Vi fortsätter att gräva arkivet för att fira vårt femårsjubileum. I nummer 1/2012 uppmärksammade vi en något äldre jubilant.

Tyst vår mobiliserade en folkrörelse. 50 år senare är boken fortfarande aktuell.

Efter andra världskriget var det dags att återuppta ett gammalt krig. En lågintensiv strid som hade pågått sedan människans födelse. Kampen om herraväldet över jorden.

Under andra världskriget hade amerikanska armén upptäckt ett nytt vapen. DDT hade skyddat allierade soldater från sjukdomar som malaria och tyfoid. Efter att nazisterna och japanerna hade besegrats skulle vapnet vändas mot de insekter som förpestade livet på hemmafronten. Men hjälp av DDT och andra pesticider propagerade entomologen Clay Lyle 1947 för masskaliga utrotningsprogram: ”är detta inte en lämplig tid för entomologer att inleda resoluta kampanjer för den totala utrotningen av några av de pester som har plågat människan i alla tider?”

15 år efter Lyles uppmaning sprutades DDT och andra insektsmedel över åkrar, skogar och trädgårdar i USA. Ibland stötte användningen på lokalt motstånd och biologer började oroa sig, men deras protester dränktes snabbt av de industriella intressen som stödde användningen av pesticider. Men en bok av Rachel Carson förändrade allt.

1962 publicerades Silent Spring i USA. På svenska kom den som Tyst vår året efter. Carson målade upp en naturromantisk idyll där staden ”låg mitt i ett schackbräde av blomstrande fält, med sädesåkrar och mjuka sluttningar bevuxna med fruktträd, vilkas blomblad varje vår drev fram som vita blommoln över de gröna fälten … Men en dag började en underlig farsot sprida sig … Trakten hade drabbats av någon ond förbannelse … Överallt mötte man dödens skugga … Det var inga häxkonster, inga fiendereaktioner som hade tystat det nya livets återfödelse i denna slagna värld. Det var dess egna invånare som hade gjort det.”

Tyst vår var ett stridsrop som väckte intresse hos allmänheten och startade en debatt om vem som bestämmer. Ligger makten hos industrierna eller politikerna? Kan allmänheten räkna med att få veta sanningen? Boken lyckades mobilisera miljörörelsen, och den blev början på slutet för DDT. USA förbjöd insektsmedlet 1973.

När jag läser Tyst vår femtio år senare är det två saker som slår mig. Den första är att boken är en produkt av sin tid. För mig som är född på 80-talet är det svårt att känna igen mig i Rachel Carsons apokalyptiska scenarier där flygplan urskiljningslöst sprutar kemiska gifter över allt liv. Men det beror på att kampen i princip är vunnen – i alla fall i västvärlden. Våren blev aldrig tyst. DDT är förbjudet. Dess förödande effekter på fåglar högst upp i näringskedjan har bevisats på det sätt som Carson förutspådde. När det gäller DDT och malaria rekommenderar världshälsoorganisationen WHO restriktiv användning av medlet i områden där sjukdomen är ett akut problem.

Trots det har bland annat den neoliberala tankesmedjan Competitive Enterprise Institute så sent som 2011 anklagat Carson för att vara ansvarig för miljontals människors död i malaria. Tillsammans med citaten från strax efter kriget visar det vilka krafter Carson hade emot sig.

Den andra saken som slår mig när jag läser boken är hur aktuell den fortfarande är när det gäller människans förhållande till sin omgivning. Rachel Carson vågade ifrågasätta vårt herravälde över planeten. Hon menade att vi är en del av ekosystemet och vi måste lära oss att leva inom dess begränsningar. Hon skrev att vi har två vägar att välja mellan. Den vi har ”färdats länge på är bedrägligt lättframkomlig … men vid dess slut väntar katastrofen” medan den andra, smalare stigen är den som skapar möjligheter för att ”vår jord bevaras och får leva vidare”.

Femtio år senare står vi vid ett nytt vägskäl. Nu gäller det klimatet. Vi måste ställa om till ett hållbart samhälle. Endast då finns det hopp om att våra barnbarn om femtio år kan läsa böcker om klimatkrisen utan att känna igen sig.

Kjell Vowles