Ekonomi
Varför peka finger mot Indien?
Idag gästbloggar journalisten, klimataktivisten och socialantropologen Rikard Rehnbergh på Effektbloggen. Rehnbergh är dessutom i full färd med att starta Stockholms första cykelkök.
Foto: Carol Mitchell/Flickr/Creative commons
Efter tre månader i Indien hör jag på radion hur den högerliberale debattören Johan Norberg propagerar mot Earth Hour den 23 mars. Han menar att ha lyset släckt en timme en lördagskväll är ett tomt slag i luften då Kina och Indien slår upp tre-fyra kolkraftverk i veckan. Hans påstående gnager i mig en tid. Siffran får mig att fundera: Stämmer det? Om ja: Vad betyder det då för miljö och hälsa?
Den första omfattande studien om hälsoeffekterna av Indiens koleldade kraftverk har precis publicerats. Bakom studien står forskningsföretaget Urban Emissions, med stöd från The Conservation Action Trust, en ideell miljöorganisation, och resultatet är som anat kolsvart. Författarna, forskarna Dr Sarath Guttikunda och Puja Jawahar, beräknar att föroreningarna år 2011-2012 ledde till mellan 80.000 och 115.000 förtida dödsfall och mer än 20 miljoner astmaanfall.
Men inte nog med det. World Resources Institute, en oberoende organisation med bas i Washington, uppskattar att 455 nya kolkraftverk planeras i Indien, inom den närmaste framtiden, mer än fyra gånger så många som finns i dag. Allt för att möta allt fler indiers ökade krav på ökad levnadsstandard.
I takt med att den indiska befolkningen växer så ökar trycket på naturen därefter. Stora delar av Mumbais befolkning har om inte redan i dag så i morgon samma höga krav på levnadsstandard som Stockholms invånare. Ökat välstånd betyder oftast fler fossildrivna maskiner: i Indien står en ny moppe, båge, bil eller weekendshoppingresa till Dubai högst i kurs samtidigt som Mumbai växer med en Stockholmsbefolkning om året.
Det är en ekvation som inte går ut. Men det är ju, egentligen, förmätet av en nordbo att inte förunna en sydbo hög standard!
För att försörja det ökade välståndet med energi så krävs det nog allt att det öppnas tre nya kolkraftverk i veckan. Skrämmande. Siffror som vi i nord lätt kan höja på ögonbrynen åt, men Sverige är inte så mycket bättre. Helstatliga Vattenfall (där svenska folket ytterst är ägare) har satsat, och satsar, stort på kampanjer som ger företaget glansen av ”det miljömedvetna svenska energibolaget”. Samtidigt släpper Vattenfalls fem kolkraftverk i Tyskland ut mer koldioxid än Sveriges sammanlagda utsläpp.
Stockholm har ju dessutom sitt eget aber, något som kanske inte är allom bekant. Det koleldade Värtaverket, som drivs av halvstatliga finska Fortum och släpper ut lika mycket koldioxid som den samlade Stockholmstrafiken.
Vänsterpartiet publicerade i fjol ett debattinlägg där de skrev ”Mera kol än olivkärnor. Det rimmar illa med den politiska ledningens ambitioner att minska utsläppen och vara en 'miljöstad i världsklass'. Det är hög tid att Sten Nordin (M) tar sitt miljöansvar.” (DN 15/11-12) Tidpunkten för publiceringen kan tyckas i senaste laget, med tanke på att nätverket Shut It Down redan i slutet av november 2009 genomförde en kommunikationsaktion, och ett halvår senare en direktaktion gentemot kolkraftverket.
Miljöchefen Ulf Wikström lovade redan då – jag vet, jag var där – en snabb utfasning av kolet. Men, som synes, inget märkbart resultat efter mer än tre år. För denna epokavgörande (brist på) klimatinsats har de än en gång nominerats till Jordens Vänners prestigefulla Greenwash-pris.
Så, bäste Johan Norberg, vi skall kanske först gräva där vi står, i stället för att peka finger på långt tryggt håll!
