Halvvägs genom introduktionsdagen av kursen Bärkraftigt byggande och boende spänner kursledaren Mats Rönnelid ögonen i de församlade deltagarna:

– Vad är era motiv för att bygga miljöanpassat? Är det för att det är bättre för miljön eller för att tjäna pengar?

Det uppstår en lite förvånad paus i rummet, någon mumlar att det beror väl på vilken utgångspunkt man har ekonomiskt. Mats Rönnelid förtydligar:

– Vad gör vi med pengarna vi eventuellt sparar? Konsumerar vi mer?

Han är inne på det som han och lärarpartnern Ingemar Nygren lite skämtsamt kallar »bostaden, biffen, bilen«. Det vill säga, att det inte bara går att titta på själva husen när man pratar om miljöanpassat byggande. Hur vi lever i husen är lika viktigt, alltså vilka ekologiska fotavtryck vi gör beroende på vilken typ av mat vi äter hemma, hur stort vi bor, om vi kör mycket bil till och från hemmet eller om vi åker kollektivt.

– Vi behöver fundera på boendets roll i miljöprocessen, om ett hus tvingar dig att leva ett visst liv. Steg ett kan faktiskt vara: bygg inte så förbannat stort, bygg mindre, säger Mats Rönnelid.

Då och då ackompanjeras han av plinget från otaliga klockor, både inne i byggnaden och utomhus. Kursen, som körs på kvartsfart under ett år, är knuten till Dalarnas högskola och äger rum i en herrgård från 1700-talet i Christoffer Polhems gamla uppfinnartrakt Stjärnsund utanför Hedemora. Polhem specialiserade sig på ur- och kugghjulsmekanik och spåren är påtagliga; här tillverkas fortfarande Stiernsundsur efter hans principer.

Under året väntar undervisning i hur processen för att bygga miljöanpassade småhus går till, från tomtplanering och kommunala regelverk till byggteknik, material och olika tekniska system för värme och vatten. Deltagarna ska också arbeta med ett eget projekt parallellt. Under förmiddagens presentationsrunda står det klart att de flesta av kursdeltagarna, ett 30-tal i olika åldrar och från hela landet, vill bygga ett eget hus på landet eller renovera ett gammalt. Säde Huhta har sökt sig hit för att komplettera sin treåriga arkitektutbildning på KTH i Stockholm.

Säde Huhta har sökt sig till Stjärnsund för att lära sig mer om ekologiskt och hållbart byggande.

Säde Huhta har sökt sig till Stjärnsund för att lära sig mer om ekologiskt och hållbart byggande.

– Jag tycker att hållbarhetsfrågor är det mest intressanta man kan arbeta med inom arkitektur. Här hoppas jag komma närmare själva byggprocessen. Det skulle vara roligt att till exempel bygga något åt vänner som bor utanför stan, eller se över hur deras hus kan bli mer energisnålt.

Tommy Lejonklippa, som arbetar som marknadsförare för bland annat byggbranschen, har tidigare gått en kortkurs i solenergiteknik i Stjärnsund och funderar på att flytta ut på landet och bli självförsörjande.

– Jag har tänkt på det i tre år och det senaste året har jag börjat gå kurser. Jag vill lära mig hur man ska tänka när det gäller vatten, el, värme och avlopp.

Just självförsörjandeaspekten är flera av deltagarna inne på. Mats Rönnelid, som har haft kursen i tio år nu, slänger ut nästa brandfackla:

– Att vara självförsörjande har blivit synonymt med ett miljötänkande. Men vari ligger miljönyttan i det? Vi måste fundera på: Vad ska man vara självförsörjande i? Istället för att alla har varsin vedpanna och eldar med ved kanske det är bättre att koppla in sig på fjärrvärmenätet om man bor tätt? Istället för att alla har varsin solcellspanel kanske det är bättre att satsa på en gemensam anläggning? Ofta är samarbete betydligt bättre för miljön än att fixa saker själv.

Hans lite kontroversiella reflektion stimulerar till diskussioner under kafferasten efteråt.

Hur ofta låter det så här när framtidens husbyggare undervisas på universitetsnivå?

Omöjligt att veta. Jag frågar, läser och ringer runt, gör några nedslag. Lär vi oss det vi behöver när det gäller husbyggnad? Finns det några utbildningar som konkret har tagit fasta på framtidens utmaningar när det gäller hur vi kan leva och bo?

