Medan du sov: Halvering av allt liv i världshaven.« Det kunde Gävleborna läsa på lokaltidningarnas hemsida morgonen den 16 september i fjol. Onekligen låter det som en dramatisk natt.

Artikeln handlade om WWF:s Living Blue Planet Report 2015 som släpptes samma dag, och som visade att våra hav mår allt annat än bra. Hälften av alla ryggradsdjur har försvunnit sedan 1970.

Rubriken i Gävle var givetvis ett misstag, men händelsen ser samtidigt ut som en tanke. WWF:s rapport om livet i havet skildrar det som kallas jordens sjätte massdöd. Ur en mänsklig synvinkel är det en katastrof som pågår under flera generationer, men jämfört med de nästan 600 miljoner år som flercelliga organismer har funnits på jorden är det en infernalisk natt.

Under större delen av jordens historia har livet haft sin stilla gång. Evolutionen producerar nya arter, samtidigt som andra arter dör ut. Forskare räknar med att det finns en normal hastighet som arter normalt försvinner med. Ungefär på samma sätt som att ens farföräldrar så småningom kommer att dö och ersättas av en ny generation, kommer även en art försvinna och ersättas med en ny. Och på samma sätt som befolkningen ökar när det föds mer bebisar än vad det sker dödsfall, har för det mesta livet på jorden blivit mer och mer varierat, eftersom nya arter tillkommer snabbare än andra dör ut.

Men under några få gånger i historien har plötsligt livet kollapsat. Man hade kunnat säga att det är som om en enorm asteroid plötsligt träffade jorden i ett jättelikt bombnedslag och utplånade en stor del av livet på planeten – om det inte var för att just det antagligen skedde för 66 miljoner år sedan när dinosaurierna utrotades. Det var det sista av det som kallas de fem stora utdöendena.

Så i stället för en asteroid kanske en lämplig liknelse är den med digerdöden. Pesten beräknas ha dödat 50 miljoner människor i Europa, mer än 60 procent av kontinentens 80 miljoner invånare. Under sju katastrofala år i mitten på 1300-talet slängdes kropparna i massgravar.

I Elizabeth Kolberts bok The Sixth Extinction beskriver paleontologen Michael Benton massutdöenden som om livets träd attackeras och kapas av »vansinniga, yxviftande galningar«. Om vi använder den liknelsen för vad som pågår just nu är det uppenbart vilka galningarna är. Eller som professorn Vivi Vajda, chef för paleobiologiska enheten vid Naturhistoriska riksmuseet i Stockholm, säger:

– Vi är som ett asteroidnedslag vi människor.

Uppskattningarna gällande hur ofta arter normalt dör ut – eller »the background extincition rate« som det heter på forskningsspråk – varierar kraftigt. Medan mänskliga födslar och dödsfall räknas per år, räknar biologerna arttillkomst och försvinnande på miljoner artår. En studie från i fjol satte utdöendehastigheten till närmare 0,1 per miljoner artår, vilket innebär att om 100 000 arter lever i 100 år (sammanlagt tio miljoner artår), kommer en av arterna att dö ut. Det är alltså inte ett öde som drabbar speciellt många arter särskilt ofta.

Vi är som ett asteroidnedslag vi människor.
Vivi Vajda

I fjol publicerades en annan artikel i tidskriften Science där forskarna antog att »the background extinction rate« för ryggradsdjur är två per miljoner artår. Det är snabbare än de flesta uppskattningar, och skulle innebära att nio arter skulle förväntas ha försvunnit sedan år 1900 om det hade varit ett sekel som de flesta andra under jordens historia. I verkligheten har dock – försiktigt räknat – 477 ryggradsdjur försvunnit under samma tid.

– Vi var mycket förvånade att se hur illa det är. Det här är väldigt deprimerande eftersom vi använde de mest försiktiga uppskattningarna, och ändå är de mycket högre än de normala utdöendehastigheterna, vilket verkligen tyder på att vi har en massiv förlust av arter, sa huvudförfattaren Gerardo Ceballos, verksam vid National Autonomous University of Mexico till tidningen The Guardian när studien publicerades.

Det finns fortfarande en viss debatt inom forskningen om det vi ser nu verkligen kan klassas som ett sjätte massutdöende. Vivi Vajda är dock övertygad om att så är fallet.

– Tyvärr är det ju så att om man översätter dagens ekosystem till paleontologi, och leker med tanken att vi fossiliserar allting i dag, hade ju många av våra däggdjur varit utrotade. Vi hade helt enkelt inte hittat dem som fossil eftersom de är så få, säger hon.

Det mesta vi vet från tidigare massutdöenden har vi lärt oss genom att studera fossil. Men arter bevaras olika lätt och det är bara en liten del av alla individer som kommer att lämna ett avtryck i det arkiv som fossilen skapar över jordens historia.