Vänstern som försvarar en ohållbar och orättvis världsordning
Folk brukar fråga mig "möter du mycket invändningar när du föreläser om kollapsen?". Jag antar att de väntar sig det, det gjorde jag också – innan min bok släpptes. Nu vet jag att invändningarna normalt är ganska få. Bland de som jag föreläser för är det i regel ingen tvekan om att vårt moderna samhälle styr mot en ekologisk och ekonomisk kollaps. Frågorna handlar snarare om hur detta kommer att ske och vad vi ska göra nu.
När jag möts av mer kritiska invändningar är det nästan alltid från personer som antingen har betydande politisk makt eller som identifierar sig med den politiska makten.
På ett socialdemokratiskt möte där jag talade i höstas deltog Daniel Mathisen, chefredaktör på Frihet och ny ledarskribent på Dagens Arena. Han blev provocerad av det jag sa, tyckte jag var reaktionär. I dag har han skrivit en ledare, "Inplastad nationalism", där han utifrån mitt föredrag kritiserar mig och andra som förespråkar en mer lokal matproduktion för att vara utvecklingsmotståndare. Min "lösning" beskriver han så här:
ett samhälle som stryper handeln med omvärlden och där varje individ svarar för egen försörjning.
Det är lite hårddraget, men visst, den globala handeln borde minska och den lokala självförsörjningen vad gäller mat och andra grundläggande behov borde öka. Dock som en del i en gemensamt organiserad omställning, inte som en individuell grej.
Denna kritik blottar en klyfta i den politiska debatten som är väl värd att uppmärksamma. Och det intressanta är att denna klyfta inte går mellan höger och vänster. Den går mellan de som fortfarande tror på framstegssagan (framtiden är en ljusare och tekniskt uppgraderad version av i dag) och oss som slutat tro på denna saga (framstegssagan har varit dopad med olja och andra billiga resurser som nu börjar bli uttömda).
Dessutom kan man tillägga att framstegssagan har gjorts möjlig genom en extrem omfördelning av resurser. Det ekonomiska och tekniska övertag som västvärlden skaffade sig, främst genom den industriella revolutionen, gjorde det möjligt för oss med stor köpkraft att i allt större utsträckning tillägna oss fattiga människors tid och mark. Något som i dag har nått absurda proportioner.
Med andra ord: Daniel Mathisen, jag själv liksom de flesta av er som läser detta tillhör en priviligerad skara i dagens globala civilisation. Vi försörjer inte oss själva, vi tjänar pengar i det industriella maskineriets överbyggnad och med dessa pengar köper vi det vi behöver, ofta väldigt billigt.
Om man vill behålla detta privilegium och samtidigt behålla sin identitet som vänster och progressiv tvingas man inta en position som går ut på att alla kan tas upp i de priviligerades krets. Det är bara maskinen som behöver modifieras:
Det är inte tillväxten i sig som är problemet, det är dess källor. Det är inte transporterna i sig som är problemet, det är drivmedlen. Och det är inte handeln i sig som är problemet, det är villkoren för hur den bedrivs i dag.
På Mathiesen låter det som om fysiska begränsningar inte existerar. Utan att specificera hur ska den industriella civilisationen göras grön och rättvis. Trots att den ekologiska förstörelsen och ojämlikheten i världen har ökat i takt med att denna civilisation har brett ut sig.
Att försöka kliva bort från denna ordning handlar inte om nationalism eller isolering. Det handlar om att minska sina anspråk på naturens och andra människors resurser så att världen blir mindre ohållbar och mindre ojämlik. Jag ser det som en progressiv handling.
För att citera Keynes (ur ett tal från 1932):
Idéer, kunskap och vetenskap, gästfrihet och resande – detta är sådant som av sin natur borde vara internationellt. Men låt varor förbli hemmagjorda närhelst det är rimligt och praktiskt möjligt.
Daniel Mathisens vänster skulle kunna vara en del i denna omställning till ett samhälle som ur ett globalt perspektiv lever upp till vänsterns ideal. Men än så länge verkar den mer intresserad av att upprätthålla status quo. Trist.
