygade och engagerade. För att förändra på riktigt krävs inte bara siffror; viljan måste komma från både hjärta och hjärna.

I samband med lanseringen av boken sprang Effekt på Svante Axelsson, generalsekreterare för Naturskyddsföreningen. På stående fot fick han frågan om hur han ser på läget nu inför klimatförhandlingarna i Paris. Finns det en större vilja att förändra den här gången, jämfört med hur det var 2009?

Naturskyddsföreningen

Foto: Naturskyddsföreningen

– Jag minns kaoset i Köpenhamn, hur jag stod åtta timmar i kö utanför centret där förhandlingarna hölls. Det var svinkallt. När jag väl kom in var det depression, man riktigt kände att det här var på väg att bli en kollaps. Och det blev det. Under flera år efteråt hade Fredrik Reinfeldt beröringsskräck för klimatfrågan. Klimatet blev något av en looserfråga som politikerna i Sverige inte vill ta i. Nu i Paris tror jag dock att det kommer bli annorlunda.

Varför?

– I förhandlingarna råder fortfarande en logik där minskade utsläpp kostar pengar, där det handlar om att fördela bördor, vem som måste göra vad. Men åker man runt i olika länder möter man en helt annan verklighet, där allt fler inser att det är lönsamt att springa före, att här finns både välfärdsmöjligheter och jobbmöjligheter. Så vi kommer få se allt mer av en kapplöpning framöver om vem som hinner först ut ur fossilsamhället.

11835924805_62a90a5da5_o-1024x680

Foto: Fores

Mattias Goldmann, vd för tankesmedjan Fores, som även han fanns på plats vid boklanseringen fyller i.

– Det finns en Usain Bolt-effekt i det här. Varje gång han springer så vinner han ju avstannande, de sista 15 metrarna slår han av på takten för det är inga problem längre. Sen säger alla experter nästa gång att det där kan han aldrig upprepa. Men nästa gång så händer det igen. På samma sätt är det med omställningen. Vid varje försök vi gör har det gått mycket lättare än någon expert kunnat tro.

Med tanke på vad som står på spel är det kanske inte så konstigt att väldigt mycket känslor kommer upp till ytan när det gäller klimatfrågan. Det kan handla om en optimism inför möjligheterna att ställa om våra samhällen, som hos Svante Axelsson och Mattias Goldmann. Men det kan lika gärna röra sig om sorg, ilska, skuld, otålighet, uppgivenhet eller ren och skär klimatångest. Rimligen är det en blandning av alla dessa känslor som vi människor ständigt brottas med, lite beroende på vad i den enormt komplexa klimatproblematiken vi för tillfället fokuserar på.

jrock

Foto: M. Axelsson/Azote

Ungefär som Johan Rockström nyligen sa i en intervju med Dagens Nyheter:

– Jag pendlar ofta, till och med flera gånger på ett dygn, mellan hopp och förtvivlan. Det beror väldigt mycket på vilken information jag tar till mig. Jag kan känna mig övertygad om att vi ser ljuset i tunneln, men så läser jag att Australien öppnar världens största kolgruva. Sådana bakslag gör mig förtvivlad.

De internationella klimatförhandlingarna är ett resultat av att FN:s klimatkonvention undertecknades 1992 i samband med den jättelika konferensen om miljö och utveckling i Rio de Janeiro. När tillräckligt många länder hade ratificerat konventionen kunde den träda i kraft två år senare. Det första partsmötet, COP 1 (Conference Of The Parties), hölls 1995 i Berlin, och med ett sådant möte om året innebär det att Paris kallas COP 21.

En som varit med och på plats följt runt ett dussin av dessa förhandlingar är Lena Ek. I dag är hon ordförande för skogskoncernen Södra, men hon har en bakgrund inom Centerpartiet som både riksdagsledamot, Europaparlamentariker och statsråd i Alliansregeringen. Under åren som miljöminister 2011-2014 var hon den som förde Sveriges talan under mötena som då hölls i Durban, Doha och Warszawa.

– I sina bästa tillfällen är förhandlingarna som en riktigt bra roman. I sina sämsta är det som en riktigt dålig dokusåpa, säger Lena Ek.

Lena Ek

Foto: Johan Ödmann / Regeringskansliet

Hon har också många minnen från Köpenhamn, inte minst hur de yttre omständigheterna förvärrade en redan ansträngd situation. Precis som Svante Axelsson nämner Lena Ek köerna. Hur delegater från världens alla hörn i timmar fick vänta i snöstorm och minusgrader innan de kunde släppas in i byggnaden. Hur det sedan inne på centret var alldeles för mycket folk, vilket ledde till att ännu mer dyrbar tid gick åt till att köa, men då för att handla mat eller gå på toaletten.