En framtida lycksökande paleontolog kommer ha en större chans att hitta fossil från stora djur som finns i stora populationer, än djur som lever i små, isolerade grupper.

– Mycket av det vi har i dag hade tveklöst redan verkat utdött, eftersom de lever i så begränsade områden. Så vi är absolut i ett sjätte massdöende, säger Vivi Vajda.

Anledningarna till massdöendet är flera, men alla går tillbaka till människan. På ett sätt kanske katastrofen började redan innan den industriella revolutionen, då mycket tyder på att människan jagade megafaunan till utrotning runt om i världen för flera tusen år sedan. Elizabeth Kolbert beskriver i The Sixth Extinction hur många fantasieggande varelser dog ut ungefär samtidigt som människan kom till deras del av jorden. Bland annat försvann det nästan tre ton tunga jättepungdjuret diprotodon från Australien för cirka 40 000 år sedan och de gigantiska bävrarna i Nordamerika – som var stora som grizzlybjörnar – dog ur för cirka 15 000 år sedan. Som av en händelse var det då människan spred sig ut över respektive kontinent.

På Nya Zeeland fanns det nio olika arter av den märkliga jättefågeln moa när de första människorna kom till öarna från Polynesien på 1200-talet. Fågeln hade dock aldrig lärt sig flyga, och en markbunden fågel som är två meter lång är av förklarliga skäl ett tacksamt byte. Det beräknas ha tagit 200 år från att maorierna bosatte sig på ön tills moa-fågeln var ett minne – eller kanske snarare ett fossil – blott.

Lästips: The Sixth Extinction av Elizabeth Kolbert Det är närmast en gåta varför inget svenskt förlag ännu har översatt och gett ut Elizabeth Kolberts Pulitzer-prisvinnare från 2014. Kolbert guidar läsaren genom det pågående sjätte massdöendet på ett sätt som är både underhållande och skrämmande. Boken är redan på väg att bli en klassiker inom den anglosaxiska sakprosan, och kan bli för den biologiska mångfalden vad Mark Lynas Oväder blev för klimatfrågan.

Lästips:
The Sixth Extinction av Elizabeth Kolbert
Det är närmast en gåta varför inget svenskt förlag ännu har översatt och gett ut Elizabeth Kolberts Pulitzer-prisvinnare från 2014. Kolbert guidar läsaren genom det pågående sjätte massdöendet på ett sätt som är både underhållande och skrämmande. Boken är redan på väg att bli en klassiker inom den anglosaxiska sakprosan, och kan bli för den biologiska mångfalden vad Mark Lynas Oväder blev för klimatfrågan.

Även om megafauna-jakten i sig tyder på att människan har en unik och oroande förmåga att utrota andra arter, är det under de senaste 200 åren som vi har utnyttjat den här förmågan till max. Takten som arter dör ut på har ökat markant samtidigt som den mänskliga populationen har skjutit i höjden och vårt industriella samhälle har krävt allt fler resurser.

Vi tar mer land i anspråk för framförallt jordbruk, men även för exempelvis stadsbyggande och gruvdrift. Det är inte bara att människan hugger ner skog och direkt omvandlar marken efter eget tycke som skadar ekosystemen, de naturliga områden som lämnas orörda blir dessutom ofta fragmenterade och avskilda från varandra. Små populationer är mer sårbara än stora, och om en population blir isolerad i ett enskilt habitat kommer dess chanser för långsiktig överlevnad vara betydligt sämre.

Den mesta biologiska mångfalden finns i regnskogen, och här är också förlusten som störst.

– Mörkertalet är ju enormt. För i regnskogarna som vi skövlar finns det ju en mängd olika arter, både växter och djur och insekter och svampar, som vi inte ens känner till innan de försvinner. Och de kan vi ju bara uppskatta. Så jag skulle säga att skövlingen av regnskogen och förstörelsen av haven är det mest akuta som man borde ta itu med, säger Vivi Vajda.

Pressen på ekosystemen ökar på flera olika sätt. I haven är det dels utfiskningen som utarmar populationer, som exempelvis den utrotningshotade ålen. Men det handlar också om förbränningen av fossila bränslen, som både gör haven surare och värmer upp planeten. Inte minst är korallreven i fara. Dels eftersom korallerna bygger upp sina kalkskelett – det som blir reven – långsammare när haven är surare, dels eftersom det symbiotiska förhållandet som korallerna har med de algliknande mikroorganismerna zooxanthellerna bryter samman. Zooxanthellerna producerar kolhydrater genom fotosyntesen, som blir till föda för korallerna. Men när vattentemperaturen ökar stöts zooxanthellerna bort och korallerna bleknar. Om blekningen är tillräckligt omfattande kan hela korallrev dö.

