Ekonomi

Ingen trygg framtid med AP-fonderna

Rafael Gunti/Flickr/CC

På onsdagen presenterade pensionsgruppen – som består av allianspartierna tillsammans med Socialdemokraterna – sin översyn av pensionssystemet. Utöver att rekommendera att pensionsåldern höjs till 69 år och att minska antalet AP-fonder, skriver pensionsgruppen att riktlinjer ska utvecklas för hur buffertfonderna ska arbeta med hållbarhetsfrågor.

Alla AP-fonderna har i dag stora investeringar i fossila bränslen. En rapport från WWF från i höstas konstaterade att fonderna hade 32 miljarder kronor investerade i kol- olja- och gasföretag. Det handlar bland annat om investeringar i den kanadensiska oljesanden och i företag som 'frackar' efter olja och gas i USA. AP-fonderna har även innehav i exempelvis Shell och BP, som länge har planerat för att borra efter olja i Arktis nu när isen smälter.

Organisationen 350.org har arbetat för att få stopp på de fossila investeringarna, och bland annat Latinamerikagrupperna och FIAN har skapat kampanjen Schyssta Pensioner för att etik och miljö inte ska vara underkastade avkastningskraven. Och eftersom pensionsgruppen rekommenderar att riktlinjer för hållbarhet ska tas fram, kan det verka som om organisationerna har vunnit en seger.

Men linjerna riskerar att bli både skeva och krokiga. För en annan förändring, som kommer att ske innan några riktlinjer skapas, är att det inrättas en särskild huvudman som har i uppdrag att skapa en referensportfölj som AP-fonderna ska förhålla sig till. Referensportföljen blir måttstocken för fondernas egna aktieinnehav, och här finns inga skrivningar om miljö eller etik. Istället ska ”kategorier av placeringar eller strategier ... inte särskiljas på andra grunder än förväntad avkastning och risk, dvs. enbart med användning av finansiella kriterier.”

Bland allmänheten verkar det finnas ett brett stöd för att pensionsfonderna ska ta fler saker en avkastning i beaktande. En studie från Göteborgs universitet visar att 95 procent tycker att pensionsfonderna ska ta hänsyn till miljö och etik. Detta borde vara självklart, pensionen handlar ju trots allt om att vi ska kunna få ett bra liv när vi blir äldre. Att vårt pensionskapital går till företag vars affärsidé är att utvinna fossila bränslen är själva motsatsen – det är att bränna upp våra egna framtidsutsikter tillsammans med kolet, oljan och gasen. Kapitalet borde gå till investeringar som underlättar omställningen till ett hållbart, postfossilt, samhälle, exempelvis förnybar energi och spårburen infrastruktur.

Men när inte pensionsgruppen sätter upp riktlinjer och tar bort pengarna från den fossila sektorn, verkar enda förhoppningen för klimatet vara att det som kallas ”kolbubblan” brister, något som skulle innebära ett hårt slag mot buffertfonderna. The Carbon Tracker Initiative visar hur de fossilbaserade energiföretagen på börsen är kraftigt övervärderade om vi ska hålla oss inom tvågradersmålet. Större delen av de fossila reserver som utgör värdet för dessa företag måste stanna kvar i marken om inte växthuseffekten ska accelerera bortom kontroll.

Så om vi för en stund låter fantasin skena iväg, och tänker oss att politikerna i Paris 2015 skriver under ett avtal som begränsar världens samlade utsläpp av växthusgaser (jag vet, det verkar inte särskilt troligt i dagsläget, men vi kan drömma lite) innebär det att pensionspengarna investerade i de fossila energijättarna kastas ner i oljebrunnar som försluts. Men det är ändå ett bättre alternativ än om vi får en bra avkastning på pensionskapitalet som är investerat i kol, olja och gas – då skulle vår framtid brinna tillsammans med planeten.

Alger ger kvinnorna makt

Alger är en av världens snabbast växande växter och vissa sorter kan absorbera tio gånger mer koldioxid än landbaserade växter. Fredrik Alfredsson har valt att investera i algodlingsindustrin på Zanzibar för att kunna påverka socialt.

Förstora bildspelet till helskärm och tryck på 'show info' för att se bildtexter.

Efterfrågan på alger är stor då användningsområdet är brett och omfattar alltifrån matlagning och textilier till kosmetika. På Zanzibar är över 20 000 människor – mestadels kvinnor – sysselsatta inom algindustrin.
2011 valde Fredrik Alfredsson att tillsammans med sin kollega Erik Gullbrandsen utveckla ett projekt på Zanzibars sydöstra kust. I byn Paje färdigställde de fabriken Seaweed Center som odlar alger och producerar tvål. Detta med stöd av Rylanderska stiftelsen.
För att få mer betalt började kvinnorna tillverka produkter såsom tvål och kosmetika, istället för att bara torka och exportera algerna.
– Vi gör helt enkelt fler processer innan exporten. På så vis får vi även mer resurser kvar på ön, förklarar Fredrik Alfredsson.
På Seaweed Center arbetar idag 32 kvinnor. Sihaba Mustafa Fattawi är 44 år och har arbetat där i tre år. Liksom de flesta av sina kollegor tycker hon att inkomsten har gett henne mer att säga till om i hemmet.
– Innan så hade jag inte råd att ta mina barn till sjukhuset för att ge dem vård. Nu hoppas jag till och med ha råd att låta dem gå i en internationell skola, förklarar hon.
Fredrik Alfredsson ser sig själv som en social entreprenör där grundtanken är att ge lokala kvinnor mer självständighet samt bättre levnadsförhållanden. Genom att marknadsanpassa projekten menar han att de blir mer hållbara och ger större effekt på samhället.
– Vi kallar det för impact investement, en slags social investering. Det är inte längre fult med ekonomiska incitament inom hjälpverksamhet. Kärnvärdet måste dock alltid vara social påverkan, säger Fredrik Alfredsson.
Text och foto: Peter Asp

Texten är från Effekt nummer 1/2014. Som finns att köpa här.

Konsumismens kärna urholkar välfärden

Foto: Enrique Dans/Flickr/Creative Commons

Knappt var julklapparna öppnade förrän det var dags att shoppa ännu mer under mellandagsrean. Vi har ett konstant begär efter mer prylar och saker, som köps och förbrukas och kastas ut med soporna och det får ekonomin att gå som på räls. Eller rättare sagt: det får vissa delar av ekonomin att tuffa på. För när allt fler av våra inköp sker på nätet hos multinationella företag som Amazon, utarmar konsumtionen inte bara naturens resurser, den urholkar även grunderna för vår välfärd.