Många av kursdeltagarna i Stjärnsund har som mål att bli självförsörjande, bygga ett eget hus eller renovera ett gammalt. I Barbara Lechners situationsplan över småländska Pinnarekulla från 2013, ska lagården bli bostadshus. Foto: Annika Hallman

I januari 2008 gjordes vissa tillägg i plan- och bygglagen (PBL) som innebar att staten och kommunen måste ta mer ansvar för klimatrelaterade risker, som översvämningar, när det gäller planeringen av nya hus.

Enligt Boverket kommer ett framtida klimat med stigande temperaturer, intensivare nederbörd och ökad luftfuktighet att »få stor påverkan på befintliga byggnader och utformningen av nya byggnader«, står det i rapporten Bygg för morgondagens klimat. Anpassning av planering och byggande (Boverket, 2009). 2011 trädde en ny plan- och bygglag i kraft där kommunernas ansvar tydliggjordes. Klimataspekter ska beaktas som ett allmänt intresse vid planläggning av ny bebyggelse. Det handlar om att både begränsa klimatpåverkan, det som forskarna kallar mitigation, och att nybyggnation anpassas till ett förändrat klimat, adaptation.

Hur väl förberedda på klimatförändringarnas konsekvenser är de som i framtiden ska bygga och planera våra hus?

– Det är nog mycket läpparnas bekännelser. På ett plan är det man säger och skriver om miljö och hållbarhet väl integrerat i många utbildningar, däremot är det nog lite sämre ställt med klimataspekterna, alltså hur man bättre anpassar byggnader till ett nytt klimat och att det man bygger inte ska bidra till klimatförändring, säger Örjan Svane, professor emeritus vid Institutionen för Hållbar utveckling, miljövetenskap och teknik på KTH.

Han har själv ägnat tid åt att forska om hållbar stadsutveckling och tycker att utbildningen skulle handla mer om hinder och möjligheter av organisatorisk art.

– De tekniska hindren är ofta inte problemet när man kommer ut i verkligheten efter utbildningen. Kanske lär sig studenter mer om hur den fysiska verkligheten borde se ut, inte hur man kommer dit, funderar han och poängterar att bebyggelsens aktörer måste samverka för att driva utvecklingen åt önskat håll.

Josefin Wangel, forskare vid samma institution, är inne på samma spår, att teknisk kunskap inte alltid räcker för att förbereda studenterna inför arbetslivet. Som nyutbildad miljö- och hälsoskydds- inspektör arbetade hon som miljöinformatör i Hammarby sjöstad i början av 2000-talet och blev varse det som kallas implementation gap, att steget mellan policy och praktik inte alltid fungerar. Även om vissa av miljömålen var uppfyllda i området när det gällde källsortering och närhet till kollektivtrafik så uppfylldes inte energimålen och de boende i området betedde sig inte alltid så som förväntades.

– Det finns nog en fördröjning i systemet mellan yrkesrollen och utbildningens utformning. Yrkesrollen förändras snabbare än vad utbildningen gör. Som nyutbildad student kanske man kan sakfrågorna, men har ingen förförståelse för det system som man ska verka i. Människor – även beslutsfattare – beter sig på ett sätt som kan verka irrationellt. Jag hade själv önskat att det var mindre fokus på tekniska lösningar och mer fokus på process och samhällsvetenskap under utbildningen, säger hon.

Som ansvarig för två kurser i hållbar stadsutveckling på KTH försöker hon förmedla ett helhetsperspektiv till studenterna och uppmanar dem att använda olika vetenskapliga angreppssätt beroende på frågeställningens art. Vid ett tillfälle fick studenterna inom masterprogrammet arbeta utifrån scenariot att året var 2030 och peak oil ett faktum. Det gick inte längre att köpa långväga varor, fabrikerna hade kommit tillbaka till Sverige och produktionen av varor ägde rum lokalt. Samtidigt hade invånarantalet ökat.

– Med detta som utgångspunkt skulle studenterna ta fram en strategi för hur området Högdalen-Farsta i Stockholm skulle se ut. De tvingades fundera över: Hur ska vi få plats och hur ska vi prioritera? Genom att ställa upp ett »omöjligt« problem fick vi studenterna att tänka kring annat än bara tekniska lösningar.

Arkitekten och författaren Varis Bokalders, som sedan slutet av 1970-talet har anlitats som föreläsare på olika byggingenjörs- och arkitektutbildningar och vars bok Byggekologi. Kunskaper för ett hållbart byggande nu ges ut i en fjärde reviderad upplaga är orolig för att vissa arkitektutbildningar förlorat i tekniska baskunskaper.