Inte bara bisamhällen kollapsar
Foto: Folkets bio
I dag har filmen Inte bara honung premiär på flera av Folkets bios salonger runt om i landet. Titeln är närmast en underdrift; bin handlar visserligen om mer än honung, men filmen handlar om mycket mer än bara bin. För samtidigt som regissören Markus Imhoof söker svaren på varför bina dör runt om i världen, så röjer han det ohållbara i hela vår civilisation. Och på samma sätt som att bisamhällen kollapsar av ett system där varje problem kräver en snabb lösning, som oftast stavas kemikalier och som gör det omöjligt att ställa om systemet från grunden, så håller vår civilisation på väg att kollapsa då ekonomisk tillväxt ses som lösningen på allt – trots att det är tillväxten som har fört oss dit vi är i dag.
Men vi börjar med bina. Bisamhällen håller på att gå under. I USA har uppskattningsvis 40–50 procent av bina dött den senaste vintern, och det ser inte särskilt mycket bättre ut i Europa. Hälften av bina i Schweiz beräknas ha dött vintern 2011-2012. I Sverige har regeringen tillsatt extra forskningspengar för att komma till rätta med problemet och jordbruksverket räknar med att i genomsnitt tolv procent av Sveriges bin dör under vinterhalvåret. I delar av Kina har bina försvunnit totalt – istället tvingas människor att pollinera fruktodlingarna för hand.
Bina spelar en avgörande roll för vår livsmedelsförsörjning. Givetvis skulle vi klara oss väl utan honung, men globalt sett så är en tredjedel av all mat vi äter beroende av pollinerande insekter, och det är bina som står för 85 procent av pollineringen. Om bina försvinner kommer det att få långtgående konsekvenser.
Det finns ingen enskild orsak som kan förklara bidöden. Nyligen kunde forskare konstatera att bekämpningsmedel av typen neonikotinoider – en typ av nervgift – är en viktig faktor. Detta har lett till att EU-kommissionen kommer att införa ett tvåårigt förbud för tre av de farligaste ämnena i gruppen. Men bekämpningsmedlen kan inte förklara allt. Flera olika virus har också drabbat bina, och i USA, där bina körs i lastbil till olika delar av landet för att hyras ut för pollinering under de olika odlingssäsongerna, är stress sannolikt en bidragande orsak. Lägg också till hårda avlingsmetoder för att premiera det lugna europeiska biet framför det aggressiva afrikanska (som inte har drabbats av bidöden på samma sätt) och det blir tydligt att det är en komplex sammansättning orsaker som alla bidrar till problemet.
Men alla orsakerna (möjligtvis med undantag av de olika virusen) har sin grund i att bina används som en viktig kugge i vårt ständigt växande ekonomiska system, där allt fler bin behövs för att pollinera allt fler växter för att föda en allt större och rikare befolkning. Som den kommersiella amerikanska biodlaren säger i filmen: surrande bin är ljudet av pengar. När bisamhällena dör menar han att det enda han har att slå tillbaka med är kemikalier och antibiotika som tillsätts i binas sockervatten.
Det är skrämmande likt hur vi hanterar problemen med växthusgaserna, resursbristen, den utarmade biodiversiteten, och även den ekonomiska krisen. Alla lösningar handlar om att systemet måste bevaras, att det ska gödas med allt mer resurser för att produktiviteten ska öka, och hjulen ska kunna snurra snabbare och snabbare i jakten på "hållbar" tillväxt. Men i själva verket är dags att stanna till, tänka om och fundera på vad vi egentligen vill, och acceptera att allting vi har i dag inte kan bevaras. Vi bör diskutera vad det faktiskt är som betyder någonting. För även om en stundande civilisationskollaps inte kommer att komma lika plötsligt som ett utdött bisamhälle, råder det inga tvivel om att vi håller på att slå in i väggen.
Framtidskommissionen är fast i tillväxtreligionen
Det är tur för regeringen att de är så religiöst övertygade om sanningen i tillväxtens evangelium, annars hade troligen deras huvuden exploderat av kognitiv dissonans.
Framtidskommissionens slutrapport, som regeringen presenterar i dag, är en uppvisning i hur verklighetsfrånvänd som den politiska eliten har blivit. Vilket kanske förklarar varför de experter man har anlitat inte vill skriva under på slutdokumentet.