– Det där gjorde att i princip alla som var där bara avskydde den här veckan.

En annan som inte glömmer Köpenhamn är Anders Turesson på Miljödepartementet. I dag är han huvudsekreterare för regeringens vetenskapliga råd för hållbar utveckling. Men mellan 2001 och 2010 var han Sveriges chefsförhandlare, och han minns också kaoset. Samtidigt vill han nyansera den ofta mörka bild som ges av mötet.

298645_187287781350925_577718112_n

Foto: Gunnar Seijbold / Regringskansliet

– Köpenhamn var inte den katastrof som många i dag beskriver det som.

Att det blev som det blev har delvis att göra med förväntansbilden, berättar Anders Turesson. Hade det inte skapats så enormt höga förväntningar inför Köpenhamn hade man förmodligen inte ens kunnat enas om Köpenhamnsackordet, resonerar han, det avtal som innebar början på den förhandlingsprocess som är tänkt ska slutföras nu i Paris.

– Då hade världen varit i ett ännu sämre läge än vad vi är i dag. Nu nådde man ett avtal mycket tack vare att det mobiliserades så kraftfullt på det politiska planet. Men avtalet nådde inte alls de upphaussade förväntningarna, vilket gjorde att besvikelsen blev orimligt stor.

Samtidigt är det knappast första gången som ett sådant här möte inte gått som det var tänkt. I Anders Turessons bok, Förhandla om klimatet – 12 år med klimatförhandlingarna, nämner han konferensen i Haag i november 2000 som den absoluta nollpunkten.

297655_187284121351291_1766107339_nMånga förhandlare upplevde nog konferensen som en lång vandring genom en mörk gruva utan ljuspunkter. Tempot i förhandlingarna var högt från första början med möten nästan dygnet runt. Det fanns flera personer i den svenska delegationen som arbetade alla vakna timmar under ett tjugotal dagar i rad. Till detta kom besvärliga fysiska förutsättningar med fönsterlösa mötesrum som dränks i ventilationsbuller, svårigheter att få anständig mat och annat sådant som tenderar att sänka humöret hos dem som ska utföra ett arbete. Slutet blev ett crescendo i moll. Bland förhandlarveteranerna från Haag brukar man ännu i dag skämta om konferensen med orden ”don’t mention the Hague” – anspelande på en sketch från serien Fawlty Towers där uppmaningen ”don’t mention the war” har blivit en klassiker.

Så blir mötet i Paris ett nytt Haag eller ett nytt Köpenhamn? Inte enligt Anders Turesson.

– Man talar inte längre om det monumentala avtalet som ska lösa alla problem. För många har det blivit tydligare att de här mötena snarare bör ses som viktiga milstolpar i en lång process. I Paris kommer det visserligen också att uppstå ett gap gentemot förväntningarna, men jag är övertygad om att det gapet blir mindre.

Enligt Anders Turesson har det dessutom hänt mycket i världen under de senaste sex åren som har förändrat spelplanen för förhandlingarna.
En skillnad mot Köpenhamn, berättar han, är det vetenskapliga läget. Forskningen har tuffat på och FN:s klimatpanel, IPCC, har hunnit komma med en ny utvärderingsrapport, något som satt avtryck i länders prioriteringar.

Till det kan även läggas att världens två största utsläppsnationer, Kina och USA, också fått en annan attityd än vad de hade för sex år sedan då de inte riktigt visste vad de ville, där de nu i stället har tagit flera gemensamma initiativ på klimatområdet.

”Alla har kommit lite längre i sin mognadsprocess. I sin syn på vad som är möjligt.”

– Men det kanske viktigaste tycker jag, är att världens länder, men även näringsliv, ja alla berörda parter egentligen, har kommit lite längre i sin mognadsprocess. I sin syn på vad som är möjligt.

Anders Turesson nämner här hur exempelvis den teknologiska utvecklingen gått mycket snabbt framåt, hur allt fler länder satsar stort på förnybar energi som sol- och vindkraft, och att mycket tyder på att världens utsläpp är på väg att plana ut för att förhoppningsvis snart också börja minska.

– Vi har stakeholders i den här nya teknologin som är många gånger fler och mycket starkare än tidigare. Och det här sipprar ju in i länders uppfattningar om vad som är nationella intressen.

När klimatförhandlingarna diskuteras är det ofta agerandet av länder eller grupper av länder som nämns, exempelvis vad Sverige, Kina, USA, EU eller G77-länderna gör. Mer sällan diskuteras vilken roll människorna har.