– Praktiska kunskaper, hur man bygger ett energieffektivt hus med sunda material, hur ett värmesystem med förnybara energikällor fungerar, hur man löser vatten och avlopp på ett hållbart sätt, är viktiga. Studenterna borde få en ordentlig genomgång av hållbar utveckling. Hur kommer samhällsutvecklingen se ut och vilka implikationer får det på stadsplaneringen till exempel? Jag kan inte uttala mig generellt, men tycker att en del utbildningar har fått en slagsida åt form och estetik, det behöver inte vara fel, men jag menar att en arkitekt måste stå med fötterna på jorden. Saknas baskunskaper hos den här yrkesgruppen blir de beroende av konsulter, det ger inget bra resultat.

Sedan den förra utgåvan av hans och författarkollegan Maria Blocks bok kom ut 2009 har det hunnit hända många positiva saker i byggbranschen, menar han.

– Det ställs mer krav på ett livscykeltänkande, att man ser till byggnaders hela livslängd, från uppförande och användning till rivning. Hur mycket resurser gick åt för att bygga, för att ta fram materialen? Och det förs en diskussion om hur komplicerade system vi måste ha. Det vi behöver är robusta hus, där olika detaljer går att förstå, flytta eller förändra. Annars blir vi beroende av tekniken. Ventilationssystem är typiskt krångliga. Alla klagar och ingen vet vad man ska göra, hur stänger man av, får man öppna fönstret?

Byggekologi, som används som kurslitteratur i Stjärnsund, går igenom fyra grundläggande villkor för ekologiskt byggande: hur man hushåller med resurser, bygger sunda hus, sluter kretsloppet och anpassar bebyggelsen efter platsen.

Att utgå från platsen när man bygger hus är något man gjort i Växjö. »Vi finns ju mitt i vedboden«, låter det, både på Linnéuniversitetet och i kommunhuset.

Kommunen har varit något av en pionjär när det gäller flerbostadshus i trä: 1993 fick man dispens för att bygga det första trevåningshuset och sedan dess har det byggts ett 30-tal urbana trähus. 2008 stod Sveriges första åttavåningshus i trä klara här, döpta till Limnologen efter kvarteret de ligger i, sammanlagt 134 lägenheter fördelade på fyra höghuskroppar där stommarna är helt i trä. Kommunen har beslutat att av alla de investeringar som sker över den kommunala kassan ska 25 procent av all nybyggnad vara träbaserad år 2015 och år 2020 är målet 50 procent. Studiebesöken har varit många.

– Vi har tagit emot omkring 7 500 besökare från över 30 länder, men högmod är det värsta jag vet, säger kommunens projektledare Hans Andrén och nyper bort några vissna blad från pelargonerna i fönstret i kontorsrummet i kommunhuset i centrala Växjö.

Han räcker över en skiss på en inbjudan till VäxjöSamtalet, en konferens om träbyggandets roll på bostadsmarknaden, som han håller på och förbereder och som ska gå av stapeln i Växjö i november. Bakom står bland annat kommunen, Linnéuniversitetet och trä- husindustrier på orten – ett samarbete som har varit en förutsättning för att trähussatsningen varit så framgångsrik enligt Hans Andrén.

– Det politiska modet är en förutsättning. Att de kommunala bolagen har gått före.

Han har varit engagerad i stadens träsatsning sedan slutet av 1980-talet.

– Trä är ett återväxande material. Det lagrar koldioxid och är flexibelt, det kan återanvändas eller bli till biobränsle, men utbildningen är eftersatt när det gäller trähusbyggnad. Kompetensen och kunskapen måste utvecklas. I dag utgör urbana flervåningshus i trä omkring tio procent av all nybyggnad i Sverige. Ska den siffran öka, vilken den borde, måste det ske en helt annan expansion på utbildningsområdet. Det finns tyvärr en konservatism på många håll, både inom akademin och bland entreprenörer, de ser inte vad som håller på att hända runt hörnet, säger han.

Vid institutionerna Byggteknik, Skog och trä och Byggd miljö och energiteknik på Linnéuniversitetet i Växjö försöker man råda bot på kompetensbristen. Sedan slutet av 1990-talet har man gjort en stor satsning när det gäller forskning och vidareutbildning inom trä.

