Farväl till drömmen om ett globalt klimatavtal

Snart är det, återigen, "sista chansen" att få till ett globalt avtal som hejdar klimatförändrinarna. Uppföljningen till det misslyckade klimatmötet i Köpenhamn hålls i år i Cancun, Mexiko. Men till skillnad mot Köpenhamnsmötet är förväntningarna vridna i botten. Mötet i Cancun är en "succé" om de åttaganden som gjordes i Köpenhamn kan bekräftas, säger Mexikos FN-ambassadör Luis Alfonso de Alba till IPS.

Om man nu ens är så optimistisk.

Det bästa som kan hända är att några av delegaterna faktiskt lyckas hålla sig vakna, skriver George Monbiot i en artikel The Guardian som är en intressant vändning. Outtröttlig brukar Monbiot framhärda i att hur mörkt det än ser ut kan det alltid vändas till något positivt, bara aktivisterna blir fler och kampen bättre organiserad. I sin senaste artikel verkar den gode George vara på väg att byta fot. Han räknar upp de politiska motgångarna för försöken att få till större utsläppsminskningar och konstaterar att klimatförnekarna nu helt dominerar det republikanska partiet i USA som nu tar revanch.

"What all this means is that there is not a single effective instrument for containing man-made global warming anywhere on earth."

Samtidigt som temperaturen slår nya rekord månad för månad, trots att världen befinner sig i den normalt nedkylande La Nïña-fasen.

"Where does this leave us? How should we respond to the reality we have tried not to see: that in 18 years of promise and bluster nothing has happened?", undrar Monbiot.

Miljörörelsen tillät sig själv att tro att med lite påtryckningar och lite protester så skulle det, någonstans, i någon fjärran institutionell sfär finnas anständiga människor som kunde ta hand om oss. Det finns det inte, skriver Monbiot. Så vad gör vi nu?

"I don't know. These failures have exposed not only familiar political problems, but deep-rooted human weakness. All I know is that we must stop dreaming about an institutional response that will never materialise and start facing a political reality we've sought to avoid."

Jämför detta med den analys som Dark Mountain Project gör. En analys som Monbiot kritiserade i våras. Nu ser han ut att närma sig Dark Mountain.

För den optimistiska synen på saken får man i stället läsa Friends of the Earth-chefen Andy Atkins artikel i Guardian. Han tycker att det fortfarande finns skäl till hopp inför Cancun-mötet. De rika länderna måste bara ta sitt ansvar och protesterna från miljörörelsen hjälper till att pressa dem mot det:

"There is still time to agree a new commitment period of the Kyoto protocol from 2012 onwards if rich countries stop trying to escape their responsibilities to tackle their emissions first and fastest; they must commit to cuts of at least 40% by 2020 without offsetting. This does not require a new treaty – just rich countries living up to their responsibilities. More public money should be on the table for developing countries to adapt to the effects of climate change and to develop cleanly – reducing the emissions we've outsourced along with manufacturing. [...]

Achieving any massive change in society takes time; our challenge in this case is that we have a time limit. A global agreement on climate change needs strong political will at the highest level. It will be difficult – but it is not impossible. Greens are still sometimes a marginalised voice, yes – but in bringing the public along with us, we can be swelled to millions. Millions make change happen – and change our leaders must."

För mig är detta den verkliga uppgivenheten. Alla dessa måsten är som besvärjelser. Att någon "måste ta sitt ansvar" är bara en åsiktsyttring, det är ett värdelöst argument för att det skulle finnas en chans att globalt åstadkomma de drakoniska utsläppsminskningar som alla vet är nödvändiga.

Att sluta drömma (som Monbiot verkar ha gjort) är nog det mesta konstruktiva man kan göra just nu.

Kommentarer

Skrivet av Kim Bergström den 29 sep 2010 - 14:54.