När omställningsrörelsen lyfter frågan om vår ohållbara köpfest, är det alltid någon som argumenterar för att handel behövs för att skapa välstånd. I sin mer bisarra variant används argumentet av debattörer som Maria Ludvigsson på Svenska Dagbladet som innan årets köpfria dag 30 november konstaterade att ”en köpfridag gör ingen rik” och att vi inte ska gå ”på myten att mänsklig aktivitet är mänsklighetens hot”. Med den meningen är Maria Ludvigsson farligt nära att ansluta sig till klimatförnekarna. Vårt nuvarande system som bygger på förbränningen av fossila bränslen är inte nödvändigtvis synonymt med mänsklig aktivitet, men att det är ett hot mot den planet som vi känner till råder det inget tvivel om.

Betydligt mer sansad är exempelvis Anders Wijkman (bland annat på Global utmaning), som argumenterar för att vi måste ställa om till en cirkulär ekonomi där vi fortfarande konsumerar men resurserna återanvänds. Wijkman menar att en nerväxt skulle få för stora sociala konsekvenser för att vara ett bra alternativ.

Vi måste ställa oss frågan om hur välfärden ska utformas i ett system som inte bygger på en fortsatt rovdrift på naturen, och jag tror vi måste finna svaret på frågan gemensamt. Men om vi skulle behöva ännu mer argument om varför en omställning är nödvändig kan vi fundera på vilken effekt vårt nuvarande system har på just välfärden, om vi för en sekund bortser från dess påverkan på planeten.

I ett fantastiskt wallraffreportage i tidningen The Observer vikarierar journalisten Carole Cadwalladr på ett av postorderföretaget Amazons gigantiska lager. I den elva fotbollsplaner stora byggnaden i Swansea arbetar hon med att packa barbiekalendrar, dildos, hundblöjor och i stort sett allting annat både tänkbart och otänkbart. Hennes skift är mer än tio timmar långa, och 15-minutersrasterna börjar vart hon än må vara på lagret. Hon beskriver hur det kan ta henne sex minuter att gå till metalldetektorerna som hon måste passera för att komma till toaletterna. I en minut genomsöks hon, sedan köar hon en minut för toaletterna, och till slut hinner hon hämta en banan ur sitt skåp innan hon måste tillbaka till hyllorna.

Carole Cadwalladr beskriver hur Amazon utökade sin arbetsstyrka i Storbritannien med 15 000 vikarier inför jul, personer som knappast kan räkna med fortsatt jobb när helgerna är över. De arbetar för motsvarande 70 kronor i timmen utan möjlighet till fackanslutning, och om de sjukskriver sig mer än tre pass får de sparken. Den walesiska regeringen gav Amazon 8.8 miljoner pund (nästan 100 miljoner svenska kronor ) i bidrag för att de skulle bygga lagret i Swansea. 2012 sålde företaget varor för 4.2 miljarder kronor, men de betalade endast 3.2 miljoner kronor i bolagsskatt. Storbritanniendelen av verksamheten är nämligen registrerad i Luxemburg där de har 380 anställda, jämfört med 21 000 i Storbritannien.

Carole Cadwalladr skriver:

”Att arbeta på Amazon är att arbeta i konsumismens kärna. Att vara vittne till vårt sug efter prylar”.

Det är detta sug som inte bara utarmar vår planet, men som numera även urholkar vår välfärd. Stadskärnorna dör och skatteintäkterna minskar eftersom vi kräver kläder, böcker och leksaker som är så billiga att de som säljer och tillverkar dem inte kan få vettigt betalt och schyssta arbetsvillkor.

När vi diskuterar hur vår framtida välfärd ska finansieras är detta värt att komma i håg. Vårt nuvarande konsumtionsmönster är på intet sett nödvändigt för en modern välfärdsstat. Tvärtom, det utarmar allt mer av våra gemensamma resurser – oavsett om de är ekologiska, ekonomiska eller sociala. Eller som Carole Cadwalladr skriver:

”Vårt sug efter billiga, rabatterade varor som levereras direkt till dörren punktligt och effektivt har ett pris. Vi har bara inte kommit på vad det är än.”

Quick och paradigmen - en dag kommer man tävla i fördömanden av dagens ekonomiska flumskallar

Just nu pågår en slags olympiad i sporten markera-hur-skandalöst-jag-anser-att-rättshaveriet-kring-Thomas Quick-(idag Sture Bergwall)-egentligen-är.

Fullkomliga knäppgökar, tycker Leif GW Persson om Quicks överläkare och terapeuter som likt marionetter styrdes av det psykoanalytiska oraklet Margit Norell.

I Dan Josefssons dokumentär ”Kvinnan bakom Thomas Quick” framstår sekten kring Norell som grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.

Och visst. Nog verkar detta vara ett praktexempel på enkelspårighetens fasor.

Men.

Så slår jag på radion och ekonomi-ekot. OECD:s chefsekonom Pier Carlo Padoan berättar att nu går det bättre.

Den ekonomiska tillväxten återhämtar sig.

Hjulen har börjat snurra (exponentiellt) allt fortare.

Vilket är bra, antar han att vi förstår, eftersom reportern inte ställer en enda kritisk motfråga till varför och hur ekonomiskt framsteg byggt på mer olja, mer kol, mer gas, mer artutrotning, mer övergödning, mer överfiske – med gargantuanska konsekvenser för klimatet och den biologiska mångfalden, och i förlängningen hela det civilisatoriska äventyret – skulle vara bra.

Vad dokumentären om Quick säger, är nog, snarare än att de inblandade var kompletta knäppgökar, att människor inuti ett paradigm kan ha så fasansfullt svårt att förstå att de befinner sig i ett.

När vi om 30 år tittar tillbaka på dagens mainstream-ekonomiska etablissemang, sätter sannolikt ännu en olympiad i fördömanden igång.

Programledarna kommer att fråga: hur kunde det hända, hur kunde världens mest uppburna ledare driva jorden in i detta vansinne?

Och svaren kommer att låta precis som idag:

"De var knäppgökar allesammans. Grundlurade, antivetenskapliga och farliga flumskallar.”

Forskning om en framtid utan tillväxt

Som ett tillägg till gårdagens inlägg om att tillväxtdrömmen bör släppas för att kunna nå framgång i klimatförhandlingarna, kan nämnas ett femårigt foskningsprojekt på KTH som precis har fått finansiering.

Forskarna i projektet ”Bortom BNP-tillväxt. Scenarier för hållbart samhällsbyggande” ska undersöka hur utvecklingen kan se ut i ett samhälle som antingen har låg tillväxt, nolltillväxt eller till och med en krympande ekonomi, med fokus på välfärdstjänster, transporter, byggsektorn samt vardagsliv.