– I Småland finns mycket skog, en lång tradition av att bygga i trä och många småhustillverkare som nu vill bygga flerfamiljshus och behöver lära sig mer. Tillsammans har vi en bred ansats, och orden »från hygge till bygge« har varit ett motto. Vi har successivt skickat ut människor i näringslivet och med hjälp av dessa tidigare studenter arbetat för att sänka trösklar mellan lärosäte och arbetsliv, säger Johan Vessby, prefekt på Institutionen för Byggteknik.

Att bygga med trä är ett sätt att motverka klimathotet, anser Johan Vessby på Linnéuniversitetet i Växjö.

Att bygga med trä är ett sätt att motverka klimathotet, anser Johan Vessby på Linnéuniversitetet i Växjö.

Numera finns omkring 40 forskare med fokus på trä här och förutom grundutbildningen finns ett magisterprogram med specialisering mot träbyggnad. Med hjälp av finansiering från Stiftelsen för kunskap och kompetensutveckling finns också kurser för yrkesverksamma i nära samverkan med Sveriges tekniska forskningsinstitut kring sådant som bland annat brandsäkerhet samt värme och fukt i trähus. Satsningen kallas Expertkompetens för hållbart träbyggande och har pågått i två år.

– Trähus har utvecklats från att vara små röda torp på landet till att bli toppmoderna höghus i stadsmiljö, den resan vill vi medverka till att fler företag gör, säger Johan Vessby.

Det ljusa arbetsrummet med utsikt över campusområdets gröna gräsmattor är inrymt i det som när det stod klart 2002 var Sveriges största byggnad i trä. Många av de inblandade entreprenörerna ville snabbt gå över till betong när de ställdes inför uppgiften att bygga 11 000 kvadratmeter. Men så blev det inte.

– Det finns en del tekniska utmaningar med höga trähus, det blir andra krav på stabilitet, ljudisolering och brandsäkerhet, men även samhällsmässiga.

Väsentliga delar av den bärande stommen ska vara i trä, det är kravet för att husen som byggs ska kunna kallas trähus. Och tekniken för att kunna bygga högt och stort har utvecklats. Från att i princip bygga med reglar och lösvirke på plats handlar det nu om lim- träbalkar och prefabricerade trämoduler i massivträ där flera skikt av brädor har korslimmats för att skapa styvhet och styrka. Delarna reses under ett stort tält för att minimera fuktpåverkan.

I magisterprogrammet har studenterna fått göra olika mätningar på åttavåningshusen i kvarteret Limnologen.

– Flerbostadshusen som byggs i trä inom kommunen ska vara tillgängliga för forskning, det är ett sätt att ta tillvara kunskaper, säger Johan Vessby och klickar fram analyser i datorn framför sig på skrivbordet.

Forskarnas undersökningar sammanställdes i en rapport 2009.

– De fick undersöka olika långtidsegenskaper, de mätte fukt, värme och ljud på olika ställen och husen verkar fungera bra.

Kollegan Åsa Bolmsvik, lektor och programansvarig för byggnadsingenjörsutbildningen, har varit och mätt vibrationer i Limnologen.

– Precis som alla hus rör sig även dessa, även om det nästan inte är mätbart. Det som behövs när man bygger högt i trä är en annan dämpfaktor, säger hon.

Hon forskar om ljud och vibrationer i flervåningshus i trä, till exempel hur ett bjälklag vibrerar i olika frekvenser.

– Trähus har en annan styvhet och massa än hus byggda i betong. Bygger man åtta våningar så kan husen vibrera vid kraftiga vindar och då måste man räkna på hur stora dessa vibrationer blir så att inte de boende känner av det. Studenterna får i sin utbildning ta del av och i viss utsträckning delta i var forskningsfronten finns i dag, säger hon.

I ett jättelikt laboratorium i bottenvåningen testar studenterna och forskarna olika frågeställningar eller gör egna undersökningar när det gäller trä. På en vägg sitter exempel på hur våtlimning av trä kan gå till. Under ett plastskynke finns en sorteringsmaskin för trävaror där en medarbetare har patent på en viktig del av sorteringsmetodiken.

I en lärosal i ett angränsande hus har kursen om fukt och värme i trähus dragit igång. På whiteboarden slingrar sig matematiska uträkningar och läraren Björn Mattsson går igenom beräkningsmodeller för isoleringsmaterial.

– Det är alltid intressant att få ny kunskap. Jag vill lära mig mer om fuktrelaterade frågor. Betong och stål är vi vana vid att bygga med, men det finns fortfarande väldigt lite kunskap om trä ute i konsultleden, säger Katarina Ljungquist från Skanska i Växjö som är en av 20-talet kursdeltagare.