En av kommissionärerna, Pekka Mellergård, ger i en kritisk debattartikel i Sydsvenskan en inblick i hur arbetet har sett ut:
Framtidskommissionen möttes första gången i december 2011 i ett hörnrum högst upp i regeringskansliet Rosenbad. En av världens ledande klimatexperter höll ett inledningsanförande om scenarier i det globala klimatarbetet. När han var klar var det tyst i rummet och utsikten över centrala Stockholm kändes inte längre lika magnifik.
Efter en stund bröt statsministern tystnaden och sade: Vad f-n kan man göra, egentligen?
Jag gissar att den ledande klimatexperten vid detta tillfälle hette Johan Rockström. Alla som hört honom tala vet hur tydligt och väl han förklarar läget vad gäller vårt ekonomiska systems påverkan på de ekologiska systemen. Man måste tro på mirakel för att inte förstå att vi i hög fart är på väg mot en värld med kaosartade klimatförändringar och fördjupade ekologiska problem, vare sig vi vill det eller inte.
"Vad f-n kan man göra, egentligen?" är mot denna bakgrund en naturlig reaktion, men frågan är ganska korkad. Den antyder att vi kanske inte kan göra något. Vilket i så fall beror på att det vi kan göra krockar med det som regeringen vill göra, nämligen att till varje pris upprätthålla dagens högkonsumerande industrisamhälle.
Fredrik Reinfeldt är George Bush den äldre reinkarnerad: Den svenska livsstilen är inte förhandlingsbar.
Därför slog man tidigt fast utgångspunkten för framtidskommissionens arbete: "Hållbarhet kräver tillväxt". Allt annat är otänkbart. Innehållet i kommissionens arbete blir därmd mest en retorisk övning i hur man försöker låta ansvarstagande utan att vara det. Man pratar om att mäta välfärden på nya sätt. Man slänger in "grön" och "hållbar" framför ordet tillväxt. Och naturligtvis använder man de fattiga som slagträ när man argumenterar för att vi i ett av världens rikaste länder ständigt måste konsumera mer:
Om vi ska fortsätta att lyfta människor ur fattigdom, utrota hunger och samtidigt rädda miljön behöver vi skapa en grön ekonomi där människor ges förutsättningar att förändra sina liv, att tjäna pengar, att investera och att vara entreprenörer.
I förra veckan deltog jag på en konferens i Vimmerby där Framtidskommissionen presenterade delar av sitt arbete. Eftersom vi var flera talare som inte bekände oss till tillväxttron blev det en märklig mix.
Å ena sidan kommissionens huvudsekreterare Jesper Strömbäck som slog fast att den centrala frågan är vad som kommer att krävas för att Sverige ska tillhöra världens rikaste länder också 2020, 2030 och 2050.
Å andra sidan vi andra, däribland Birger Schlaug och Pella Thiel, som påpekade hur det är just denna strävan efter mer och mer som lett till den djupa systemkris som vi nu är fast i. Inte bara vad gäller ekologisk förstörelse, men också en ekonomi där vi konsumerat för pengar som vi har lånat av framtiden vilket gjort att vi nu sitter med världshistoriens största skuldbubbla.
Även Johan Rockström talade, som en av kommissionens experter, och gav en uppdaterad bild av klimatläget som till och med fick en härdad person som jag själv att svälja några gånger extra. Inte heller Rockström ville skriva under på kommissionens rapport.
Men som sagt, med religiös övertygelse kommer man långt. Man behöver inte ens tvivla, man vet att att de senaste decenniernas ekonomiska expansion bara kommer att fortsätta och att vi samtidigt kommer att lösa alla problem. För att citera näringsminister Annie Lööf ur delrapporten "På vägen till en grönare framtid – utmaningar och möjligheter":
Kommer vi att lyckas? Mitt svar på frågan är utan tvivel ja. Jag
är nämligen övertygad om att den kreativitet som tog oss till
månen också kommer att hjälpa oss bygga ett hållbart samhälle.
Att misslyckas är inte ett alternativ.
Tjohej!
Hade jag varit statsminister hade jag formulerat om frågeställningen:
"Vad f-n ska vi göra, egentligen? Så här kan vi ju inte fortsätta."
