Jag gick förbi miljöfestivalen London Green Fair i Regent’s Park här i London i lördags. Det var ganska trevligt: musik, mat och ett antal organisationer som ställt upp bord. Högt och lågt blandades på ett nästan chockerande sätt. Bredvid Friends of The Earthfanns en organisation vars enda syfte var att frakta omkring oönskade böcker som folk skänkt dem, och ge bort dem till nya ägare.

“Hur länge fraktar ni runt en och samma bok om ingen vill ha den?” frågade jag och pekade på en ‘Who is who in British football’ från 1982 som enligt omslaget hade levererats gratis inuti ett paket Kelloggs frukostflingor.

 

“Det finns alltid någon som vill läsa varendabok!” sa organisationens volontär övertygat och började samla ihop de ratade, hundörade volymerna för frakt i bil till nästa festival.

 

Hur som helst, här och var fanns seriösa utställare och föredragshållare också. De var inspirerande. All tid, all energi, allt engagemang. Jag gick därifrån upplyft. Men på vägen hem passerade jag Oxford Street. Där var det fullt med folk som ägnade hela lördagen åt härlig retail therapy. De var många fler än besökarna på miljöfestivalen.

 

Den överväldigande majoriteten av människor jag träffar är ganska ointresserade av klimat-och resurskrisen. Problemen drabbar ju inte dem, ännu, de har – excuse the pun – sitt på det torra. Det gör mig deppig. Vad hjälper det att några människor i Londons Permakulturorganisation outtröttligt har workshops i Regent’s Park när Oxford Street är överfull av människor som köper nya trendkläder? Vad hjälper det att jag tar tåget hem till Sverige när folk flyger mellan Stoclkholm och Malmö tre gånger i veckan? Vad hjälper det att jag skriver en bloggpost om utsläppsmängder när valfri kändisblogg har hundra gånger fler läsare?

 

Å andra sidan. Det är så omställning går till. Åtta timmars arbetsdag, semesterrätt, kvinnlig rösträtt… Nästan alla positiva förändringar där motrparten är starkare men massorna fler har uppnåts genom att folk har gått samman och kämpat. En talare som berättade om en jordbrukskooperativ i Regent’s Park igår hade faktiskt en hel del lyssnare, och alla såg inte ut att vara redan invigda. Folk som flyger på semester till Paris i stället för att ta tåget vet numera i alla fall om om att det inte är bra och att det finns alternativ. Långsamt blir fler intresserade. Långsamt växer kraften. Man kan diskutera vilken taktik man ska ha och man kan öka farten, jobba hårdare. Men det kommer alltid att handla om seghet och envishet. Droppen urholkar stenen. Makt tas inte tillbaka i en handvändning. Den tas tillbaka millimeter efter millimeter.