– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).

Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.

Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.

Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.

Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.

Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:

This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.

I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:

I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.

Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).

Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):

ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.