En annan orsak till att arter försvinner är att människan gör världen mindre. För samtidigt som vi skapar mer och mer isolerade habitat, har vi också format det som Elizabeth Kolbert kallar »Det nya Pangaea«. Pangaea var jättekontinenten som fanns innan dagens kontinentalplattor började glida isär. På olika kontinenter har arter utvecklats för att klara olika hot; exempelvis kunde stora delar av det nischade fågellivet på Nya Zeeland klara sig utan flygförmåga, eftersom det saknades stora landlevande rovdjur. Men när européerna kom dit ville de skapa en pälsindustri, och planterade in det lilla pungdjuret possum från Australien. Utan andra fiender har pungdjuret blivit en pest på Nya Zeeland, och tillsammans med andra introducerade arter som hermeliner, illrar, katter och hundar har den blivit ett hot mot de landlevande fåglarna. Nationalfågeln kiwi är numera utrotningshotad.

Liknande exempel på invasiva arter finns överallt. I Sverige konkurreras den inhemska floran vid vägkanterna ut av kanadensiskt gullris och den indiska jättebalsaminen – arter som tagits hit för att odlas och sedan har förvildats. Och bland såväl hobby- som yrkesodlare finns det väl ingenting som är så hatat som den spanska skogssnigeln, eller mördarsnigeln, som breder ut sig och äter upp allt i sin väg.

När människan kan frakta arter kors och tvärs över världshaven – oavsett om de följer med som fripassagerare i fartygs ballastvatten eller om de exporteras och importeras medvetet – blir det ur ett ekologisk perspektiv som om haven inte fanns. Som om alla kontinenter satt ihop som de gjorde för 250 miljoner år sedan.

Efter ett massdöende tar det lång tid för ekosystemen att repa sig. Längst tid tar det i haven, och Vivi Vajda menar att det handlar om miljoner år innan alla nischer är fyllda och nya så kallade toppredatorer, rovdjur högst upp i näringskedjan, åter simmar omkring.

– I marina ekosystem – efter det senaste utdöendet mellan krita och paleogen – har man räknat att det har tagit en miljon år att nå det man kallar stabilitet, för att både plankton i haven och djur högre upp i näringskedjan ska hinna återhämtas.

Samtidigt som människan verkar ha en unik förmåga att utrota andra arter, poängterar Elizabeth Kolbert i sin bok att vi lägger ner enorma resurser på att försöka bevara vissa av de här arterna. Genom uppfödningsprogram och geninsamling arbetar vi för att alla arter på något sätt ska finnas kvar. Det finns till och med de som försöker återuppliva utdöda arter som mammutar med hjälp av DNA.

Liksom med klimatförändringarna pågår katastrofen med artutdöendet redan nu, men precis som med klimatförändringarna påpekar de flesta forskare att det fortfarande går att vända trenden och undvika de värsta scenarierna. Vivi Vajda tror att en av de viktigaste sakerna att göra är att bilda fler och större reservat och nationalparker, där naturliga habitat bevaras.

– Man kan göra mycket även om man måste kraftsamla, säger hon.

Fakta: Fem tidigare massdöenden

Ordovicium

För cirka 443 miljoner år sedan, när den geologiska perioden ordovicium blev silur, beräknas 86 procent av jordens arter ha dött ut. Orsaken tros bland annat ha varit att koldioxidhalten i luften sjönk, vilket gjorde att jorden blev kallare och gick in i en istid.

Devon

Vid slutet av Devon, för cirka 359 miljoner år sedan, uppskattas 75 procent av arterna på jorden ha försvunnit. Orsaken är okänd, men kan handla om klimatförändringar.

Perm

Det största utdöendet skedde vid slutet av perm för 251 miljoner år sedan, då hela 96 procent av jordens arter tros ha utrotats. Orsaken antas ha varit en enorm växthuseffekt, då koldioxidhalterna i luften steg kraftigt och haven blev försurade. Varför är fortfarande oklart, men en förklaring är massiv vulkanisk aktivitet i nuvarande Sibirien.

Trias

200 miljoner år sedan, när perioden trias blev jura. Tros också bero på att vulkanisk aktivitet ökade koldioxidhalten i luften vilket ledde till global uppvärmning. 80 procent av jordens arter beräknas ha dött ut.

Krita

Det senaste och kanske mest kända utdöendet skedde för 66 miljoner år sedan, då dinosaurierna dog ut. Totalt försvann 76 procent av jordens arter, och orsaken tros ha varit ett asteroidnedslag, som i sin tur ledde till att sulfater spreds i atmosfären och blockerade solen. Det ledde till att planeten blev kallare. En del forskare hävdar dock att flera arter hade dött ut redan innan nedslaget.

Källor: Elizabeth Kolberts The Sixth Extinction och artikeln »Has The Earth’s Sixth Mass Extinction Already Arrived?« av Anthony D. Barnovsky med kollegor som publicerades i Nature nr 471, år 2011.


Denna artikel är tidigare publicerad i Effekt nr 2/2016, som du kan beställa här. En prenumeration teckar du här.