Jag har vid flera tillfällen hört trädgårdsägare berätta ungefär samma historia. De har berättat att deras insatser för att skapa en vildare och mer varierad trädgård som gynnar den biologiska mångfalden inte alltid mötts av positiva reaktioner från grannarna. Pikar som ”har gräsklipparen gått sönder?” har kommit från andra boende i området, som inte uppskattar att det prydliga och välkrattade kvarteret har fått en vildvuxen del.

Men framåt sommaren, när fladdrande fjärilar, surrande bin, sjungande fåglar och skygga igelkottar dras till kvarterets vildaste trädgård med de många prunkande blommorna och skyddande snåren, är det lite lättare att förklara om biologisk mångfald. I takt med att mångfalden blir tydlig på tomten börjar allt fler av de tidigare kritikerna förstå hur det hänger ihop. En hårdklippt gräsmatta har ungefär samma biologiska mångfald som betong. Det är i en varierad och lite vildvuxen trädgård som många arter trivs och även enkla åtgärder kan göra stor skillnad.

Det går inte att förutsätta att alla trädgårdsägare är pålästa om biologisk mångfald eller varför det skulle vara bra. Men att få se effekterna med egna ögon gör det mer begripligt. Då blir det också lättare att ta in. Det som först verkade vara udda och besvärligt blir kanske till och med eftersträvansvärt.

På samma sätt är det på många håll i miljörörelsen. Det börjar med att någon tar ett steg utanför trygghetszonen och blir lite obekväm.

Någon bestämmer sig för att ”förstöra” julefriden genom att ta upp det olämpliga med att servera ål på julbordet. Första året blir hen bara utskrattad med ”så har vi alltid gjort, så det måste vara rätt”-argumentet. Nästa år blir det kanske lite mer diskussioner kring ämnet. Efter ytterligare några år serveras det inte längre utrotningshotad fisk när släkten ordnar julbuffé. Det besvärliga har blivit norm.

På en arbetsplats är det på samma sätt någon som är lite jobbig och tycker att det är olämpligt att flyga tvärs över landet för en konferens. Att prata om att ta tåget i stället är ett ”trädkramarskämt” bland kollegorna. I alla fall i ett år eller två, sedan blir ledningen orolig för att media ska rapportera att företaget med den gröna profilen flyger inrikes i onödan. Tåg blir därefter snabbt standard, skämten är inte lika roliga längre och snart har alla vant sig.

Det här märks också oerhört tydligt i den våg av manifestationer som följer i Greta Thunbergs fotspår. Allt fler tar det där steget utanför trygghetszonen. Plötsligt står folk som aldrig demonstrerat förut med en ”There is no planet B”-skylt och börjar prata med främlingar om hur det är att vara den där jobbiga som vill göra rätt för sig och planeten. De får ur sig lite klimatångest och får stöd och tips av andra om hur en omställning till ett miljövänligare liv är möjligt. Samtidigt växer sig nätverket större och starkare.

Jag vet inte hur många sådana historier jag hört i samtal med andra demonstranter när vi mötts på fredagarnas Fridays for future-manifestationer. Det känns som att det är en folkrörelse som växer fram nu av människor som orkar vara lite obekväma. Det är oerhört glädjande och välkommet. Vi behöver bli fler som vågar vara den där vilda trädgården i ett kvarter med hårdklippta gräsmattor.

*********

Foto: Jana Eriksson

Erik Hansson är chefredaktör för Natursidan.se och ligger även bakom Biologiska mångfaldens dag-initiativet den 22 maj.

Krönikan är tidigare publicerad i klimatmagasinet Effekt, nummer 1/2019.