Dags att släppa den eviga tillväxtdrömmen

FN:s klimatchef Christiana Figueres på COP-mötet. Foto: UNclimatchange/CC

Klimatförhandlingarna i Warszawa går in på slutspurten, och som väntat är det inte mycket som har hänt. Organisationer såsom Världsnaturen WWF, Jordens Vänner och Actionaid har lämnat mötet i protest, och länder som Kanada, Australien och Japan har sänkt sina utsläppsambitioner. Kanada som slåss för sin oljesand, Australien som har en klimatskeptisk regering och vägrade att ens skicka en minister, och Japan som förlitar sig på kol och hoppas kunna utvinna metanhydrater efter avvecklingen av landets kärnkraft (SR).

Men nu var målet för förhandlingarna i Warszawa aldrig att nå ett bindande avtal, siktet har sedan länge varit inställt på mötet i Paris 2015. Det är då världens ledare ska göra vad de misslyckades med i Köpenhamn och varje år sedan dess. Redan nästa år ska dessutom EU ta beslut om sina utsläppsmål för 2030, något som sannolikt sätter ribban för Parisförhandlingarna.

Vad är då sannolikheten för att vi får ett lyckat avtal i Paris? Inför årets möte sa Sveriges förra förhandlare Anders Turesson att en avgörande punkt är att skapa en tilltro till att sänkta utsläpp ska gå hand i hand med våra andra önskemål om ”en god ekonomisk utveckling, sen kan man diskutera vad som ligger i det begreppet, en social utveckling och så vidare”.

Jag skulle vilja hävda att den viktigaste punkten av det här är att diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och att vi måste komma bort från den ensidiga fokuseringen på BNP-tillväxt. Klimatförhandlingarna i Warszawa har sponsrats bland annat av oljebolaget Lotos och kolföretaget PGE, och det är uppenbart att många starka ekonomiska intressen inte ser någon vinning i att minska eldandet av fossila bränslen. Och de har lyckats få med sig regeringarna i flera länder som ser den fossila energin som nyckeln till fortsatt materiell och ekonomisk tillväxt. Genom att skyffla in kolet och oljan i det ekonomiska dragloket är tanken att vi alla kan fortsätta på resan till den förlovade framtiden där energin flödar och recessioner är något som hände på 30-talet.

Nu ser ju framtiden inte riktigt ut så här. Tillväxten i västvärlden fram till den ekonomiska krisen 2008 hölls uppe till stor del med hjälp av utlåning och derivat, eftersom det inte gick att öka produktionen av olja och tillföra den energi som krävdes för att faktiskt öka produktionen i systemet. I stället ökade vi belåningen fram tills dess att bubblan sprack.

Toppen för produktion av den lättillgängliga konventionella oljan passerades redan 2006 enligt OECD-ländernas energiorgan IEA, och därför har blickarna riktats mot kol och okonventionella fossila bränslen så som skiffergas och oljesand. Kol är dock också en ändlig resurs (i boken Peeking at Peak Oil förutser professor Kjell Aleklett att kolen når sin produktionstopp runt 2030) som inte kommer att kunna ersätta den minskade oljeproduktionen, och olja från exempelvis oljesand och skiffer kräver mycket energi för att överhuvudtaget kunna utvinnas. Nettoenergin som vi får ut är betydligt lägre om man jämför med oljan som har pumpats upp från exempelvis de gigantiska oljefälten i Saudiarabien.

Att desperat utvinna de sista fossila bränslena till vilken kostnad som helst kommer därför inte att kunna få tillbaka den globala ekonomin till ett tillstånd där den konstant växer. För att få den tillväxt som har varit under större delen av 1900-talet krävs väldigt mycket, väldigt billig energi, och det kan varken kol eller något annat fossilt bränsle förse oss med längre. Vi kommer att kunna hålla loket rullande ett tag, men det kommer inte att gå snabbare och snabbare. Och det borde även vara klart vid det här laget att ökad belåning och skapandet av allt mer pengar inte heller är någonting som kommer att få fart på ekonomin (något Andreas Cervenka skriver bra om bland annat här).

Så hur ska vi då kunna nå framgång i klimatförhandlingarna? Det ser ju onekligen inte särskilt ljust ut, men jag tror att enda möjligheten är att vi på allvar börjar diskutera vad en god ekonomisk utveckling är, och vad som vi egentligen tycker är viktigt. Och en bra början för det samtalet är en insikt om att oavsett hur mycket fossil energi vi försöker pumpa in i systemet, kommer vi aldrig att komma tillbaka till eran som var efter andra världskriget då vi upptäckte oljefält snabbare än vad vi kunde göra slut på dem och det kändes som den materiella tillväxten kunde pågå för evigt.

Om vi har det klart för oss, borde det förhoppningsvis vara lättare att gå med på att lämna de fossila resurserna kvar i marken och i stället diskutera hur ett system som inte bygger på evig tillväxt ska se ut. Och omställningen till det systemet kommer att vara betydligt mycket enklare om vi kan hålla den globala uppvärmningen till runt två grader snarare än fyra-fem.

Allting kan inte mätas i pengar

Foto: Steven Depolo/Creative Commons

Förra veckan kom regeringens utredning om ekosystemtjänster och hur värdet av dessa ska synliggöras. En av de mest intressanta aspekterna med utredningen är att den lyfter fram mycket av problemen med att sätta en prislapp på naturen. Att sätta ett monetärt värde på ekosystemtjänster kan enligt utredningen vara:

”direkt olämplig[t] i komplexa situationer som omfattar en mångfald av ekosystemtjänster eller där det finns skilda etiska övertygelser om vilka värden som är möjliga eller lämpliga att uttrycka monetärt”.

Utredningen leddes av Maria Schultz från Stockholm Resilience Center, och en av sekreterarna var Thomas Hahn, som även satt med i panelen när Effekt anordnade en välbesökt debatt om ämnet i våras. Att värdera naturen i pengar är enligt utredarna möjligt när det är områden vi har mycket kunskap om och då det är etiskt okontroversiellt; under presskonferensen på Rosenbad lyfte Maria Schultz fram timmer som ett exempel.

Betydligt svårare menar Schultz och hennes kollegor att det blir då det handlar om exempelvis pollinering eller jordmånsbildning. Dels så är det komplicerade processer där det finns stora osäkerhetsfaktorer kring hur systemen hänger ihop, dels så är det processer som är svåra att ersätta.

