Snart är det, återigen, ”sista chansen” att få till ett globalt avtal som hejdar klimatförändrinarna. Uppföljningen till det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn hålls i år i Cancun, Mexiko. Men till skillnad mot Köpenhamnsmötet är förväntningarna vridna i botten. Mötet i Cancun är en ”succé” om de åttaganden som gjordes i Köpenhamn kan bekräftas, säger Mexikos FN-ambassadör Luis Alfonso de Alba till IPS.

Om man nu ens är så optimistisk.

Det bästa som kan hända är att några av delegaterna faktiskt lyckas hålla sig vakna, skriver George Monbiot i en artikel The Guardian som är en intressant vändning. Outtröttlig brukar Monbiot framhärda i att hur mörkt det än ser ut kan det alltid vändas till något positivt, bara aktivisterna blir fler och kampen bättre organiserad. I sin senaste artikel verkar den gode George vara på väg att byta fot. Han räknar upp de politiska motgångarna för försöken att få till större utsläppsminskningar och konstaterar att klimatförnekarna nu helt dominerar det republikanska partiet i USA som nu tar revanch.

”What all this means is that there is not a single effective instrument for containing man-made global warming anywhere on earth.”

Samtidigt som temperaturen slår nya rekord månad för månad, trots att världen befinner sig i den normalt nedkylande La Nïña-fasen.

”Where does this leave us? How should we respond to the reality we have tried not to see: that in 18 years of promise and bluster nothing has happened?”, undrar Monbiot.

Miljörörelsen tillät sig själv att tro att med lite påtryckningar och lite protester så skulle det, någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det finns det inte, skriver Monbiot. Så vad gör vi nu?

”I don’t know. These failures have exposed not only familiar political problems, but deep-rooted human weakness. All I know is that we must stop dreaming about an institutional response that will never materialise and start facing a political reality we’ve sought to avoid.”

Jämför detta med den analys som Dark Mountain Project gör. En analys som Monbiot kritiserade i våras. Nu ser han ut att närma sig Dark Mountain.

För den optimistiska synen på saken får man i stället läsa Friends of the Earth-chefen Andy Atkins artikel i Guardian. Han tycker att det fortfarande finns skäl till hopp inför Cancun-mötet. De rika länderna måste bara ta sitt ansvar och protesterna från miljörörelsen hjälper till att pressa dem mot det:

”There is still time to agree a new commitment period of the Kyoto protocol from 2012 onwards if rich countries stop trying to escape their responsibilities to tackle their emissions first and fastest; they must commit to cuts of at least 40% by 2020 without offsetting. This does not require a new treaty – just rich countries living up to their responsibilities. More public money should be on the table for developing countries to adapt to the effects of climate change and to develop cleanly – reducing the emissions we’ve outsourced along with manufacturing. […]

Achieving any massive change in society takes time; our challenge in this case is that we have a time limit. A global agreement on climate change needs strong political will at the highest level. It will be difficult – but it is not impossible. Greens are still sometimes a marginalised voice, yes – but in bringing the public along with us, we can be swelled to millions. Millions make change happen – and change our leaders must.”

För mig är detta den verkliga uppgivenheten. Alla dessa måsten är som besvärjelser. Att någon ”måste ta sitt ansvar” är bara en åsiktsyttring, det är ett värdelöst argument för att det skulle finnas en chans att globalt åstadkomma de drakoniska utsläppsminskningar som alla vet är nödvändiga.

Att sluta drömma (som Monbiot verkar ha gjort) är nog det mesta konstruktiva man kan göra just nu.