Lena Ek har varit med flera gånger när förhandlingar varit nära att bryta samman, bara för att räddas av en blandning av slump, tur och skicklighet hos enskilda personer. En sådan historia utspelade sig i Warszawa, när hon själv och den sydafrikanske klimatministern utsågs av FN-sekretariatet att försöka hitta en lösning på det låsta läget mellan rika och fattiga länder kring Loss and damage, det förhandlingsområde som rör förluster och skador orsakade av klimatförändringarna, som exempelvis havsvattenhöjning och saltvatteninträngning i brunnar.

Uppgiften de hade fått, berättar Lena Ek, var att försöka förhandla ihop en text som kunde läggas fram i plenum och bli klubbad där.

– Det här var på tisdagen, läget var helt låst och vi började träffa de olika förhandlingsgrupperna för att höra deras argument. Höra vad som fanns gemensamt och vad vissa länder inte alls kunde acceptera.

Några av de svenska och sydafrikanska tjänstemännen började skriva textförslag som sedan gick fram och tillbaka i omgångar. Natten till onsdagen blev det några timmars sömn, men sedan var det i princip två dygn med möten varje eller varannan timme och däremellan utvärderingar av var man stod.

– Det här är en extremt svår process. Man måste göra det på ett sätt så att ingen tror att man spelar under täcket med deras motståndare. Allt är väldigt försiktigt, väldigt känsligt och väldigt formellt.

Det som utåt sett ofta beskrivs med termer som ”länders positioner” handlar alltså i slutändan väldigt mycket om enskilda människors känslor och tillfälliga sinnesstämningar.

– Så är det. Man måste kunna reglerna och man måste veta vad man kan göra utan att reta upp någon. Känslorna ligger väldigt ofta på ytan i de här lägena.

Förhandlingarna om Loss and damage pågick i tre dygn nästan helt utan avbrott. Lena Ek beskriver det som en långsamt malande kvarn där en gemensam position sakta men säkert formas.

Men plötsligt höll allt arbete på att gå i stöpet. Polens miljöminister som var ordförande för hela mötet var nära att tappa tålamodet och ville sätta igång diskussionen igen. Han tänkte använda sig av en tidig version av dokumentet, och i princip säga ”take it or leave it”. Det här var mitt i natten tredje dygnet och Lena Ek och en medarbetare hade precis varit och träffat Kinas och USA:s förhandlare. Nu mötte de av en slump den polske ministerns handläggare i en korridor som förklarade den uppkomna situationen.

”Det var 30 sekunder från katastrof.”

– Är han inte klok, ropade jag, vi är så himla nära. Spring och stoppa honom! Så den här killen springer som en galning genom hela fotbollsstadion där mötet hölls, upp till plenumsalen och hinner precis stoppa den polske ordföranden från att lägga fram den gamla texten. Det var 30 sekunder från katastrof.

Men historien är inte slut där. Det nya textförslaget levereras så småningom och alla börjar koncentrerat att läsa. När det sedan var dags att diskutera frågan i plenum förklarade några av de mindre önationerna att det här kunde de aldrig acceptera, medan USA gjorde klart att det var en text de tyckte fungerade. Det togs en form av time out och Lena Ek och en kollega lyckades samla de viktigaste aktörerna mitt i den stora salen, vilket är en sydafrikansk arbetsmetod för att diskutera klart en fråga.

– Det ser ut som ett skolslagsmål. Där stod vi, med chefsförhandlare från bland annat USA och ett par av de mindre önationerna. Omkring oss är det fullt med folk, för alla vill höra vad som sägs. Så man får nästan panik när man står där i mitten.

Lena Ek berättar om en minst sagt märklig process som därefter tar vid, där USA:s chefsförhandlare via sin medhjälpare skriver textändringar på ett papper. Det pappret skickades sedan ut ur klungan till USA:s chefsjurist som stod en bit bort. Hon läste vad som stod, skrev något som ”ok” eller ”absolut inte” och skickade tillbaka pappret in i klungan igen där förhandlingarna fortsatte.

Till slut kunde ändå alla komma överens. Då hade två ord bytts ut och ett komma flyttats.

– Jag signalerade då till Polens minister som slog klubban i bordet och sa: ”Ladies and gentlemen, I believe we have a solution”.

– Det slutade faktiskt med att alla ställde sig upp och applåderade. Och det händer inte ofta i de här sammanhangen.

Men hur känns det då att förhandla om den här sortens ödesfrågor? Anders Turesson svarar:

– Vi är alla olika. Om man som jag kommer från miljösidan kanske man redan från början bär med sig ett engagemang. Men många förhandlare kommer från helt andra sektorer. Det jag ändå märkt är att många blir fångade av frågan och går in i den med starkt engagemang.

Vad är det som gör en bra förhandlare då? Både Lena Ek och Anders Turesson är inne på att det handlar om att förstå vilka du har att göra med, det vill säga förstå vad det är för intressen och motiv som driver din motpart och vad som står i dennes instruktioner. Men lika viktigt är att förstå hur din motpart ser på dig.