”Omsorg om naturen är inte ett särintresse” skriver utredarna i sin sammanfattning. De lägger fram 25 förslag som handlar om att synliggöra värdet av ekosystemtjänster, men i de flesta fall utan att de ska räknas om till kronor och ören. De föreslår att hållbarhetsindikatorer bör redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och skriver att:

”Tillgängliga data och verktyg för monetär värdering är inte tillräckliga för att på ett tillfredsställande sätt synliggöra ekosystemtjänster i nationella räkenskaper.”

De menar också att de försök som har gjorts för att ta fram andra aggregerade välfärdsmått som väger samman ekonomiska, ekologiska och sociala faktorer och som skulle fungera som ett alternativ till BNP inte har varit framgångsrika, och att det därför är nödvändigt att flera olika och skilda indikatorer tas med när effekterna av finanspolitiken ska analyseras.

Med andra ord: vi kan inte låta enbart pengar styra politiken.

Detta är uppfriskande läsning. Även om det ibland verkar hopplöst att få ekonomer att lyssna på argument som handlar om saker som livskvalitet och biologisk mångfald, hamnar vi snabbt i en absurd position om vi i ett desperat försök att göra oss hörda omvandlar livsviktiga ekologiska processer till x antal miljoner på ett kalkylblad.

Ett exempel är ett forskarteam som 1997 kom fram till att världens samlade ekosystemtjänster var värda minst 33 biljoner dollar årligen, nära dubbelt så mycket som världens dåvarande samlade BNP. Detta är dels en siffra som är så stor att den tappar all mening (vem vet hur mycket 33 biljoner dollar är, och vad är skillnaden på 33 biljoner och 23 biljoner, eller 43 biljoner?), dels så blir det en form av avlatsbrev. Nu kan visserligen ingen hosta upp 33 biljoner, men säg till exempel att vi skulle värdera vattentäkten i Mälaren till 10 miljarder kronor, skulle det då vara ok att förorena vattnet så länge du lägger pengarna på bordet?

Utredningen är nu ute på remiss, och regeringen planerar att komma med en proposition om bland annat ekosystemtjänster nästa vår.

”Utredningen väntas ge oss verktyg att på ett närmast banbrytande sätt kunna räkna in ekosystemtjänster i underlag till statsbudgeten - det är ansvarsfull ekonomisk politik” sa miljöminister Lena Ek (C) när den tillsattes.

Det kan tyckas som att det är ett litet steg, men om Lena Ek lyckas övertyga finansminister Anders Borg (M) om utredningens förslag – att hållbarhetsindikatorer ska redovisas tillsammans med den ekonomiska utvecklingen, och att allting inte går att mäta i pengar – så är nog banbrytande det rätta ordet.

Läs också Jonas Grens fantastiska reportage om prissättning av ekosystemtjänster från Effekt nr 1/2013.

The Destructive Petro-Policies of the Tar Sands: Canada’s ‘Hiroshima’?

Oil sands in Alberta. Photo: Dru Oja Jay, Dominion/Flickr/Creative Commons.

Having been quietly developed in the past 40 odd years, the Alberta Tar Sands have recently seen the ugly glare of limelight, illuminating the devastating and leviathan scale of this mega project that is the fastest-growing source of Greenhouse gas, GHG, emissions in Canada. “The fact is, Fort McMurray looks like Hiroshima,” described by well-known Canadian recording artist Neil Young recently, “a wasteland.” Dominating an area of land comparable to England (149,000 km2), with a scale difficult to comprehend, it is the largest industrial project in human history.

The Governments of Canada and Alberta have been promoting a tripling of oil sands production by 2020, although this single strategic resource emits 20-22 percent more GHG than regular crude, from well-to-wheel.1 Prime Minister(PM) Stephen Harper told the Canada-U.K. Chamber of Commerce in 2006, “Canada’s emergence as a global energy powerhouse—the emerging ‘energy superpower’ our government intends to build…an enterprise of epic proportions, akin to the building of the pyramids or China’s Great Wall. Only bigger.”

Minister of Natural Resources has stated repeatedly “Oil sands development alone could inject as much as $3.3 trillion into the Canadian economy and support an average of 700,000 jobs per year over the next 25 years.”2

To achieve this, domestically, the government has sabotaged scientific inquiry by shuttering research facilities and firing scientists, dismantling environmental protection and monitoring, restricting public debate and consultation, and intimidated critical civil society, placing democracy at the feet of the oil majors. Abroad, Canada has become a global rogue nation, ruthlessly undermining climate negotiations and threatening trade wars. While the ‘resource curse’ thesis is regularly applied to Africa, wherein the wealth of hydrocarbons or mineral deposits in underdeveloped countries actually becomes an obstacle to real development, the current Canadian government’s single-pointed focus on policies of modern petro-politics, complete with industry collusion and indifference to impacts and dissent, has made the political climate quite grim.

Tar Sands

Discovered in the 1960s under Boreal forests, the Athabasca Tar Sands contain the largest proven oil reserves outside Saudi Arabia, an estimated 175-300 billion barrels. The least efficient source of crude, the EROI3 is so low that ’very heavy’ bitumen is only profitable when oil trades at +$100 per barrel, as costs of extraction are $60-80 per barrel.4 Between 3.2-4.5 times as carbon intensive as traditional oil, bitumen is either strip-mined, with two tons of earth moved per barrel or when too deep, via in-situ Steam-Assisted Gravity Drilling, requiring 1-5 barrels of water and 3 barrels of natural gas per barrel.5 These and related processes create 1.8 billion litres of unrecoverable tailings waste water per day, an estimated 5.5 trillion litres total, collected in unlined ponds beside the Athabasca River, and is so toxic that 1600 ducks died after landing on a pond in 2006.6 These ponds are under two investigations for releasing industrial waste called “process-affected water” (filled with organic and inorganic compounds, like toxic heavy metals and cyanide or mercury7) into the Athabasca River, used by downstream communities. About 350,000 litres were released over 10 hours in March 2013, and communities were not even informed of the incident in 2011 (only discovered through testing dead and deformed fish) and have not been provided details of the contaminants they have been exposed to.8

The contamination caused by the heavy metals released in the extraction of bitumen cannot be fixed by planting trees and laying sod, but will persist and accumulate in the flora and fauna for many hundreds of years; reclamations are virtually impossible.9, 10 Losses of wetlands, habitat, and the carbon sink of the boreal forest (second only to the Amazon in size) are concerns not fully understood. Wildlife have been heavily impacted: pollution altering migration patterns and health of numerous bird species, and caribou herds declining by more than 70 percent since 1996, resulting in systematic kill-offs to cull ‘problem’ black bears and wolves, but it isn’t helping, since they are not the problem – the latest plan is a 15 000 sq km cage.11

Toxic ponds keep accumulating, as do the +30 giant open-pits mines, but rather than fill them in at great expense, new proposals are to fill them with water so that in theory, when the toxins eventually settle, we’ll have a “new lakes district”. Is this really responsible recovery on the part of business or government? To date, no cumulative environmental assessments have been done for the tar sands, and only 40 percent of the reserves are being developed now, but there are 45 more proposals and one has yet to be denied.