Johan Vessby berättar att de ofta bemöts av oro för att trähus ska vara lyhörda.

– De tänker på sommarstugan på landet som knarrar, rör sig och låter. Och visst, trä är lätt, det måste man ta hänsyn till, men genom att ha rätt styvhet i bjälklagen, lämplig mängd material och bra isolering så kan man undvika det.

Det första trähuset som byggdes i flera våningar var inte lika bra akustiskt.

– Det byggdes mer som en villa, men sedan dess har trähusbyggandet utvecklats avsevärt, säger Åsa Bolmsvik.

Från tomtplanering till tekniska system för energi, vatten och avlopp. Vad innebär det egentligen att bygga ekologiskt? Pernilla Anderssons projektarbete »Olstorp« i Östergötland från förra årets kurs på Stjärnsund. Foto: Annika Hallman

En viktig bakgrund till att det överhuvudtaget byggs höghus i trä på olika håll i Sverige i dag är att det över 100 år gamla förbudet togs bort 1994. Tidigare fick man bara bygga i två våningar på grund av brandrisken.

– Vi hade stora stadsbränder i Sverige i slutet på 1800-talet. Stora delar av centrala Sundsvall och Umeå brann ner. Rädslan för brand var befogad vid den tiden, säger Johan Vessby.

1994 infördes en funktionsbaserad norm istället, där brand blev en av flera funktioner som man måste ta hänsyn till när man bygger.

– Konstruktionen ska klara att hålla emot en brand i mellan 60 och 90 minuter. Det klarar dessa hus. Framförallt är det rökgasutvecklingen som är farlig och den orsakas av att det brinner i inredningen, oavsett vilket material den bärande stommen är gjort av. För att minimera röken kan man sätta in boendesprinklers. Gipsade väggar kan utgöra ett passivt skydd, säger Johan Vessby.

Att bygga med trä är ett sätt att motverka klimathotet är inställningen på institutionerna.

Medan Växjö satsar storskaligt på trähusbyggnad i stadsmiljö riktar sig kursen i Stjärnsund mer till en bred allmänhet. Antagligen behövs båda.

Under första kursdagen i Stjärnsund påminner Mats Rönnelid kursdeltagarna om att husen de kanske kommer att bygga ska kunna hålla i 200 år.

– Vi måste ha ett tidsperspektiv som sträcker sig flera generationer framåt. En ny tidsaxel i vårt medvetande. Det kommer att vara andra som äger era hus efter er. Mycket kommer att hända i samhället, husen måste gå att bygga om och anpassas efter nya värmekällor. Och tänk efter: Ställer jag mitt hus på åkermark? Marken kan behövas för att odla mat på istället.

Kanske är det viktigaste av allt i utbildningen av framtidens byggare att uppmuntra till ett kritiskt tänkande, även när det gäller det som kallas »grönt byggande«: »Försäljningen av ’gröna’ eller ’miljövänliga’ bostäder förlitar sig på en retorik där man påstår sig möjliggöra en hållbar livsstil, utan att radikalt utmana det nutida resursintensiva boendeidealet«, skriver Pernilla Hagbert, arkitekt och doktorand på Chalmers Arkitektur, i sitt bidrag i antologin Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet som kom ut 2013. Hon efterlyser idéer kring alternativa boendeformer och kollektivt resursanvändande »för att utmana trenden med stigande ytmässiga och materiella behov«.

Hoppas att många i utbildningssektorn också tar fasta på den uppmaningen.

Källor och lästips
Att svära i kyrkan. Tjugofyra röster om evig tillväxt på en ändlig planet, Red. Stellan Tengroth (Pärspektiv förlag, 2013).
Bygg för morgondagens klimat. Anpassning av planering och byggande (Boverket, 2009).
Byggekologi. Kunskaper för ett hållbart byggande, Varis Bokalders och Maria Block (Svensk Byggtjänst, 2009, 2014).
Boken om trähuset. Om tillkomsten av Sveriges största moderna trähus, Red. Mårten Bendz (Växjö Universitet, 2003).
Husen vi bygger, Red. Henrik Teleman (Trästad 2012 Sydost).
Klimatanpassning i planering och byggande (Boverket, 2010).
Kommunernas arbete med klimatanpassning (Sveriges Kommuner och Landsting, 2011).

Reportaget publicerades i Klimatmagasinet Effekt nr 3/2014.