Foto: Richard Masoner / Cyclelicious
Kan vi sätta pris på naturen?
Alla som är i Stockholm: boka in torsdagen 4 april, kl 18. Då anordnar vi en ekonomisk debatt om prissättning av ekosystemtjänster. Medverkar gör några av våra riksdagspolitiker samt forskare från Stockholm Resilience Center och Mälardalens högskola. Komplett program kommer snart.
Video: Pella Thiel om falska berättelser och behovet av nya
Nu blir det filmtajm igen i samarbete med produktionsbolaget Andersö&Boman som åker landet runt för att samla kloka ord om omställningen. Denna gång har de träffat Pella Thiel som är ekolog och bland annat aktiv i Naturskyddsföreningen och omställningsrörelsen. Hon är särksilt engagerad i sådant som rör vår inre omställning i förhållande till de stora systemkriserna. Hennes blogg heter Brave New World.
Fler omställningsintervjuer finns samlade här.
Ett meningslöst system:
Tillväxt som en destruktiv kraft:
Vad är viktigt?
Världen – en levande helhet:
Trasiga maskor och datormanualer
Datortrassel? Foto: Bruce Guenter/Flickr/Creative Commons
Ända in på 60-talet lämnade kvinnor in trasiga nylonstrumpbyxor hos skräddare för att få dem lagade. Idag, femtio år senare, låter det avlägset. Nu är det inte längre möjligt att lämna strumpbyxor på lagning, ens om man skulle vilja. Istället har plagget blivit en engångsprodukt som byts ut i samma takt som maskorna går.
Det är inte bara kläder som kastas ut och byts ut i allt snabbare takt. En liknande utveckling syns för inredning, mat (!), bilar och elektronik. Delvis beror det här på ”planerat åldrande”– alltså företag som aktivt begränsar livslängden hos sina egna produkter för att maximera sin vinst.
Saker som går sönder sätter helt enkelt fart på försäljningen, antigen genom köp av nya produkter eller via reparationskostnader. Istället för att informera om hur en dator kan monteras isär och repareras väljer många datorföretag därför att hänvisa till sina reparatörer eller till att köpa en ny produkt.
Australiensaren Tim Hicks utmanade under förra året maktbalansen genom att lägga upp instruktionsmanualer för bärbara datorer på sin webbsida Tim's Laptop Service Manuals. Instruktionerna är original från respektive företag, och finns att tillgå via dem. Men att hitta hela eller ens delar av manualerna är både svårt och tidskrävande, menar Tim Hicks. Därför bestämde han sig för att samla ihop manualer för olika märken och modeller på sin hemsida, och på så vis göra dem mer lättillgängliga.
Det är alltså företagens egna instruktioner Hicks lagt upp – en service både för konsument och producent kan det låta som. Det tyckte däremot inte elektronikjätten Toshiba, som hade fått sina manualer publicerade. De gillade inte alls initiativet och krävde att Tim Hicks tog bort dem från webbplatsen, något som Wired har skrivit om.
Toshiba uppger flera anledningar till sitt krav, och Tim Hicks delar med sig av argumenten här. Toshiba menar bland annat att ”okvalificerade” personer kan riskera sin egen hälsa av att ha tillgång till manualerna och försöka laga sina egna datorer. Reparationsmanualerna innehåller patentsatt information, och Toshiba menar att endast reparatörer med särskilda tillstånd, har rätt att tillgodogöra sig informationen
Toshiba håller helt enkelt på sina principer där rätt ska vara rätt. Intressen skyddas och pengar kan fortsätta tjänas. Som i så många andra fall. Upphovsrätt och patent framställs som synonymt med rättvisa villkor mellan producent och konsument.
Men frågan är hur mycket skada en Toshiba-användare tar av att veta hur hen kan byta en trasig del i sin dator. I jämförelse med hälsoriskerna den gruvarbetare som tar fram mineralerna till nästa nya dator utsätts för dagligen vågar jag påstå att den är marginell.
Jobben först? Även när luften blivit giftig?
Luften i Peking är nu så farlig att andas att de som kan överväger att överge staden, däribland många svenskar, rapporterar Svenska Dagbladet. Fallen av lungcancer skjuter i höjden och de dagar när det är som värst avråds folk från att över huvudet taget vistas utomhus.