Alberta’s Premier Allison Redford describes the tar sands as the “lifeblood of our economy,”and thus synonymous with the public interest. 12 Many locals defend the project, since oil and gas are the only economic opportunities developed in the region in the past 40 years, but whether benefits are accruing for the public good remains debatable, as this is not lasting, sustainable work and too little has been saved. Between 1995 and 2002, tar sands production increased 74 percent, yet due to what many describe as an outdated regime rule and poor collection, royalties have actually dropped 30 percent, making Alberta’s rates lower than Nigeria, India and South Africa.13

Indigenous Impacts and Alberta

Amnesty International reports that “By every measure Indigenous peoples across Canada continue to face a grave human rights crisis” 14. The history of colonial paternalism, marginalization and on-going lack of respect for the distinctive rights of Aboriginal peoples in Canada becomes existential for groups in the tar sands region. Facing the final conquest of colonization, ‘dispossession by contamination’ makes impossible any semblance of living off the land, although this is guaranteed by Treaties. As a local Chief said, they are forced to accept tar sands activities, though “the environmental cost has been great…[as] there is no other economic option; hunting, trapping, fishing is gone”15.

Independent research released in 2009 estimated that 12,000 tons of toxic particulate (Mercury, Arsenic, polycyclic aromatic compounds, heavy metals, and other carcinogenic toxins) are dispersed into the air and water annually from the bitumen up-graders of the two largest tar sands operators,16 but the report was undermined by Alberta government. Suppressed Environment Canada research from 2012 (which alarmingly required government spokesperson approval before being released to the public17) confirmed priority pollutants were bio-accumulating at rates 2.5–23 times over pre-1960 levels in lake bottoms up to 100km away.18 Downstream indigenous populations suffer increased respiratory diseases, cardiovascular problems, renal failure, lupus, diabetes and rare cancers, suspected to be caused by the pollution, and Provincial authorities confirm a 30 percent increase in cancers in the region from 1995-2006. 19, 20

Climate

NASA climatologist James Hansen stated “if Canada proceeds and we do nothing, it is game over for the climate,” because the carbon burden of tar sands (240 gigatons) is roughly equal to “twice the amount of carbon dioxide emitted by global oil use” in all of human history.21 Most provinces have stabilized their GHG emissions, but Alberta’s have grown 41 percent, with the oil sands representing about five percent of the national total – but by 2020, they will contribute more than 16 percent.22

Canada has become a notorious laggard and obstructionist at the past five years of global climate and environmental negotiations, as well as a tiresome bore promoting the tar sands. Current national emissions are at 23 percent over 1990 levels, which can account for being the first nation to withdraw from the Kyoto Accord23 and was the only country to weaken its climate target under the Copenhagen Accord. A report in the run-up to the recent COP18 Doha climate conference also described Canada as the developed world’s worst performer regarding policies and action on climate change in 2012, ranking 58 out of 61 nations, ahead of only Kazakhstan, Iran, and Saudi Arabia.24 Ignoring the ‘green energy revolution’ Canada is last among the G8 nations, cutting all funding for energy efficiency, investments or research and development.25 While bitumen is becoming unpopular, the demand for cheap consumer goods made in Asia means an eager energy market, while more loosely regulated environments mean also exporting the pollution burdens. And we must also remember Canada’s activities open the door to other places in the world where similar deposits are found, such as Venezuela, Madagascar, and Russia.

Political realities in Canada – Why are we doing this?

The Canadian 2011 election that brought the Harper Conservatives to power was won with 37 percent (by about 6000 votes).26 It is not possible to touch upon the extent of neoliberal changes, but with dramatic cuts, the reasonable fear is that it will be nearly impossible to recover the lost competencies of a country once renowned for research and its exemplary system of governance; few citizens remain unaffected. While much of the rest of the world struggles to develop policy and regulations to ensure the precautionary principle and deliberative consultations for industrial projects, the Harper Government is deliberately dismantling Canada’s, whilst simultaneously increasing spending on their priorities.27

A recent report detailed how between 2011–2012, oil industry and pipeline lobbyists met with cabinet ministers and public office holders 53 times,28 yet met only once with an environmental organization.29 Moreover, a letter from December 2011 from petroleum, gas, and pipeline lobbyists to Ministers of Environment and Natural Resources unambiguously outlines industries wishes; as requested, five of the six acts that posed nuisances to industry were dismantled, particularly environmental oversight and regulations, and relative to Indigenous peoples and consultations. There has also been a major federal government advertising campaign ($9 million), promoting the oil sands as “ethical” and "responsible resource development."30 Academics and critics call for “a full independent public inquiry to investigate the influence the oil industry is having on the Harper government, turning Canada into a rentier state through lobbying.”31 Although the government made an agreement at the G20 to reduce such subsidies, tar sands projects have been actively subsidized with $2.8 billion annually.32 Pulitzer Prize winner Chris Hedges reflects aptly: “Harper is sort of a poster child for corporate malfeasance and corporate power, just sort of dismantling everything that’s good about Canada, including walking out on Kyoto and this egregious assault on civil liberties...he’s the kind of species that rises to political power and is utterly subservient to corporate interests at the expense of the citizenry.”33

Rhetoric has polarized the debate, with internal federal documents from 2011’s international oil sands advocacy strategy’ characterizing industry associations, energy companies, Alberta, and business associations as ‘allies’, while Aboriginal groups, NGOs, media, and competing (green) industries were ‘adversaries’.34 Minister of Natural Resources wrote a provocative open letter in 2012: “Unfortunately, there are environmental and other radical groups that would seek to block this opportunity to diversify our trade. Their goal is to stop any major project no matter what the cost to Canadian families in lost jobs and economic growth…These groups threaten to hijack our regulatory system to achieve their radical ideological agenda.” 35

