I år fyller Effekt fem år, vilket vi firar med att bläddra igenom vårt arkiv. Under sommaren kommer vi att publicera en artikel i veckan här på bloggen. I Effekt nr 3, 2011 intervjuade Kjell Vowles författaren Elsie Johansson och pratade med henne om Henry David Thoreaus ekoideal. Samtalet ger intressanta inblickar i ett författarskap som rymmer allt från arbetarskildringar och kvinnoliv till kritik mot rovdriften av naturen. Med anledning av Elsie Johanssons nya roman Sagas bok. En trovärdig historia återpublicerar vi här intervjun.

 

Effekt pratar Henry David Thoreaus ekoideal med författaren Elsie Johansson.

Elsie Johansson har levt på sitt författarskap i trettio år nu; framgången med Nancytrilogin har gjort henne till ett hushållsnamn. Men innan dess arbetade hon ungefär lika länge på Posten. Själv känner hon att livsresan har gått ”överraskande bra”. Hon föddes in i ett arbetarhem i Norduppland där hon många gånger hörde sin mamma oroa sig över om maten på bordet skulle räcka till. Nu bor hon i en stor och ljus lägenhet i södra Uppsala där hon har allt hon behöver, men hon önskar att fler skulle känna samma tacksamhet som hon själv.

– Det som är så bedrövligt är att människan aldrig tycks vara nöjd. Vi borde känna en tillfredsställelse med hur vi har det i Sverige. Även om det finns brister och orättvisor har de flesta av oss det bra i förhållande till tidigare generationer, säger hon.

Hon ursäktar sig för att hon inte har något annat än vatten eller svartvinbärssaft att bjuda på när jag besöker henne, men det kommer att visa sig passande. Vi ska tala om hennes senaste bok Då nu är jag i allmänhet, och bokens brev till Henry David Thoreau i synnerhet. Boken kom ut i samband med att Elsie Johansson fyllde 80 år i våras, och från början var tanken att den skulle bestå av hennes eget urval från tidigare diktsamlingar.

– Men jag kände att jag inte vill leverera något som visserligen fortfarande står sig, men som ändå hade blivit något slags skåpmat.

Några år tidigare hade Elsie Johansson för första gången kommit i kontakt med Skogsliv vid Walden, Thoreaus klassiker om hur han i mitten av 1800-talet flyttar in i en egen- byggd stuga vid sjön Walden i Massachusetts. En bok som är lika mycket en naturskildring som politisk essä och filosofisk civilisationskritik.

Genom korrespondensen med den döda Thoreau lyckades Elsie Johansson ge sina gamla alster en ny inramning samtidigt som hon kom igång med att skriva ny poesi.

Hon berättar att brevskrivandet gav henne möjligheter att närma sig ämnen som hade varit svåra annars. Hon fick chansen att kritisera Thoreaus kvinnosyn, men även tillfället att diskutera och lyfta fram hans kritik mot det moderna samhället och rovdriften av naturen. En kritik som Elsie Johansson tycker står sig.

– Jag hatar det kommersiella samhället. Vi blir överösta med reklam som har till enda syfte att skapa behov som inte finns men som får oss att köpa mer och mer och mer. Och vart hamnar pengarna? Hos dem som behöver? Nej, rakt ner i fickorna på dem som skor sig, och det avskyr jag.

Elsie Johansson är sällsynt välartikulerad. Hon är noggrann med att inte säga något hon inte kan stå för, men tvekar inte för att ta i när det behövs. Och hon har lätt att pendla mellan allvaret och det roliga.

– På sätt och vis var det passande att du bara fick ett glas vatten när du kom, säger hon efter att ha beklagat sig över matsvinnet i dagens Sverige.

I ett av breven till Thoreau skriver Elsie Johansson att Moder Jord håller på att släppa taget och ”längst ut på hennes slitna stöveltå klamra vi nu som ett ludd av vitgrått mögel”. Att diskutera klimatet eller storpolitik är dock inget Elsie Johansson sysslar med – ”för de kunskaperna har jag inte”. Istället säger hon sig leva i en liten värld där hon kan möta individer på ett begripligt sätt – en inställning som säkerligen hjälpt till att göra henne till en av våra mest älskade författare.

Penningmakten är stark, men om alla människor försöker på sitt eget sätt går det att bromsa konsumtionen menar hon.

– Och vi måste lära barnen att det finns andra värden och inte överskölja dem med så mycket saker att de till slut står där med förtvivlan i blick och inte vet vad de ska göra.

Tror du att vi kan ramla av stöveln?

– Det tror jag alldeles säkert att vi kan. Jag tror att något radikalt måste till för att stoppa rovdriften. Vad är inte jag rätt person att räkna ut, men något måste ske för att vi inte ska störta i fördärvet. Men det kanske vi gör ändå, innerst inne tror jag människan som art har sin tid på jorden.

Nyss fyllda 80 år förklarar Elsie Johansson att hon känner att hon kanske har haft sitt liv och inte behöver bry sig så mycket, men att så fort de tankarna kommer börjar hon även tänka på barnbarn och barnbarnsbarn som ska leva vidare. Och hon är försiktigt optimistisk.

– Jag hoppas och tror mycket på forskningen. Att man ska kunna hitta en ny energikälla. Men om det betyder att vi fortsätter ösa på fast med något annat än bensin i tanken vore inte det en hållbar lösning. Jag menar att vi behöver en renare energikälla, men framförallt en renare inställning och ett ödmjukare förhållningssätt.

Henry David Thoreau dog för nästan 150 år sedan. Men än idag är han flaggskeppet för de flesta som vågar gå emot strömmen och ifrågasätta köphysterin. För Elsie Johansson ligger Thoreaus storhet i att han utgår från enkla företeelser och berättar om dem på ett begripligt sätt. Det är våra medmänniskor vi måste nå för att få förändring i grunden.

– Samhället är varje enskild person. Att tro att man kan ha ett samhälle att lasta över ansvaret på medan man som individ kan bete sig hur som helst fungerar inte.  

Text & foto: Kjell Vowles