Orsak: Kinas extrema ekonomiska expansion. Det vill säga, mer bilar, mer kolkraft, mer fabriker, mer mer mer.
Denna tillväxt är som bekant vad som håller många länder, däribland, Sverige under armarna medan Europa sjunker allt djupare ner i skuldkrisen. Den svenska välfärden är beroende av de jobb och skatteintäkter som skapas, direkt eller indirekt, genom efterfrågan från Kina.
Ironiskt nog går det svenska företaget Blueair extra bra just nu. De säljer luftrenare.Förra året fördubblades försäljningen.
– Alla indikatorer tyder på att den utvecklingen kommer att fortsätta, säger Jonas Holst, marknadsföringschef för Blueair till SVD.
Den livsfarliga luften, "luftapokalypsen", är det stora samtalsämnet i Peking. Men tillväxtens konsekvenser är inte begräsade till luften. Rent vatten har blivit en allt mer knapp resurs i Kina och mycket odlingsmark är numer förgiftad.
Hur mycket tycker vi det är okej att offra för att upprätthålla en resursslukande livsstil? Jag skrev nyligen en artikel i socialdemokratiska tidskriften Tvärdrag om just tillväxten som vår tids offerkult. Det som inspirerade artikeln var det tydliga ställningstagande från vissa socialdemokrater som menade att jobben alltid går före miljön. Nu föreslås denna idé bli högsta prioritet för partiet:
Full sysselsättning är vår övergripande politiska prioritering. Skapandet av fler jobb och aktiva insatser mot arbetslösheten går före allt annat. Jobben ska sättas främst i hela den ekonomiska politiken.
Man anar rädslan bakom dessa ord. Rädslan för att välfärden ska falla ihop om vi inte jobbar som flitiga bävrar allihop. Skitsamma om dessa jobb bygger på en brutal exploatering av naturen. Skitsamma om den kinesiska bilboomen gör luften giftig. Så länge efterfrågan på svenskt stål fortsätter att öka och säkrar svenska industrijobb är det värt det.
Rikard Warlenius skrev nyligen ett intressant inlägg på sin blogg om den eventuella motsättningen mellan miljö och välfärd. Hans slutsats är att motsättningen oftast är falsk. Att det i princip skulle räcka med skattehöjningar (eller uteblivna skattesänkningar) för höginkomsttagare för att säkra välfärden utan att offra miljön.
Det är en tilltalande tanke, men hur realistisk är den i längden? Även pengar som tas in som skatt genereras ju i en ekonomi som bygger på storskalig förstörelse av naturen. Låt säga att vi skapade en värld där den enda tillåtna verksamheten var sådan som bygger på en långsiktigt hållbar användning av 100 procent förnybara resurser, med slutna kretslopp och utan avfall i någon form. Även med en mycket jämlik ekonomisk politik skulle skatteintäkterna vara högst begränsade. Välfärden, så som vi i Sverige har definierat den, skulle vara hotad.
Fast Rikard Warlenius har såklart rätt i att det skulle vara lättare att hantera miljöproblemen i en mer jämlik ekonomi. Om inte annat skulle detta göra att bördan av de miljöproblem vi skapar bars mer jämnt.
Från Peking rapporteras om det globala klassamhällets "lösning" på luftföroreningarna:
En del internationella skolor rapporteras ha börjat sätta upp “föroreningskupoler” – enorma tryckluftstält – för att barnen ska kunna röra sig “ute”.
International school of Beijing, där skolavgiften kostar så mycket som 35000 dollar (223000 kronor) per år, har precis invigt två nya kupoler. I den ena ryms sex tennisbanor.
Välfärd för vissa blir ovälfärd för andra.
Som jag ser det räcker det inte med ekonomisk jämlikhet, den behöver gå hand i hand med minskad konsumtion och minskad materiell standard i rika länder. Vilket i sin tur gör det möjligt att dra ner på arbetstempot: sänka arbetstiden och låta fler få jobba lite än vissa mycket och andra inget alls.
Foto: Wikicommons/Berserkerus
Läs också Ola Wongs krönika "Smoggen i Peking är nästan outhärdlig".