The tar sands are losing legitimacy from wide segments of Canadian society as the ´Social License´ is slowly being revoked, with Harper’s governance style increasing citizen’s cynicism and distrust. While the critics oppose tar sands, pipelines and super tankers, the dialogue addresses changing public preferences that articulate a desire to transition toward carbon-free, sustainable visions of the future. Many are committed to civil disobedience, uniting unions, scientists, civil society, average people, environmentalists, and indigenous people; indigenous elders, for instance, declaring they will put their bodies in front of bulldozers. The non-violent, national grassroots indigenous Idle No More movement rose in reaction to Harper´s broken promises to Chiefs after he altered the Indian Act unilaterally.36 Spokeswoman Pamela Palmater stated: “First Nations represent Canadians last best hope at stopping Harper from unfettered mass destruction of our shared lands, waters, plants and animals in the name of resource development for export to foreign countries like China. Why? Because only First Nations have constitutionally protected Aboriginal and treaty rights which mandate Canada to obtain the consent of First Nations prior to acting. We are standing up not only to protect our lands and waters, but we are also standing up to restore justice for First Nations and democracy for Canadians.”37

Recently, bands across North America signed the International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, which reads: “our laws define our solemn duty and responsibility to our ancestors, to ourselves, and to future generations, to protect the lands and waters of our homelands and we agree to mutually and collectively oppose tar sands projects which would impact our territories, including but not limited to pipelines…and tanker projects.”38 The Athabasca Chipewyan First Nations are currently appealing a Supreme Court rejection regarding monitoring and consultations,39 while the Beaver Lake Cree celebrate an April 2013 Court of Appeals victory which allows them to continue to trial against Canada for failures to discharge their fiduciary responsibilities ensuring treaty rights.40

Canada, and the world, are rushing towards a watershed moment in history when short-term risky economic gains are no longer a rational choice; in Canada, protections we thought sacred, took for granted, are suddenly under threat. Canada’s regulatory regime, science, and governance were once admirable, but in a less than a decade on this petro-holic resource-led trajectory, we’ve become a global miscreant. Slavery was justified as necessary by capitalism in the same way economic-driven climate change is now, but ultimately the moral argument to abolish it overcame non-instrumental justifications – civil rights, suffrage, and all other justice oriented advances against power all came about through the recognition of the non-negotiable nature of certain civic-driven moral arguments; This is particularly relevant in pluralist, post-colonial, vividly multicultural nations like Canada. The government of Stephan Harper does not represent the values, interests or views of the majority of Canadians – alterations under his rule have ignited indignation in a wide swath of the population and are a great example of why current democratic systems need re-tooling towards a more responsive, engaged, participatory ecological-citizenship. The last decade has been embarrassing … and wholly infuriating. In true Canadian fashion– many of us are sorry about the mess.

Larissa Stendie

 

About the author

Canadian Political Ecologist Larissa Stendie exists somewhere between being an international academic, activist and adventurer, specializing in issues of extractive industries, indigenous and environmental justice, and participatory democracy. She has been based in Oslo for the last few years finishing a Masters of Philosophy at the SUM Centre for Development and Environment, and working with the Arne Naess Chair Projects and The Lancet-University of Oslo Commission on Global Governance for Health.

An abbreiviated version of the article translated into Swedish was published in the Effekt issue 3-4/2013.

 

Notes

2

Oliver, (Honorable) Joe (2012, May 4): Minister of Natural Resources Official Statement on the Keystone XL Pipeline. Accessed 4 December 2012, http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/51/6182

3

Energy Return on Investment, well explained by N.Hagens, 2008. http://www.theoildrum.com/node/3839

4

Canada in danger of booming tar sands backlash,” The Independent, 14.6.2012. http://www.independent.co.uk/news/business/analysis-and-features/canada-in-danger-of-booming-tar-sands-backlash-7848982.html

5

Mining vs. In Situ, Pembina Institute Report, 2010. http://www.pembina.org/pub/2017

6

Syncrude guilty in 1600 duck deaths in toxic pond,” Reuters, 25.06.2010. http://www.reuters.com/article/2010/06/25/us-syncrude-ducks-idUSTRE65O68520100625

7

Ewart, S.(2013, April 3): “Oil spills disastrous for public relations,” Calgary Herald. Accessed 12 April 2013, http://www.calgaryherald.com/business/energy-resources/Ewart+spills+disastrous+public+relations/8181751/story.html?__lsa=b051-75d3

8

Cryderman, K. (2013, March 28): “Suncor spill site also had incident in 2011,” The Globe and Mail. Accessed 3 April 2013, http://www.theglobeandmail.com/globe-investor/suncor-spill-site-in-athabasca-river-also-had-incident-in-2011/article10541838/

9

Gov of Canada, Office of the Privy Council Memorandum, Pg 4. http://www.scribd.com/doc/82229219/PCO-Oilsands-memos

11

Save the Caribou – Stop the tar sands, The Co-operative, 2010. http://www.co-operative.coop/upload/ToxicFuels/docs/caribou-report.pdf

12

Premier Alison Redford on Alberta’s Oil Sands,’ video produced by the Alberta Government, YouTube channel `YourAlberta,’ published May 30, 2012, http://www.youtube.com/watch?v=VtyfmrUVFMo&list=PL57354166730EA923.

13

Gilmore, D (2005, April): “Shifting Sands” The Walrus. Accessed 28 February 2012, http://walrusmagazine.com/articles/2005.04-alberta-tar-sands/

14

Amnesty International. (2012): Matching International Commitments with National Action; a Human Rights Agenda for Canada. Accessed 25 January 2013, http://www.amnesty.ca/sites/default/files/canadaaihra19december12.pdf

15

Adkin, Laurie (ed.) (2009): Environmental Conflict and Democracy in Canada. Vancouver, BC: University of British Columbia Press.

16

Oil Sands Development contributes to PACs to Athabasca River, Kelly, Schindler et al. 2009. http://www.pnas.org/content/106/52/22346.short, http://www.pnas.org/content/107/37/16178.long

17

Oil Sands Development: A Health Risk Worth Taking? D.J.Tenenbaum, Environ Heath Perspect. 2006 http://www.ncbi.nlm.nih.gov/pmc/articles/PMC2679626/

20

Cancer Incidence in Fort Chipewyan, AB 1995-2006. AB Cancer Board, 2009. http://www.ualberta.ca/~avnish/rls-2009-02-06-fort-chipewyan-study.pdf

21

Hansen,J.(2012, May 9): “Game over for the climate,” New York Times. Accessed June 23, 2012, http://www.nytimes.com/2012/05/10/opinion/game-over-for-the-climate.html?_r=0

22

Doucet, I. (2012, November 26): “Canada, the surprise ‘pariah’ of the Kyoto protocol” The Guardian. Accessed 28 november 2012, http://www.guardian.co.uk/world/2012/nov/26/canada-kyoto

