Klimatmötet i Lima tog slut förra helgen. Utgången av samtalen brukar vara att de antingen brakar ihop eller att de resulterar i ett urvattnat avtal och flera frågor skjuts på framtiden. Den här gången hände det senare.

Lima-avtalet uppmanar länderna att skicka in sina egna planer för att minska utsläppen i god tid inför klimattoppmötet i Paris 2015, och att de här planerna ska vara ett fall framåt jämfört med de som eventuellt finns i dag. Men kraven på ländernas egna utfästelser, det som kallas Intended Nationally Determined Contributions, INDC:s, om utsläppsminskningar är närmast obefintliga.

Det som står i dokumentet är att INDC:s kan innehålla saker som ett basår från när utsläppsminskningarna ska räknas, tidsplanen för när löftena ska implementeras, och hur minskningarna ska registreras. Men det står alltså att ovanstående saker ”kan” inkluderas, inte att de ”ska” finnas med.

Tyvärr är ett löfte om utsläppsminskningar som inte specificerar ovanstående inte mycket av ett löfte.

Med uppmaningen att alla länder ska skicka in sina INDC:s överkom Lima-avtalet den tidigare uppdelningen mellan rika och fattigare länder som fanns i Kyoto-avtalet. I texten understryks att länderna har gemensamt men olika ansvar utifrån nationella förutsättningar.

Att uppdelningen försvann, och att länderna uppmuntrades skicka in sina planer, var de två viktigaste resultaten av förhandlingarna i Lima (Guardian har en bra sammanfattning av hela avtalet här).

Extremt mycket kvarstår alltså att göra inför Paris nästa år. Det går att få en uppfattning av hur lite som faktisk beslutades i Lima genom att kolla på språkbruket. Av dokumentets 22 punkter inleds tre stycken med ordet ”decides”, och ytterligare tre med ”agrees”. De övriga punkterna börjar med ord som exempelvis ”notes”, ”welcomes”, ”encourages”, ”acknowledges” och ”reiterates”.

Detta är alla lösa formuleringar som räddade samtalen från att bryta samman, men samtidigt inte förde dem särskilt mycket framåt.

Tydligast syns detta i det långa sidodokument som består av olika alternativ som avtalet i Paris kan bestå av. Problemet är att alternativen är i det närmaste allomfattande och står i klar konflikt med varandra.

Som exempel är ett alternativ att avtalet ska innehålla ett globalt mål för klimatanpassning, medan ett annat alternativ är precis det motsatta – att avtalet inte ska innehålla ett sådant mål.

Det finns inte heller någon samsyn vad gäller storleken på utsläppsminskningar. I förslagen om hur länderna ska försöka agera nämns allt från att inte ha några nettoutsläpp alls år 2050, till att deras åtaganden bara ska avvika från ”business-as-usual”.

Ytterligare ett exempel är förslaget om att det slutgiltiga avtalet ska inkludera en skrivning om att länder inte få vidta egna klimatåtaganden som innebär ett förtäckt hinder för internationell handel. Givetvis finns det också ett alternativ om att den skrivningen inte alls ska vara med.

Det är alltså stora hinder som ska överkommas om ett långtgående, bindande avtal ska komma på plats i Paris. Stora delar av klimatrörelsen verkar också ha lärt sig från Köpenhamn att det handlar om väldigt mycket annat än att bara kämpa för att världsledarna ska komma överens. När förhandlingarna inte leder någonstans går det i stället att vinna segrar på andra ställen, så som organisationen 350.org har visat med kampanjen för ta bort investeringar från fossilintensiva företag.

Jamie Henn, kommunikationsansvarig för 350.org, kommenterade också Lima-mötet så här:

”Det här klimatmötet har visat på ett uppenbart glapp mellan förhandlingarna och den globala rörelsen som erbjuder reella, omedelbara lösningar på klimatkrisen. Oavsett den otillräckliga utgången, fortsätter rörelsen att växa kontinuerligt.”