IMF-ekonomen Michael Kumhof talar klarspråk
Internationella valutaunionen har aldrig gjort sig kända för sin kritik av banksektorn eller sin oro för oljetoppen. Men även inom trögrörliga institutioner finns det de som vågar tänka ett steg längre, och som kommer med idéer som inte alltid går väl hem hos dem som sitter på makten. Michael Kumhof, som arbetar som forskare inom IMF, är en av dem. I början av veckan var han inbjuden av Global utmaning till ett seminarium i Stockholm, och han skrädde inte på orden. Det gäller för de demokratiska institutionerna att ta tillbaka makten över det finansiella systemet, för som Michael Kumhof frågade: ”Kan vi verkligen lita på bankerna”
Kumhof är tydlig med att en banks främsta kännetecken i dag är att den skapar pengar genom utlåning. Det som står i skolböckerna – om att bankerna behöver en kunds sparkapital för att förmedla dem som lån till nästa kund – kallar han ”totalt struntprat”. Och genom att låna ut pengar som har skapats ur tomma intet har bankerna skapat en kreditbubbla, där den totala pengamängden saknar all förankring i faktiska fysiska resurser.
Michael Kumhofs föreslagna lösning på den ekonomiska krisen bygger på den så kallade Chicago-planen, som togs fram som ett svar på 30-tals depressionen i USA. Den handlar om att bankernas ska tvingas ha reserver som motsvarar 100 procent av kundernas sparade pengar. Det skulle förhindra den bisarra tillväxt i konsumtionskraft som kommer av att bankerna lånar ut pengar som saknar ett motsvarande reellt fysiskt värde. Med dagens ordning där bankerna i princip fritt skapar pengar är vi i det närmaste garanterade att leva över våra ekologiska tillgångar.
Kumhof är öppen med att hans idéer inte är särskilt populära inom IMF, eftersom de skulle göra att makten flyttas tillbaka från bankerna till politikerna. Men han erkänner också att han inte kan säga de saker till sina chefer som en av seminariets andra talare, Bernard Lietaer, talade om. Lietaers specialområde är komplementära valutor, som ett sätt att göra ekonomin mer resilient. Och även om Kumhof i princip tror på idén, menar han att han skulle skjuta sig själv i foten om han började tala om ännu mer kontroversiella förslag innan IMF hade hunnit ta till sig Chicago-planen.
Lietaer tar sin utgångspunkt i ekologiska system, och pekar på att monokulturer som – även om de är effektiva för att skapa maximal kortsiktig avkastning – aldrig kan vara hållbara. En enda sjukdom eller parasit skulle kunna vara tillräckligt för att få hela systemet att kollapsa. Det samma gäller ekonomin menar Lietaer, så länge vi endast använder oss av enbart en valuta är systemet ytterst sårbart, i stället gäller det att ha en mångfald av olika penningsystem som samverkar.
Exempel finns redan, så som det räntefria WIR-systemet i Schweiz. Det har funnits sedan 1934 och används parallellt med schweizerfranc av cirka 60 000 medlemsföretag. En WIR är lika med en franc, och medlemmar kan sälja och köpa varor och tjänster av varandra med WIR. Skillnaden mot det traditionella penningsystemet är att alla WIR-medlemmar går i god för varandras underskott, i stället för att ett företag blir direkt skyldig till ett annat. Detta har skapat ett stabilt system som har klarat sig relativt väl genom ett antal bankkriser under de senaste 80 åren.
Lietaer menar att de lokala valutorna ska vara ett komplement till nationella sådana, och att Chicago-planen borde införas i sin helhet på den nationella nivån. Men istället för att bara låta våra nationellt folkvalda parlamentariker ta tillbaka makten över ekonomin från bankerna – enligt Kumhofs recept – så skulle Lietaer genom regionala valutor vilja föra makten över pengarna ännu närmare folket, till en lokal nivå där det går att skapa en långsiktigt hållbar ekonomi som inte bygger på exponentiell tillväxt. Det är tänkvärda förslag för att hitta lösningar på kriserna vi befinner oss i.
Seminariet går att se i sin helhet på Global utmanings hemsida, eller på youtube. Webbtidningen Dagens Arena har också intervjuat Kumhof.