23

Clare Demerse and P.J. Partington, “COP-18 Backgrounder”, Pembina Institute, November, 2012, p9. http://www.pembina.org/pub/2394

24

McKinnon, H.(2012, December 3): “Canada ranked worst performer in the developed world on climate change. Climate Action Network Canada.  Accessed 10 January 2013, http://climateactionnetwork.ca/2012/12/03/canada-ranked-as-worst-performer-in-the-developed-world-on-climate-change

Miller, Criz. (2013, April 29):”Canada, your emperor has no clothes,” Rabble.ca. Accessed30 April 2013, http://rabble.ca/news/2013/04/canada-your-emperor-has-no-clothes

27

Notably, “the two main fossil fuel industry associations have met with public office holders 367 percent more times than the two major Canadian automotive industry associations and 78 percent more times than both major mining industry associations since 2008.” Report released 27 November 2012. Accessed 2 December 2012, http://www.polarisinstitute.org/bigoilsoilygras

29

Greenpeace met with Joe Oliver in March, 2012

30

Government of Canada (2011, April 11):“Pan-European Oil sands strategy, internal memos” Federal Government documents. Accessed September 12, 2012, https://docs.google.com/file/d/0B_0MqnZ4wmcMYjY0NjY4Y2MtOWQzMi00NmU0LThhNWMtNzExN2EwYWI5N2Ex/edit?hl=en_US

35

Oliver, Honourable Joe (2012, January 9):”An open letter from the Minister of Natural Resources,” Natural Resources of Canada. Accessed 10 March 2012,http://www.nrcan.gc.ca/media-room/news-release/2012/1/3520.

36

Idle No More emerged in December 2012 in response to changing eight separate pieces of legislation related to First Nations that were bundled within Bill C-45 (which passed at 4am December 4, 2012), such as lowering the thresholds for surrendering territorial land back to the Crown or selling it to resource extraction corporations to ‘unlock the potential on reserve lands,’ so that See: Pam Palmater on CTVnews.ca, December 4, 2012. http://www.ctvnews.ca/canada/marathon-vote-on-omnibus-amendments-takes-more-than-six-hours-1.1065389 and www.idlenomore.ca for more information.

37

Pamela Palmater, “Idle No More: What do we want and where are we headed?” rabble.ca, January 4, 2013. Accessed January 8, 2013, http://rabble.ca/blogs/bloggers/pamela-palmater/2013/01/what-idle-no-more-movement-really#.UOdLK-5zFMY.facebook

38

The International Treaty to Protect the Sacred from Tar Sands Projects, signed 23 January 2013 in Yankton Sioux Reservation, South Dakota. Accessed 3 April 2013, http://www.protectthesacred.org/

39

(2012, February 23): “Response to Supreme Court of Canada’s rejection of appeal of the Athabasca Chipewyan First Nation,” Athabasca Chipewyan First Nations and the Tar Sands[online]. Accessed 28 March 2012, http://acfnchallenge.wordpress.com/2012/02/

40

2013, April 30: Alberta Court of Appeals, Lameman v Alberta, 2013 ABCA 148, Appeal no: 1203-0169-AC. Accessed 1 May 2013, http://www.albertacourts.ab.ca/jdb_new/public/ca/2003-NewTemplate/ca/Civil/2013/2013abca0148.pdf

Vårt bästa hopp är en krasch

Så släpptes ännu en gedigen rapport om hur vi styr mot klimatkaos. Denna gång från FN:s klimatpanel. Proceduren känner vi igen. Först påminnelsen om att den där klimatkatastrofen har blivit ännu lite mer sannolik sedan den senaste rapporten skrevs. Därefter makthavarnas försök att låta bekymrade och handlingsinriktade: »vår tids ödesfråga«, »klockan är fem i tolv«, »vi måste agera nu« och så vidare. Och på det, den stora kollektiva gäspningen: »jaja, nu får vi hoppas att någon gör nåt«. Varpå det oljedrivna maskineri som vi kallar civilisation rullar vidare som om inget har hänt.

Här och var i denna procedur slängs det in några slentrianmässiga ord om att rapporten också är hoppfull – fattas bara annat. Om vi här och nu faktiskt drar i nödbromsen och kraftigt minskar utsläppen överallt i världen, då slipper vi kanske de mest katastrofala scenarierna.

Den där nödbromsdragningen är såklart vad många av oss hoppas på, men jag skulle inte klassa det som hopp. Snarare är det ett önsketänkande som bättre beskrivs som falskt hopp.

Den bistra sanningen är nämligen att det över hela världen kämpas desperat för att göra raka motsatsen till att dra i nödbromsen. Alla stora beslut som styr världen tas med ett övergripande och gemensamt syfte: att öka den ekonomiska aktiviteten. Mer konsumtion, mer produktion. Vilket ofrånkomligen leder till ökade utsläpp. Och de högstämda orden som följer med klimatrapporterna till trots, ingenstans syns tecken på en kursändring. Vår lojalitet till den industriella ekonomin är så stor att det inte spelar någon roll vad de vetenskapliga rapporterna säger. Typ: hellre att barnen grillas i en fyragradersvärld i morgon än att jag förlorar jobbet i dag.

Ändå vill jag erbjuda en liten dos verkligt hopp. Det finns faktiskt sådant. Vår bästa chans att undvika de värsta klimatscenarierna tycks just nu vara en ekonomisk krasch. Inte en halvkrasch à la 2008, utan en rejäl ekonomisk nedgång över hela den industrialiserade världen. Som om någon drog i nödbromsen på riktigt. Det är det enda sättet som vi historiskt sett har åstadkommit stora utsläppssänkningar. Klimatforskarna Kevin Anderson och Alice Bows vid Tyndall-centret i Storbritannien brukar påpeka att Sovjetunionens kollaps i början av 1990-talet ledde till utsläppsminskningar på omkring fem procent årligen. Ungefär lika mycket skulle krävas globalt för att ha en någorlunda chans att hålla temperaturökningen under två grader.

Det hoppfulla är också att vi ser ut att driva mot en sådan ekonomisk kollaps, vare sig vi vill eller ej. Det fossila maskineriet drivs framåt med billig olja och med billiga pengar vilka vi lånar från framtiden. Det som nu sker är att oljan inte är så värst billig längre. Det gnisslar allt mer i motorn. Tillväxten bromsar in. Och när ekonomin slår av på takten knackar framtiden på dörren och vill ha tillbaka sina pengar (den globala skuldsättningen är just nu på mer än 200 biljoner dollar). Tidernas största skuldbubbla är på väg att implodera. »Det är som 2007 igen, fast värre«, uttalade sig nyligen förre chefsekonomen för »centralbankernas bank«, Bank for International Settlements i Schweiz.

