Det blev uppstuds på börsen efter att amerikanska centralbanken lovat hålla styrräntan kring nollan två år framåt. Det kanske inte är så märkligt att det skapar en viss glädje, men det är lite beklämande att inte ens en rejäl kris verkar kunna få folk att ifrågasätta grundproblemet.

En styrränta på noll procent innebär att skuldsättningen kommer att öka. Det vill säga, att den globala lånebubblan kommer att blåsas upp lite till, för att inte spricka. Vilket naturligtivis bara skjuter problemet på framtiden och gör att den ekonomiska kollapsen blir än värre när den ofrånkomligen inträffar.

Som den förre tyske finansministern Peer Steinbrück har uttryckt det, att hantera en skuldkris med nya skulder är som att bekämpa eld med mer eld.

Dessutom är det på kort sikt inte alls säkert att detta får så stor effekt. Det är ett tecken på desperation att den enda åtgärden som världens mäktigaste centralbank lyckas prestera för att blidka marknaden är att säga att räntan inte kommer att höjas. När den finansiella oron i USA började 2007 låg styrräntan på 4,75 procent. Styrräntorna var också höga i Europa vilket gjorde att man hade betydligt bättre verktyg att till för att avvärja den akuta krisen.

I fall börserna återigen vänder neråt är frågan vilken nästa desperata åtgärd blir. Att starta sedelpressarna verkar ingen vara särskilt lockad av, om det ens skulle fungera som lösning.

Det ser helt enkelt som om världen är på väg att gå bankrutt, vilket är den analys som görs av tyska Der Spiegel.

I viss mån verkar krisen faktiskt göra det lite lättare att rucka på en del invanda föreställningar. Så som myten om den eviga tillväxten. I dessa dagar kan man faktiskt läsa en krönika i Aftonbladet som så tydligt förpassar dagens tillväxtbaserade konsumtionssamhälle till historien:

Som icke-ekonom kanske man borde hålla­ truten och hålla tummarna, men det är svårt att inte oroas över världsekonomins spasmer.

För en sak vet man ju. Det är klart att det inte håller i evighet

Sedan andra världskriget har vi levt på världens socker­topp, på den globala pyramidens allra översta del där vårt västerländska välstånd kommit att bli en självklarhet som rinnande vatten eller ny bil vart tredje år. […]

Vi har varit världens mest bortskämda människor. Plötsligt är vi världens mest vettskrämda.

Andra håller sig kvar i framstegsmyten. I gårdagskvällens Aktuellt intervjuades Gösta Carlberg, chefredaktör för Aktiespararen. Han förklarade att börsen alltid går upp. För så är det bestämt av naturen:

Det är en naturlag att man som investerare måste få mer betalt för att man tar risk på aktiemarknaden. En aktieägare ska över tid tjäna mer pengar än en som har pengarna på bankboken.

Notera orden ”måste” och ”ska”. Det är bara så det är. Något annat kräver inget mindre än att totalt omvärdera sin syn på hur världen fungerar.

För vad är alternativet till att placera pengarna i den ständigt expanderande ekonomin, frågar sig Gösta Carlberg, ”att sätta pengarna på bankboken kommer inte att ge särskilt många kronor”.

En nykter röst i form av Pär Magnusson på Royal Bank of Scotland sågar rådet att ”sitta still i båten”, behålla sina pengar på börsen och inte låtsas om den stora risken för en fortsatt och långsiktig nedgång. Han förklarar att om man hade köpt amerikanska aktier innan börskraschen 1929 så hade man fortfarande 1985 inte sett sina aktier gå upp i världen, inflationen borträknad.

Det är bra att sitta still i båten, men inte om båten håller på att sjunka som Titanic.

Den verkliga naturlagen är att sådant som skickas upp i luften till slut kommer ner. Det gäller också för ett ekonomiskt system drivet på ändlig fossil energi.

Bloggrannar: Flute om det faktum att det till stor del är datorer som står för börshandeln nuförtiden, Cornucopia spår fortsatt nedång på börsen.