”Det går inte att bara åka till en klimatförhandling och tro att man kan påverka.”

– Det går inte att bara åka till en klimatförhandling och tro att man kan påverka, säger Lena Ek. Det gäller att jobba hela året. Det kräver väldigt mycket resande och möten innan. Mycket deltagande och engagemang, också i frågor som främst är viktiga för andra.

Det här med att enskilda personer spelar en avgörande roll är Anders Turesson också inne på. I sin bok beskriver han det som ”At the end of the day”, sanningens minut, nattmanglingarna när det är dags att syna korten och när den politiska insatsen stundtals kan vara väldigt hög.

Jag får ofta frågan om det är nödvändigt med nattmanglingar. Mitt svar är att i stort sett alla svåra förhandlingar, oavsett nivå, måste avslutas med en natts mödor och svett. Detta gäller i kommuner, i avtalsförhandlingar, inför affärsuppgörelser, i EU och förvisso också i de stora FN-förhandlingarna. I annat fall har ju förhandlarna inte gjort sitt yttersta. Man måste komma ihåg att uppgörelsen ofta inte kan nås förrän någon eller några parter går under sin ”bottom line” det vill säga den gräns de enligt instruktionen inte får gå under. Någon måste visa politiskt mod vid rätt tillfälle. Detta kan inte ske förrän morgonljuset skulle ha spridit sig i möteslokalen – om den hade haft fönster.

Enligt Anders Turesson händer detta inte ofta. Men det händer ibland, och då är det ett avgörande ögonblick. Han beskriver det som fascinerande att se.

– Som förhandlare är vi alla under instruktioner i någon mening, som ger ramar för vad som är möjligt att göra. Men man kan ändå konstatera att enskilda personligheter under förhandlingarnas historia har spelat en förvånansvärt stor roll.

Men det här med att en framgång kan vara att ett komma flyttas eller att ett ord byts ut. Är det inte det som gör att många utomstående blir så frustrerade över processen och uppfattar den som omfattande, komplex och trög?

Lena EK tror det. Hon gör en jämförelse med en myrstack. Hur den som observerar det hela utifrån ser att det rör sig, men inte alls förstår systemet. Samtidigt är myrstacken extremt välorganiserad där varje myra fyller en funktion.

– På samma sätt fungerar det här stora maskineriet. Och det levererar faktiskt resultat – om än väldigt långsamt. Så för en otålig människa som vill ha snabba resultat är det här så klart frustrerande. Det var till exempel därför jag själv var med och drog igång kompletterande processer med inriktning på just handling, dels arbetet med kortlivade klimatgaser, The Climate and Clean Air Coalition, dels det globala samarbetsprojektet New Climate Economy.

Anders Turesson har liknande tankegångar.

”Man tror det handlar om planetens framtid, och så ser man att de som ska göra jobbet sitter och slåss om ett kommatecken.”

– Det måste vara förfärligt att komma in på ett sådant här möte med ett stort engagemang. Man tror det handlar om planetens framtid, och så ser man att de som ska göra jobbet sitter och slåss om ett kommatecken. Det måste vara oerhört frustrerande och ångestfyllt att möta.

Att det ofta blir något av en krock för många har enligt Anders Turesson att göra med det gap som finns mellan själva klimatfrågan och det som ska produceras vid ett förhandlingsmöte.

– Det som pågår är en implementering, där det ska bli internationella lagtexter. Och i lagtexter har enskilda ord och kommatecken ofta stor betydelse. Man ska veta att bakom varje formulering finns alltid ett intresse, alltid något land som är intresserad av just det ordet. Det har inte hamnat där av en slump utan för att någon föreslagit det. Och allt detta kan självklart vara svårt att se, framför allt när man är ny.

– Sen ska det i sanningens namn också medges att förhandlingsmaskineriet många gånger fastnat i oväsentliga frågor med liten substantiell betydelse. Jag tror de flesta förhandlare någon gång ställt sig själva frågan vad de egentligen håller på med.

Det återstår att se hur Paris-mötet i december slutar. Svante Axelsson, känd för sina många målande metaforer, säger till Effekt att mötet nog kommer bli som ett halvdant knytkalas, dit det tagits med alldeles för lite mat. Det vill säga världens länder kommer åka till Paris med olika löften, men löftena kommer inte vara i närheten av att kunna hålla världen under två graders medeltemperaturhöjning.

– Hade det bara varit för klimatförhandlingarna hade jag nog fortsatt varit deprimerad. Men alla de här andra rörelserna som pågår, som växer i tyngd och kraft och som har en helt annan logik, de ger mig hopp.

________

Texten är tidigare publicerad i Effekt 3/2015. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!