Och ja, jag vet, detta är delvis ett väldigt dåligt hopp. Även om vi med en solidarisk och jämlik politik skulle mildra effekterna innebär en kraftig ekonomisk nedgång ofrånkomligen stora sociala problem: arbetslöshet, fattigdom och misär av alla de slag. Ur ett socialt perspektiv och på kort sikt är det verkligen inget att hoppas på. Men ur ett ekologiskt perspektiv och framför allt, ur ett långsiktigt socialt perspektiv, är en ekonomisk krasch vårt bästa hopp.

David Jonstad

Foto: Jan Bommes/Flickr

Kleins outgivna bok skapar debatt

Få samhällsdebattörer har sådan genomslagskraft som Naomi Klein. Hennes första bok, No Logo, var med och satte agendan för hela den alternativa globaliseringsrörelsen kring millennieskiftet. I hennes nästa bok, Chockdoktrinen, gick hon igenom hur den neoliberala kapitalismen gång på gång har försökt profitera på katastrofer – en bok som fortfarande diskuteras flitigt. Det är ingen vild gissning att det kommer att skrivas spaltmeter om hennes bok om klimatet som kommer ut nästa år.

Faktum är att boken redan har orsakat än hätsk debatt, efter att Naomi Klein intervjuades i Earth Island Journal. Klein riktar några hårda slag inte bara mot företag och politiker som driver det hon kallar en ohållbar ekonomi byggd på hyperkonsumtion, utan även mot stora delar av den traditionella miljörörelsen, som hon menar sitter i samma båt som företagen.

”Vi har gått från 'stäm dom djävlarna' till att 'arbeta tillsammans med dom djävlarna genom företagssamverkan'. Det finns ingen fiende längre. Och det har blivit mer än så: företagen lyfts fram som lösningen, som den villiga samarbetspartnern”.

Naomi Klein menar att vi måste inse att det finns människor och företag som kommer att förlora pengar och makt i omställningen till ett fossilfritt samhälle. Problemet när vi inte gör det är att det egentligen bara är de mäktiga, ekonomiska intressena som är vinnare. Det är de som tjänar på handeln med utsläppsrätter, på Clean Development Mechanism, CDM, och på det amerikanska Climate Action Partnership, USCAP.

”Det finns många förlorare i vinn-vinn-strategin. Många människor offras i dess namn”, säger Klein.

Under USCAP har miljöorganisationer som Natural Resource Defense Council och World Resources Institute gått samman med företag som BP, Ford, och – innan konkursen – Lehman Brothers för att minska klimatgasutsläppen. Problemet är att utsläppsminskningarna inom USCAP inte är i närheten av vad IPCC rekommenderar (för att inte tala om minskningarna som behövs för att vi ska hålla koldioxidhalten i atmosfären under 350 miljondelar). I USCAP är det också uttalat att det är lika viktigt att minska utsläppen som att kostnaderna är överkomliga. Det har alltså aldrig varit tal om att minska utsläppen så mycket som forskarna kräver, bara så mycket som företagens ekonomi klarar av.

När miljörörelsen ser industrin som sin kompanjon, så sker det på medborgarnas bekostnad, enligt Klein.

”I boken som jag skriver argumenterar jag för att våra lösningar på klimatförändringarna kan återskapa det offentliga rummet, kan stärka våra lokalsamhällen, kan vara ett arbete med värdighet. Vi kan attackera den finansiella krisen och den ekologiska krisen samtidigt – det tror jag på. Men jag tror att det är genom att bygga koalitioner med människor, inte med företag, som vi når framgång. Och vad jag ser nu är att vi är beredda att offra de fundamentala solidaritetsprinciperna.”

Naomi Klein sågar delar av den amerikanska miljörörelsen – dem hon kallar 'Big Green´:

”Jag tror att det finns en djupgående förnekelse inom miljörörelsen och de stora gröna organisationerna. Och för att vara helt ärlig, jag tror det har varit mer skadligt än förnekelsen på högerkanten om vi funderar på hur mycket tid vi har förlorat.”

Jag håller med Naomi Klein i det mesta hon säger. I Sverige har kanske inte miljöorganisationerna satt sig i riktigt samma sits, även om mycket kritik har riktats mot Världsnaturfonden WWF:s samarbete med Ikea efter Uppdrag gransknings reportage. Dock finns det en tendens bland politiker av alla färger att vara beredda att kompromissa bort miljöfrågorna. Antingen för att kunna påstå att de har nått en överenskommelse – oavsett innebörden av avtalet – eller för att inte stöta sig med finansiella intressen. Vi har sett det i de internationella förhandlingarna i COP-mötena som har resulterat i en uppsjö urvattnade avsiktsförklaringar och svaga löften; vi såg det när Carl Bildt inte ens vågade lyfta frågan om att stoppa oljeborrningarna i Arktis under Arktiska rådets möte, eftersom han var rädd för att de andra länderna skulle säga nej; vi hörde det när Socialdemokraterna slog fast att deras bestämda uppfattning är att jobben går före naturen. Som Naomi Klein säger: det är mycket som offras när alla ska vinna.

Det dröjde dock inte länge förrän Klein fick mothugg från delar av den miljörörelse hon kritiserar. På bloggen Climate Progress skriver Joe Romm ett argt inlägg närmast i affekt, där han hävdar att Naomi Kleins bok inte ens kommer att vara värd att läsa, och lyckas på något sätt jämföra henne med Björn Lomborg, författare till boken ”Världens verkliga tillstånd”.

Jag vet inte vem av Klein eller Lomborg som blir mest förbannad över den liknelsen, och det är kanske inte heller värt att fundera över. Däremot är Joe Romms inlägg ett tecken på att det finns en självgodhet och brist på självinsikt inom delar av miljörörelsen, som inte vågar fråga sig vilka resultat som faktiskt uppnås när de samarbetar med de stora företagen.

Foto: David Shankbone/Flickr/Creative Commons

Senaste kommentarerna

  • Thorsten Laxvik: Tack David för intressant artikel. Det är sant som...
  • Buster: Fast världen är tyvärr vare sig enkel eller svart-vit...
  • Buster: Ganska så likt svenskt traditionellt jordbruk alltså....
  • Gäst: "... som behandlar djuren väl" Suck! Salatin, Jonstad...
  • perfectcopyshop.com: Men tvekar inte för att ta i när det behövs. Och hon...