Det har gått en vecka sedan Parisavtalet klubbades igenom. Världens ledare tog varandra i hand och visade enad front. Den globala uppvärmningen skulle begränsas till långt under två grader med sikte på 1,5. Jubel utbröt, gratulationerna strömmade in.

I termer av internationell diplomati är avtalet en makalös bedrift. I en tid när tongångarna mellan Ryssland och Turkiet och USA har blivit allt hätskare, när taggtråd byggs längs Europas gränser, när världens vapenexport fortsätter att öka, är det välkommet att alla världens länder kunde enas om ett gemensamt avtal. Men anledningen till att alla kunde ställa sig bakom är att avtalet bygger på frivilliga åtaganden. Dessa ska ses över vart femte år med start 2018, vilket gör att politikerna med en gång måste börja leva upp till vad de har lovat. Tyvärr har det inte börjat lysande.

Det är en stor skillnad på vacker retorik och verklig politisk handling.

Vi kan börja med att klargöra utmaningen vi står inför:

  • 2015 kommer med största sannolikhet att vara det varmaste året någonsin, och vi har nått en grads uppvärmning. Det tidigare rekordåret var 2014, och brittiska the Met Office förutser att rekordet kommer att slås igen 2016.
  • Koldioxidhalten i atmosfären har passerat 400 ppm. Den säkra planetära gränsen för koldioxid i atmosfären är 350 ppm.
  • För att klara tvågradersmålet behöver våra globala utsläpp att nå sin topp runt 2020 enligt FN:s klimatpanel IPCC, om vi inte ska förlita oss på negativa utsläpp – alltså eventuell framtida teknologi för att dra koldioxid ur atmosfären i stora mängder. 2014 och 2015 ökade inte de globala utsläppen, vilket är ett välkommet trendbrott, men sannolikt beror det på speciella förhållanden i Kina. Få tror att detta är den globala utsläppstoppen.
  • För att klara 1,5 graders målet utan negativa utsläpp, måste världen vara koldioxidfri om elva år enligt klimatforskaren Glen Peters vid norska CICERO. Om vi fortsätter med dagens utsläppsnivåer har vi använt upp vår koldioxidbudget om sex år. Om vi lyckas uppfinna tekniken för att dra koldioxid ur atmosfären kan vi köpa oss tid innan våra utsläpp måste vara nere på noll.
  • Klimatforskaren Piers Forster vid Leeds universitet sammanfattar utmaningen för att begränsa uppvärmningen till 1,5 grad med att ”vi behöver allt och vi behöver det nu”.

Jag tror inte vi lyckas med detta, och även att klara tvågradersgränsen kommer att bli oerhört svårt. Däremot är det ett välkommet politiskt mål. Men tittar vi på några av de sakerna som har hänt sedan Parisavtalet antogs, går det att tvivla på att politikerna menar allvar:

  • I Sverige kom förre detta S-ministern och regeringens samordnare Anders Sundström med rekommendationer att bygga ut Arlanda med en fjärde landningsbana, för att säkra Stockholms tillväxt. Ska temperaturerna hållas under 1,5 eller 2 grader, måste flygtrafiken minska och att bygga ut landningsbanor är inget alternativ.
  • I Storbritannien beslutade parlamentet om 93 nya licenser för att undersöka möjligheterna för att utvinna naturgas genom fracking, bland annat i nationalparker. Storbritannien har inget utrymme för att öka utvinningen av naturgas inom sin koldioxidbudget om temperaturökningen ska hållas under två grader, för att inte tala om 1,5.
  • Japan och Sydkorea har meddelat att de ska fortsätta att bygga ut sin kolkraft och bygga 60 nya kolkraftverk de närmaste tio åren.
  • I USA har kongressen lyft landets förbud mot att exportera olja. Även om oljeproduktionen i USA minskar, vilket gör att det kanske inte finns någon olja att exportera, har politikerna genom sitt beslut gett fossilindustrin grönt ljus för att fortsätta att försöka öka sin produktion.
  • Indien har meddelat att de kommer att fördubbla sin produktion av kolkraft fram till 2020.

Det är en stor skillnad på vacker retorik och verklig politisk handling. Utan några ramverk som tydliggör hur avtalsmålen från Paris ska nås, är de än så länge bara löften. Omställningen måste därför komma underifrån, och det bästa med Parisavtalet är att det är ett nytt vapen i klimatrörelsens arsenal, vilket 350.orgs grundare Bill McKibben har poängterat.

Om Sveriges regering, eller oppositionen (även Moderaterna har ställt sig bakom att begränsa uppvärmningen till 1,5 grader), vill bygga ut Arlanda, kan klimatrörelsen och alla granskande journalister fråga varför de inte håller sina löften från Paris. Och samma sak när någon vill tillåta ökad oljeutvinning, bygga en ny motorväg eller fortsätta elda med kol.

Politikerna har genom Parisavtalet skrivit under att de vill ha en energirevolution. Det är en revolution som kräver obekväma beslut och livsstilsförändringar bland världens rika, som kräver att vi vänder upp-och-ned på vår ekonomi och att vi kommer bort från fortsatt BNP-tillväxt som måttet på alltings framgång.

Klimatrörelsens uppgift är att påminna om det överallt och hela tiden.

LÄS OCKSÅ: DAVID JONSTADS OM AVTALETS VERKLIGA VINNARE

SE OCKSÅ: 30 BILDER FRÅN MANIFESTATIONERNA I PARIS