Min optimism om att mänskligheten kan lösa klimatfrågan kan mycket väl vara ett nybörjarmisstag. Så sent som inför det förra riktigt stora toppmötet i Köpenhamn 2009 var jag fortfarande klimatskeptiker och lugn i min förvissning om att hotbilderna nog var överdrivna. Till slut fick jag inte ihop vilken av de många alternativa förklaringarna – det sker ingen uppvärmning, det är inte människan som orsakar uppvärmningen utan solen, det kommer en ny istid och så vidare – som jag egentligen höll för mer sannolik och på vilka grunder. Jag började fundera över vad som skulle kunna göras om klimathotet var sant, och vad jag som extremt liberal skeptiker till politiska ingrepp skulle vilja se för åtgärder.

Så jag kommer alltså sent till festen, laddad när ni andra kanske funderat på att gå hem, och jag hoppas det är okej att jag tog med några vänner. Jo, de finns faktiskt på de mest oväntade håll lade jag märke till när jag väl letade. Hos en amerikansk ekonom från det marknadsliberala Chicagouniversitetet finns följande bekännelse i en parentes: ”Men jag måste medge att jag också stöder bensinskatt på europeisk nivå. Höj den till 2 dollar per gallon tycker jag.” En annan marknadsliberal ekonom, Tyler Cowen, skriver apropå sitt matnörderi om hur han minskar sin köttkonsumtion, av miljöskäl. Borgerligheten har aldrig varit mycket för slagord och storslagna deklarationer, men fler och fler verkar ta steget ut ur garderoben som miljövänner.

För lite och för sent? Absolut. Men utvecklingen går åt rätt håll.

För lite och för sent? Absolut. Men utvecklingen går åt rätt håll.

Opinioner i all ära, i denna ödesfråga handlar det om faktiska förändringar. 2014 ser ut att ha varit året då en sådan inträffade. Enligt Internationella Energirådet IEA var det första gången under mätningarnas 40 år vi sett utsläppen av växthusgaser ligga på samma nivå som tidigare medan ekonomin växte.

För lite och för sent? Absolut, det är IEA de första att tillstå. Världen är fortfarande på väg mot en riskabelt hög uppvärmning med dess potentiella risker av översvämningar, döda korallrev och en avstannande Golfström.

Samtidigt har mänskligheten på bara några decennier brutit ett antal tidigare samband mellan ekonomisk utveckling och skadliga utsläpp. Framför allt i västvärlden ligger utsläppen av svavel och tungmetaller på tiondelar och hundradelar av vad de var några decennier tillbaka. Liv återvänder till vattendrag och skogar och smogen är mindre påtaglig i växande storstäder, samtidigt som ekonomin växer. Att minska koldioxidutsläppen på samma sätt har ansetts svårt, men Sveriges utsläpp har redan i runda tal halverats sedan 1970-talet utan särskilt kännbara uppoffringar.

Visst, en del av Sveriges och västvärldens framsteg har skett genom att industrier flyttat sin tillverkning och sina utsläpp, men det är samtidigt otvetydigt att mer ekonomiskt värde i dag produceras med mindre miljöskadliga utsläpp. Den tekniska utvecklingen är på många områden hoppfull. Att kol konkurrerats ut av ny naturgas ger sannolikt en liten respit. Hoppet under kommande år står till alltmer konkurrenskraftig solenergi, trots det låga oljepriset är affärspressen full av hoppfulla prognoser. I USA förenas Teapartyaktivister och miljöaktivister i Sierra Club mot de fossila eljättarnas försök att hålla solkraften utanför. Mycket talar också för att marknadens ständiga effektiviseringar av produktionen håller nere efterfrågan på energi även när allt fler på jorden tar steget ur fattigdom.

Utan politiska förändringar är dock klimatutsikterna dystra, men även här händer det saker. De två största utsläppsländerna, som hittills bromsat utvecklingen, har i år tagit täten. I USA har Barack Obama lanserat en plan för att minska utsläppen från energisektorn med 32 procent mellan 2005 och 2030. Kina kommer under 2016 att utöka prissättningen av koldioxidutsläpp från regionala försök till hela landet. Även Indien verkar under sin nye president Narendra Modi ha svängt mot att handling nu krävs, och landet investerar i både solkraft och kärnkraft. Samtidigt har EU i år dragit undan ett antal utsläppsrätter, vilket höjer priset på utsläpp och påskyndar omställningen.

För lite och för sent? Absolut. Samtidigt mer än jag tror de flesta bedömde möjligt för bara något år sedan. Utvecklingen bereder hur som helst vägen för att klimattoppmötet i Paris senare i år faktiskt kan enas om ambitiösa mål för den nära framtiden.

Skulle Paris bli en besvikelse finns det ändå hopp. Den förändring vi nu ser är inte resultatet av att internationella toppmöten visat vägen. Köpenhamn 2009 var en besvikelse, men bara något år senare noterade statsvetaren William Antholis vid Brookings Institute att klimatåtgärder växte fram nerifrån, i amerikanska delstater, kinesiska provinser och nordeuropeiska länder. Antholis noterade också att de ekonomiskt rikaste, mest energieffektiva och produktiva regionerna har gjort de striktaste åtagandena. Även om klimatförändringarna är en ödesfråga för hela vår planet, så kommenderas inte förändring fram uppifrån eller av målsättningar vid tjusiga toppmöten. Människors engagemang, innovationer och effektiviseringar och politik på alla nivåer är det som gör verklig skillnad.

Foto: Anders Hellberg

Foto: Anders Hellberg

Mattias Svensson är redaktör för Magasinet Neo och författare till boken Miljöpolitik för moderater – och för alla andra (Fores, 2015).

 

 

______

Texten är tidigare publicerad i Effekt 3/2015, där sex personer från vitt skilda delar av klimatrörelsen utifrån sin känslor skriver om hur de ser på situationen inför klimattoppmötet i Paris i december. Missa inte kommande nummer av tidningen – skriv upp dig på en prenumeration här så får du 4 nummer av klimatmagasinet Effekt för 250 kronor!