Precis. Utsikterna att faktiskt lösa de problem vi står inför när det gäller klimatet och andra miljöproblem, energiproblemet och det ekonomiska systemet, som verkar berett att kollapsa alldeles av sig självt, är nog numera närmast försumbara. Jag är böjd att hålla med de debattörer som säger att det inte längre handlar om problem i betydelsen något vi kan lösa. Vi står inför dilemman som vi måste hantera och hitta bästa vägen ur. Ur ett sådant perspektiv är det konstruktivare att lägga energi på att försöka bereda vägen för ett så bra samhälle som möjligt "på andra sidan" de förändringar som står för dörren än att lägga all energi på att hindra det som inte går att hindra. Sluta drömma som sagt. Men då måste vi få många fler att engagera sig i detta. Här kanske Effekt kan dra ett strå till stacken. Kanske ett nytt politiskt parti till nästa val ...?

Skrivet av Samuel Jarrick den 2 okt 2010 - 18:10.

Problemet är att det finns inget "andra sidan" att komma ut på. Gör vi inte det "omöjliga", att bromsa klimatförändringarna, kommer vi att få leva i hundratusentals år på en obeboelig planet, det vill säga INTE.

Så det ENDA möjliga svaret är att kämpa på utan hoppets tyranni med med stor glädje och gemenskap. För vi VET inte att det är kört.

Skrivet av Jonathan den 29 sep 2010 - 15:01.

I någon mening skapar våra tankar verkligheten. Hur vi tänker, tycker och pratar påverkar våra handlingar ( se tex konsumtionsdiskursen har påverkat samhället ).

Därmed tycker jag att den totala uppgivenheten som det här inlägget ger uttryck för enligt min mening inte är särskilt konstruktivt. Världen kommer inte att stanna oavsett om det blir ett klimatavtal eller inte och det finns ett oerhört engagemang hos människor som är värt att ta vara på. Säger man att det är kört, är det lätt att passivisera. Att man upplever att det jag som person eller den kollektiva insats som alla vi som personer kan göra inte gör någon nytta överhuvudtaget.

Till viss del sympatiserar jag med dark mountain rörelsen, men utan en glädje över livet och att vi människor kan åstadkomma bra saker så kommer inget att lyckas överhuvudtaget. Då är projektet dömt redan från början.

Som uppmuntrande ord vill jag tipsa om den här artikeln skriven av Jamie Henn http://www.huffingtonpost.com/jamie-henn/dear-george-monbiot-clima_b_733...

Skrivet av David Jonstad den 29 sep 2010 - 15:25.

Jag vill hävda att det är ett misstag som klimatrörelsen har gjort när den har antytt att världen mer eller mindre kommer stanna om vi inte får till ett globalt klimatavtal. Det är ett falskt påstående. Frånvaron av ett globalt klimatavtal lär visserligen göra klimatförändringarna värre, men det innebär att det finns desto mer att göra för att minska skadeverkningarna av framtida klimatkaos.

Att sluta hoppas på något så osannolikt som ett avtal som ger oss <350 ppm är inte att ge upp - men ett konstaterande att det är dags att börja arbeta på allvar.

Hur man nu säljer in det utan att passivisera? Håller med dig, Jonathan, om att det är en risk.

Skrivet av Anton Andreasson den 29 sep 2010 - 18:39.

Men är det inte en svårighet i sig att engagera människor, oavsett om det är för att peka på brister eller bygga alternativ? Jag tror, tyvärr, att vi behöver mer radikala motståndsfickor i stil med de som växte fram i Danmark under andra världskriget, i apartheids Sydafrika eller i rasismens USA. När massmobilisering blivit svårt och tiden är knapp måste några få gå före. Hoppet står sen till att ett tillräckligt stort hål bildas för att efterspelet ska bli varaktigt och demokratiskt, och politiskt tryck skapas. Men jag tror som sagt inte att vi hinner vänta in en folklig opinion. Om det inte finns nån genväg dit som jag missar?

Skrivet av David Jonstad den 29 sep 2010 - 21:01.

Anton, jag håller helt med. Mobilisering är viktigare än någonsin. Och jag tror det är lättare att att mobilisera folk för något som har rimliga chanser att lyckas, typ lokal omställning och mycket av det som klimat- och miljörörelsen redan kampanjar för. Men inte med motivationen att det är detta eller totalt mörker som gäller, utan med motivationen att ju mer vi lyckas genomföra desto bättre, även om framtiden inte alltid lär bli så bra...

Skrivet av Oleg Izyumenko den 2 okt 2010 - 23:20.

