Förändra bit för bit

Jag gick förbi miljöfestivalen London Green Fair i Regent's Park här i London i lördags. Det var ganska trevligt: musik, mat och ett antal organisationer som ställt upp bord. Högt och lågt blandades på ett nästan chockerande sätt. Bredvid Friends of The Earthfanns en organisation vars enda syfte var att frakta omkring oönskade böcker som folk skänkt dem, och ge bort dem till nya ägare.

“Hur länge fraktar ni runt en och samma bok om ingen vill ha den?” frågade jag och pekade på en 'Who is who in British football' från 1982 som enligt omslaget hade levererats gratis inuti ett paket Kelloggs frukostflingor.

 

“Det finns alltid någon som vill läsa varendabok!” sa organisationens volontär övertygat och började samla ihop de ratade, hundörade volymerna för frakt i bil till nästa festival.

 

Hur som helst, här och var fanns seriösa utställare och föredragshållare också. De var inspirerande. All tid, all energi, allt engagemang. Jag gick därifrån upplyft. Men på vägen hem passerade jag Oxford Street. Där var det fullt med folk som ägnade hela lördagen åt härlig retail therapy. De var många fler än besökarna på miljöfestivalen.

 

Den överväldigande majoriteten av människor jag träffar är ganska ointresserade av klimat-och resurskrisen. Problemen drabbar ju inte dem, ännu, de har – excuse the pun – sitt på det torra. Det gör mig deppig. Vad hjälper det att några människor i Londons Permakulturorganisation outtröttligt har workshops i Regent's Park när Oxford Street är överfull av människor som köper nya trendkläder? Vad hjälper det att jag tar tåget hem till Sverige när folk flyger mellan Stoclkholm och Malmö tre gånger i veckan? Vad hjälper det att jag skriver en bloggpost om utsläppsmängder när valfri kändisblogg har hundra gånger fler läsare?

 

Å andra sidan. Det är så omställning går till. Åtta timmars arbetsdag, semesterrätt, kvinnlig rösträtt... Nästan alla positiva förändringar där motrparten är starkare men massorna fler har uppnåts genom att folk har gått samman och kämpat. En talare som berättade om en jordbrukskooperativ i Regent's Park igår hade faktiskt en hel del lyssnare, och alla såg inte ut att vara redan invigda. Folk som flyger på semester till Paris i stället för att ta tåget vet numera i alla fall om om att det inte är bra och att det finns alternativ. Långsamt blir fler intresserade. Långsamt växer kraften. Man kan diskutera vilken taktik man ska ha och man kan öka farten, jobba hårdare. Men det kommer alltid att handla om seghet och envishet. Droppen urholkar stenen. Makt tas inte tillbaka i en handvändning. Den tas tillbaka millimeter efter millimeter.

Kommentarer

Skrivet av Eva Johannesson den 11 jun 2012 - 22:28.

Jag tror det handlar om "utbildning" för att få folk att inse att det 'brinner under fötterna'. Finns det ett lämpligare ställe att lära sig saker än skolan! Börja redan i låg ålder, och trumma in budskapet i ökande omfattning under hela utbildningstiden - så tror jag att vi får insiktsfulla vuxna som förhoppningsvis söker mer information och vill förändra både sig själva och samhället. Det finns många jätte bra program inom ämnet i TV, men man kan inte tvinga folk att titta på dem. Skolan är obligatorisk, den är vägen att ge folk den kunskap de behöver som samhällsmedborgare.
Om det är så att man redan gör det, så får man nog öka den delen av undervisningen avsevärt, för den har inte nått fram till alla ännu! Eller så finns det i samhället ett skrämmande stort ointresse för framtidsfrågorna.

Skrivet av den elaka bloggaren den 12 jun 2012 - 15:54.

jag läste i en bok om socialpsykologi ("the lucifer effect") om en undersökning av hur en minoritet i en amerikansk jury fick majoriteten övertygad om sin egen åsikt. det var mycket intressant, om jag kommer ihåg var mest effektivt bl.a.:
1. att konsekvent stå på sig, envist
2. att inte vara dogmatisk och på det sätt alienera majoriteten
3. att minoriteten är socialt kompetenta (obviously)
särskilt 2:an är svår att förverkliga, eftersom folk som inte är insatta i miljöfrågor tenderar att tro att man är nånsorts extremist när man förklarar att saker verkligen är så illa att det inte är ok att hela medelklassen flyger till thailand varje år. men då måste man väl tänka på 1:an då. och försöka charmera lite med 3:an.

Skrivet av Kullerbytta den 12 jun 2012 - 22:06.

Jag tror också på skolan, från tidig ålder och sen hela vägen igenom. Inte ens på universitetet får man information om hållbarhet... Och då har vi ändå i Uppsala ett beslut från 1999. Där står det en rad punkter om att utbilda lärare och studenter, sprida info till allmänhet+beslutsfattare, tänka på miljön i alla beslut, minimera sina utsläpp och göra hållbarhet till ett obligatoriskt perspektiv på alla program. Ingen har sett någonting av allt det där...
Jag känner mig också väldigt uppgiven ibland. När jag idag googlade lite för att se vad det kostar att byta ett klockarmband så dök det upp citat om klockor, till exempel:"...det täcker mina basala behov: sju klockor så att jag kan byta klocka varje dag i veckan." SJU KLOCKOR? Och de som beter sig som min kusin som inte gillar second hand- hon hade visst köpt ett begagnat skåp. Men det målade hon ju om, så då kändes det acceptabelt... Jag fattar inte hur folk orkar ignorera alla problem, hur sover de om nätterna? Tror de att någon kompenserar allt de gör eller inte gör? Varför är det socialt accepterat att bränna omkring i en sportbil för skojs skull, flyga överallt trots att man är ung och frisk, konstant köpa nya kläder? Men så blir de sura så fort jag påpekar något, som om det vore jag som var orealistisk... Men de här frågorna är för viktiga för att ges upp. Vissa saker går för att de måste. Nu kör vi! Om vi visar att det är möjligt och att det är lika kul att leva hållbart så kommer folk att följa efter så småningoM...

Skrivet av Petra den 26 jun 2012 - 21:45.

Ja, det gäller att kämpa på... Ibland känns det som att "ingen bryr sig" och lusten att ge upp kan komma smygande. Men så kommer en fråga från helt oväntat håll, från någon som hittills verkat helt ointresserad och hopplöst förlorad i konsumismens värld. En fårga som "Men vad ska man göra då?" eller kanske personen i fråg stolt berättar att de avstått från något för att det är miljövidrigt eller börjat köpa KRAV-märkt mjölk eller börjat åka buss till jobbet istället för att ta bilen.... Små, små steg i rätt rikting - som du säger, det tar tid. Men rörelsen har i alla fall börjat och vi måste våga hoppas :)

Senaste kommentarerna

  • Gäst: toppjord? Menar du matjord?
  • Eco Now: Kul att ni hade kvar så mycket info från Eco Now när...
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • PajorosdMl: www.purvoyance.fr
  • Gäst: Urbanisering är en sjukdom. Vi kan se symptomen...