Det här är ett angrepp. Ett angrepp på den ordning i vilken mjuka kroppar, cyklande och gående, rullstolsåkande och krypande, älskande och talande, tvingas till underkastelse inför rytande maskiner av metall och deras anhängare.

Det är ett stridsinlägg och en uppmaning. Den säger:

Hej, ni som gör vad ni kan för att bygga motorväg av Slussen, ni som kämpar för rätten att köra bil på i princip varje yta i staden. Vi är många. Vi blir allt fler. Allt fler och ni ser oss i cykelhjälmar, på fötter, i caféstolar, med barnvagnar. Vi är här. Vi drömmer om stadsmiljöer för kroppar, levande. Vi drömmer om träd. Vi drömmer om vägar där barn kan cykla. Vi drömmer om promenader. Vi drömmer om luft.

Det ska sägas: jag har inte bil, och kommer inte att vilja äga en bil. Tvingas jag till det kommer jag aldrig under några omständigheter hävda min rätt att framföra bilen i centrum av en stad.

Jag förstår att alla inte väljer att fungera som oss bil-lösa. Många upprätthåller, och vill upprätthålla, massbilismen. Att majoriteten trots bilens klimatpåverkan, buller och nedsmutsning väljer att använda den, vittnar mer om ett systemfel än om bristande moral hos enskilda. Jag tror inte att de flesta bilförare vill vara delaktiga i en klimatkatastrof, vill orsaka tusentals för tidiga dödsfall från partiklar, vill göra stadsmiljön outhärdlig, vill krossa mjuka kroppar under sig. Bilen är för många lika självklar som smarta telefoner, och storskalig nedrustning av bilismen i staden kräver inget annat än breda politiska samtal och ödmjukhet inför det faktum att vissa sitter fast i bilsamhällets fysiska och mentala infrastruktur.

Med det sagt, det här är ett angrepp.

För alla stadsbor som väljer att cykla och gå, som inte har intresse av att framföra bil i redan trånga stadsutrymmen, inte har intresse av att rastlöst puttra på tomgång och blicka menlöst ut över världen – det vill säga en ständigt växande skara – utgör stadsmiljön i Stockholm ett ständigt pågående vansinne. Vi trängs och våndas i smala remsor av asfalt mellan enkla, dubbla, tredubbla rader av hårda, mullrande, avgassprutande fiender, vilka närsomhelst kan krossa oss sköra existenser. Vi ser våra cykelbanor plötsligt ta slut i ett hav av trafikljus och bilar.

Vi tutas på när vi använder vår lagstadgade rätt att färdas med cykel längs gator.

Vi dödas av bilister. Bilister dödas aldrig av cyklister. 

Bilsamhällets förespråkare förklarar att det handlar om kompromissande, att staden måste vara en mix av bilism och – vad? Jo: Allt annat som överhuvudtaget är trevligt att göra.

Året är 2014 och i princip varje gata i Stocksholms innerstad är vigd åt biltrafik, breda stråk, enorma ytor. Resten av oss samsas i vad som blir över, intryckta mellan vägg och vansinne. Några enstaka gator – som Drottninggatan, Västerlånggatan och Götgatsbacken – domineras av levande kroppar.

Kampen för en bilfri innerstad har pågått länge, alltsedan finansborgarrådet Hjalmar Mehrs dagar, rekordåren på 50- och 60-talen när Stockholms city skulle göras funktionsdugligt, med Mehrs ord, det vill säga helt dominerat av vansinnet. Att staden fortfarande ser ut som den gör, är fundamentalt ouppdaterat med samtidens och framtidens behov. Som stadsbyggnadsforskaren Alexander Ståhle vid KTH skriver:

”Bilismens problem är att den skapar avstånd, förstör stadsmiljöerna och minskar livskvaliteten. Det kan vem som helst inse att det inte finns något värde i att människor sitter i bilar när de i stället kunde jobba eller vara med sina barn. Dessutom skapar den som kör bil problem för andra – med luftföroreningar och trafikolyckor som skadar och dödar. Kostnaderna för infrastrukturen, till exempel i form av stora motorvägsprojekt i städerna, är också enorma och det är oklart om de genererar motsvarande samhällsvinster … Det finns mycket som pekar på att bilen inte är en särskilt smart teknologi för framtidens städer. Bilismen är omodern. Den svarar helt enkelt inte mot det kunskapssamhälle, behov av möten och den typ av liv som vi människor vill ha. Sociala och ekonomiska drivkrafter gör att bilismen ifrågasätts alltmer och den kommer inte ha lika stor och viktig roll i framtidens städer”.

De mjuka kropparnas tid är här.

Ledarskribenten på Dagens Nyheter Hanne Kjöller menade för något år sedan i en krönika att vi som ondgör oss över bilismen i Stockholm har två val: uthärda eller flytta. Men om Hamburgs politiker, med stöd av folket, kan bestämma sig för att göra bilen onödig i centrum inom 20 år – varför skulle inte vi?