Foto: 401kcalculator.org (Creative commons)
Glöm apokalypsen – möt det långsamma sönderfallet
Vi går mot ljusare tider. Från och med i morgon kommer vi nämligen slippa alla mediala fnissanden om att jorden snart går under "enligt Maya-kalendern".
Hösten har varit full av detta rätt nervösa sätt att hantera de andra och mer reella hoten mot vår tillvaro. Medierna har tävlat med varandra om vem som kan få till det mest bombastiska tilltalet i sin rapportering om den stundande apokalypsen. Gärna resa till en bergsby som någon new age-flummare pekat ut som en säker plats. Och därifrån göra reportage om den mediala uppståndelse som man själv är med och skapar. Och så flabbar man lite åt det tokiga i det, för tokigt är det ju. Och sorgligt – seriösa medier reducerade till spektakeljournalistik.
Men mitt i allt detta kommer det också fram en del intressanta saker. Som i DN Söndags artikel i helgen där mayaexperten Johan Normark berättar om filosofen Levi Bryants analys av fascinationen för apokalypsen.
– Bryant menar att folk undviker de verkliga problemen med ekologi och klimatfrågor och istället håller sig till någon yttre typ av katastrof ... Vi är så fast i vårt sätt att leva att vi inte själva vill ta tag i de egentliga problemen. Skulle vi göra oss av med allt det vi har omkring oss, allt det vi har byggt upp?
Vilket är en bra beskrivning av problemet med hela "jorden går under"-snacket. Vi tar den urbana och industrialiserade tillvaro som vi nu lever i som så självklar att det enda alternativet som vi kan föreställa oss är den plötsliga förstörelsen av allt.
På sin läsvärda blogg En blues för civilisationen skriver Maria Korpskog under rubriken "Apokalypsen är inställd"
Tror ni att grekerna också går runt och tänker på apokalypsen? Eller har de bara fullt upp med att ta sig igenom en pågående kollaps?
Mardrömmen är inte en komet. Mardrömmen är ett långsamt sönderfall där du bit för bit blir fråntagen saker som du hittills tagit för självklara: Kulturinstitutionerna. Pensionen. Föräldrapengen. Sjukvården. Maten. Som Maslows behovspyramid, fast baklänges.
Långsamt sönderfall. Det är ett bra begrepp för att beskriva vad som pågår.
I morgon kan vi förhoppningsvis lägga undergångsromantiken åt sidan, fokusera på följderna av den industriella civilisationens långsamma kollaps och fundera över hur vi kan göra det bästa av situationen.
Här är lite inspiration i form av kolumn i The Guardian där Suzanne More visar på en högst realistisk syn på den här med evig expanision. Hon konstaterar att för Storbritannien är tillväxteran slut. Den kommer inte tillbaka. Hur mycket prestige politikerna än investerar i att gång på gång utlova detta.
Which politician will stand up and tell the truth? This may be as good as it gets. For some, it certainly is. If you are middle-aged, in work and own property, it isn't bad. If you are young, unemployed, want a place of your own, and have young kids, you will know what austerity means. The veil between these worlds should by now be in tatters; instead it is wrapped as tight as a blindfold. Posh restaurants are full, house prices are huge, CEOs are still on massive salaries. It is possible to move in such circles and see deprivation only through a car windscreen.
And this screen always reflects this idea that growth will return. This is the wreckage that our political class clings to, as if it were the only answer to our woes. We could instead have a conversation about what happens if it doesn't, as is increasingly likely, actually materialise.
För övrigt rapporterar Myndigheten för samhällsskydd och beredskap: "Ingen höjd beredskap för jordens undergång". Bara så ni vet.
Bonusmaterial:
I suveräna podcasten The Extraenvironmentalist intervjuades för ett år sedan John Michael Greer utifrån hans bok Apocayple Not. Intervjun ger en bakgrund till den i allra högsta grad religiösa apokalypsmyten. I en annan podcast från The Extraenvironmentalist berättar antropologen Patricia McAnany intressanta saker om 2012-mytens ursprung. Missa inte det.
Foto: Peter Lippmann
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av