My two öre into this discussion about strategy and tactics for the climate movement would be the following "parallel tracks":

1) Concrete grassroots work with local transition initiatives to transform communities towards greater resilience and localism;

2) Direct actions of strictly non-violent civil disobedience in strategic points, like Vattenfall's offices in Sweden and power plants in Germany and Poland, and similar locations;

3) Continued efforts for public mobilisation, especially among mainstream youth (students of high schools and colleges).

All of these is my private position as an individual and does not necessary reflect (or take input from) opinions and views of any of the organisations and movements I work with.

Skrivet av Samuel Jarrick den 2 okt 2010 - 18:17.

Det är just det här som är den riskabla optimismen tänker jag. Har hundraprocentig respekt för David Jonstad som folkbildare och djupt klimatengagagerad journalist. Men här håller jag inte med. Även om vi i vår del av världen kommer att kunna "minska skadeverkningarna" av klimatförändringarna under några decennier, så är ju en 6-, 7- 8-gradig värld som skenande klimatförändringar kan innebära inget att lära sig att leva med. Det är en planet att slåss för sitt liv om krympande resurser i och sen dö i. Kanske inte för just oss som skriver här på denna blogg, men för våra barn. Visst, det känns i dagsläget rätt kört att åstadkomma en 350 ppm-halt. Och jag gillar idén med att vara ärliga med hur extremt tufft det kommer att bli. Men det är inte detsamma som att jag tycker att man ska uppmana till att sluta försöka.

Skrivet av Bengt org den 30 sep 2010 - 10:15.

Vad talar för att de styrande politikerna frivilligt kommer att ändra sin politik, anpassad till en möjlig klimatförändring?
Det mesta inom politiken handlar om plånboken. Mer av allt till alla.
Hur kan man med insikt om klimatproblemen driva en sådan politik?
Det är vi, väljarna som röstar, och hur många kommer att rösta för en nedskärning av det mesta och mindre av allt för att åstakomma en kursändring?
Jag är övertygad om att vi kommer att planera morgondagen såsom gårdagen.
Det blir mycket prat men lite verkstad både när det gäller klimatet och den sinande oljan.
Men, de olika organisationerna som växer fram för en annan dagordning måste ändå kämpa på oförtrutet och hoppas på en attitydförändring hos de som har den slutliga makten.

Skrivet av Sanya den 2 okt 2010 - 22:34.

Avtalet är bara till för att avleda aktivister att skapa verklig förändring... politiker har, o kommer alltid i ett tillväxtsystem att ha, en kortsiktig agenda.
Hitta istället ett lokalt engagemang, sätt det på kartan o ringar bildas. Media väcks o cheting, svennebanan vill oxå odla på sin innergård tillsammans med andra... inte för att d i sig skulle räddar oss from the major C men kanske kanske från en total solidarisk kollaps.

Skrivet av Rikard W den 7 okt 2010 - 20:10.

Även om Friends of the Earths Andy Atkins låter väl klämkäck i citaten ovan och även om jag håller med om att det nu förefaller osannolikt att få ett rimligt avtal på plats till 2012 har han i princip rätt: Det finns inget (vettigt) alternativ till att fortsätta kämpa för en (mer eller mindre) global uppgörelse.

Vi känner panik för att klimatet flåsar oss i nacken, men faktum är att rörelsen fortfarande är väldigt ny. Vi lyckades bygga upp ett imponerande tryck inför Köpenhamn, men det hade förstås varit helt orealistiskt att segra redan där. Det insåg alla vettiga långt innan toppmötet, men den insikten förhindrade inte att det politiska fiaskot tog luften ur rörelsen.

Men vi kommer så klart igen. Själva klimatförändringarna kommer att tvinga upp frågan på dagordningen igen, och det kommer att återmobilisera rörelsen och tvinga politikerna till handling. Hur pass omfattande och radikal vet vi inte, och jag är förstås medveten om att vi inte har så mycket tid. Men att ge upp redan nu, som Monbiot verkar göra? Förutom att det i värsta fall försvagar rörelsen och fördröjer en lösning, tror jag att den främsta konsekvensen är att man ställer sig vid sidan av blir förbiåkt av historien. Och vem vill det?

Senaste kommentarerna

  • jan-åke: Enligt NHC (National Hurricane Center i USA) NOAA mfl...
  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...