Alldeles nyligen blev framtiden aningen ljusare, och det är dystert att tänka på. När författaren James Graham Ballard den 19 april slutligen checkade ut efter en längre tids sjukdom förlorade den dystopiska litteraturen en av sina främsta. En förlust även för de som hellre ser en framtid rundmålad i skimrande, hoppfulla färger.

Liksom det svenska språket begåvats med adjektivet ”norénskt” har engelskan sitt ”ballardian”, med betydelsen ”dystopisk modernitet […] och de psykologiska effekterna av teknologisk, social och miljömässig utveckling”. Kort och gott: en summering av JG Ballards författarskap. Ett författarskap som med frenesi ägnats åt miljökatastrofer, urbana katastrofer, mänskliga katastrofer, bilar, bilvrak, mänskliga vrak, kändisskap, våld, arkitektur och vad som ruvar under ytan i en ytlig värld. Och allt detta sammanfogat med en stor fascination för surrealism och psykoanalys.

Med andra ord: ett mycket manligt författarskap.

Sedan romandebuten 1961 har Ballard roat och oroat läsare världen över. De flesta av hanz romaner – och noveller, vilket av många kännare är hans bästa format – är intressanta för klimatintresserade. Men nämnas särskilt kan andra roman The Drowned World. Världen har här lagts under vatten när nord- och sydpolen smält och Europa och Amerika har förvandlats till tropiska laguner. Denna bok publicerades 1962! Tre år senare återvände Ballard i The Drought till vattentemat. Här är mänsklighetens problem det motsatta: miljöförstörelse har orsakat kemiska reaktioner vilket leder till att världens vatten torkar bort. I båda romanen faller samhället som vi känner dem samman i kaos. Ett vanligt scenario i Ballardland. Kanske roligast och mest obehagligt uttryckt i High Rise (1975) som utspelar sig i en skyskrapa byggd för att rymma livets alla faser och behov – och samtidigt ett klassamhälle i miniatyr där överklassen bor överst, medelklassen i mitten och underklassen längst ner. De sociala motsättningarna eskalerar (man försöker göra hissar till sina, få ensamrätt på poolen etc) och tillvaron rasar ned i en orgie av övervåld och dunkla drifter.

Jag har två Ballard-favoriter. Dels Running Wild (1988). En kortnovell om ett massmord i ett mer än välbärgat villaområde där någon slaktat alla vuxna. Tecken tyder på att barnen lever. Vad har hänt med dem? Eller: vad har de gjort?

Dels Concrete Island (1974). En Robinson Crusoe-saga om en arkitekt som kraschar sin Jaguar på ett ö-liknande litet stycke land i mitten av en vägkorsning – och blir strandsatt där.

Så arbetar JG Ballard ofta. Han tar ett fenomen. Drar det till sin spets. Och voilà – vi har ett mardrömsscenario. I sin sista roman, Kingdom Come (2006), tar han ut svängarna fullständigt. Vi hamnar mitt i ett samtida England där konsumtionskulturen har nått sin absoluta ändstation: den har övergått i fascism.

Ballard skapar en djupt störande prosa, ibland rent av stötande. Det är alltså inte konstigt att Ballard förblivit en kultfigur, ett namn som rör sig under mainstreamkulturens radar, en författare som man passar vidare till vänner man känner förtroende för. (Därför är det ironiskt att Ballard blivit känd för allmänheten för den relativt självbiografiska och flerfaldigt prisbelönade Solens rike. Att Steven Spielberg filmatiserade boken gjorde sitt för kändisskapet. Hur hans eget liv såg ut har en komisk poäng i sammanhanget. Han fostrade ensam sina tre barn och bodde större delen av livet i en stilla Londonförort.)

Ballard är mycket läsbar för den som vill få en blick på vilket sorts samhälle vi lever i. Hans groteska berättelser säger ofta mer än vi kanske vill veta om den västerländska världen och dess mytologiska självbild.

Man kan förstås argumentera för att Ballards kritiska position är bekväm. Han må framstå som en radikal outsider, men hans förutsägelser är vid en granskning lika profetiska som att påstå att mjölken i kylen förr eller senare kommer att surna. Vad Ballard säger är egentligen självklart: det finns inga perfekta tillstånd och varje utopi är en illusion som bär med sig en auktoritär skugga.

Han tycks också mena att människan under sin civiliserade yta fortfarande bär på en brutal djuriskhet och att tekniken bär med sig en potential att väcka dess drifter. Detta kan förleda oss till slutsatsen att Ballard är en konservativ författare. Han har en inte särskilt positiv människosyn, men han drömmer dock inte om ett idealiserande förflutet. Lika lite som han med sina gränsöverskridande, oroande berättelser vill riva ner världen i en nihilistisk gyttja. Om det förflutna var ett paradis – en tanke som konservativa från höger till vänster gärna flirtar med – skulle Ballard knappast skriva hymner till detta drömtillstånd. Hans litterära projekt, som jag tolkar honom, vilar på antagandet att varje idyllisk vision, ja varje försök att idealisera något, bygger på en våldshandling. På utestängandet av orosmomenten, av smutsen, av dem som inte ryms inom ramen/normen.

Ballard påminner oss alltså om att verkligheten är skitigare än vad reklamen, ideologierna och profeterna vill få oss att tro. Men, som sagt, att påminna om utopiernas lögnaktiga natur är den late rebellens position. Det som skiljer Ballard från posörerna är att han i sin prosa sträcker sig efter något djupare. Lägger man örat tätt mot all blod- och bensindränkt betong i hans böcker hör man hur han nästan maniskt upprepar: Hur lever vi och hur vill vi leva?

Det, och medvetenheten om att utopier sällan har något med verkligheten att göra, är bra kunskap att ha i bokhyllan för den som vill ta sig an klimatkrisen och det samhällssystem som har skapat den. Även om man inte, som James Graham Ballard, är lagd åt det dystopiska hållet.

 

 

Läs mer:

Författaren och vännen Michael Moorcocks farväl till JGB.

The Guardians eftermäle.