Energi

Bioenergi, en skitfråga?

I framtiden kan avfallet bli vår viktigaste resurs!

Ovanstående är en idé som vi ser allt oftare. Biogas ska ersätta bensin. Jeans, bildäck och platsflaskor kan malas ner och bli till prima nya råvaror och bränslen. Att vi ska ta vara på avfallet är det ingen som ifrågasätter. Men exakt hur stor del av dagens energianvändning kan ersättas med avfall? Och hur hållbart är det egentligen att producera en massa avfall, även om en del av det kan återvinnas?

Fysikern Tom Murphy tog tre populära exempel och satte igång att räkna. Han utgick från den energikonsumtion en genomsnittlig amerikan har, och hur mycket av detta som kunde ersättas av återvunnen energi från avfall.

Biogas från avlopp får mycket uppmärksamhet just nu, inte minst som fordonsbränsle. Lite nedslående kanske då att Murphy visar att även om allt det du spolar ner i toaletten togs nogsamt omhand så finns där inte mer energi än ynkliga en kvarts procent av den energi du gör av med på en dag. Det går att räkna upp och ner på några tiondelar, men det är inte poängen. Det viktiga här är att vi börjar förstå vilken skala vi pratar om. Dessa 0,25% är alltså ämnet för ett oändligt antal seminarier på miljökonferenser och mässor. Kanske läge att gå dit och ställa några obekväma frågor.

Murphy går vidare och kikar på återanvänd frityrolja, något som McDonalds använt i sitt greenwashande. Han hinner också med att granska en hem-apparat som med hjälp av el ska omvandla ditt plastavfall till olja. Manicken säljs med en fantastisk slogan: "hemmet är framtidens oljefält".

Tyvärr är det många som går på en sån slogan. Det kommer ständigt nya uppslag på hur vi på olika sätt ska ersätta all den fossila energi vi idag gör av med, och det är många som vill tro att det är möjligt. Men den som vill ställa om energisystemet bör också intressera sig för vilken den verkliga potentialen är.

Slutsatsen är att om vi menar allvar med hållbar energi så måste vi alla bli mycket bättre på källkritik. Ställ de obekväma frågorna: Var kommer råvaran ifrån? Vilken potential har den i verkligheten? Hur ser livscykelanalysen ut?

What the frack?

Nu har det nya numret av Effekt börjat dimpa ner i våra prenumeranters brevlådor. Men har brevbäraren inte hunnit till dig kan du värma upp med den här videon. Ett av alla ämnen Effekt nr 2/2011 tar upp är nämligen hur desperationen över minskande energiresurser driver fram nya sätt att utvinna fossilgas.

Hydraulic facturing eller "fracking", som det har kommit att kallas av miljö- och klimataktivister, är ingenting man blir på särskilt gott humör av. Men gänget bakom den här videon har lyckats åstadkomma något så märkvärdigt som folkbildning som är lättfattlig och musikalisk på en och samma gång.

Vattenfall goes dokusåparegissör

Vattenfalls framtidsberättelse. Bild: One Tonne Life.

Man kan säga mycket om kraftbolaget Vattenfall, men det kan i alla fall inte beskyllas för att vara fantasilöst. Efter tidigare kampanjer där man utgett sig för att stå i fronten för ett folkligt klimatupprop (en metod som ibland brukar kallas för astroturfing) kommer nu turen till en slags utsläppsdokusåpa i Vattenfalls regi.

I ett plusenergihus utrustat med allehanda lågenergiteknik och med en elbil som tillhandahålls av företagen i "One Tonne Life" ska en familj lyckas sänka sina utsläpp till ett ton koldioxid per person och år.
Nu söker man en frivillig tvåbarnsfamilj, som ska filmas, intervjuas och blogga om sina upplevelser. Men det jag fastnar på är att Vattenfall trycker på vilket "vanligt liv" familjen ska leva.
– Med rätt kunskap, rätt teknik och en konsekvent inställning tror vi att det är möjligt att närma sig ett ton redan i dag, utan att göra för stora avsteg från sitt vanliga liv, säger Torbjörn Wahlborg, chef för Vattenfall Norden.

Visst vill man gärna leva ett bekvämt liv. Men har man funderat lite på Nicole Foss siffror på hur mycket alternativa energikällor som behövs för att ersätta den olja vi bränner i världen varje år – 50 års hela produktion från antingen 32 000 vindturbiner eller 92 miljoner solpaneler! – inser man att ekvationen inte går ihop, åtminstone inte om vi pratar alla människor i världen och inte bara en liten elitklick.
Det är ingen vild gissning att livet kommer att se ganska annorlunda ut, vare sig vi vill eller inte.

Ett sätt att bearbeta de här tankarna är att berätta historier om hur framtidsutvecklingen skulle kunna te sig, både på gott och på ont. Bloggaren Dave Pollard har till exempel gjort det här.

Men i Vattenfalls berättelse fortsätter livet som tidigare. Bara apparaterna ser lite annorlunda ut.
Eller så har jag helt fel. Kanske kommer familjen att äta lokalodlad mat, skippa flyget och ställa om hela kvarteret tillsammans med grannarna. Det vore spännande att följa.

Senaste kommentarerna

  • Pella: ibland är en bra historia sannare än själva sanningen...
  • Kjell Vowles: Tack för rättelsen och länken. Denna kopia har dock...
  • Jonas Hansson: Jodå, talet finns publicerat sedan tidigare. http://...
  • Gäst: Klimatrörelse? I Sverige? Finns ingen! Klimatmarschen...
  • Gäst: Ha ha ha! Ja ni borgare bryr ju er verkligen om miljön...