Durban
Och nu då?
Det finns olika sätt att beskriva ett misslyckande på. Ibland går det rentav att framställa fiaskon som framgångar. Se bara på klimattoppmötet i Durban.
Medialogiken var densamma som under tidigare toppmöten. Mot slutet ser det ut som om allt håller på att haverera. Sedan följer nattmanglingar och hätska diskussioner. Till sist hittar någon de förlösande formuleringarna som leder fram till en kompromiss. FN-processen räddas. Alla de stora nationerna blir kvar på tåget. Hoppet är inte ute.
Scenariot verkar kunna upprepas hur många gånger som helst. Sedan toppmötet i Kyoto för 14 år sedan har förhandlingarna svepts in i 40-procentiga ökningar av koldioxidutsläppen. Överenskommelsen i Durban garanterar att kurvan fortsätter att stegra sig fram till åtminstone år 2020. Världens ledare har nu mer eller mindre officiellt övergivit tvågradersmålet. De rika ländernas företrädare har gjort klart för världens fattiga vad som gäller. Kinas partipampar tycks se klimatförhandlingarna som ett stormaktsspel att tjäna pengar och inflytande på. Ryssland, Japan och Kanada ställer sig demonstrativt vid sidan av.
Det är en framgång som kunde vara hämtad ur Alice i underlandet.
Frågan är: vad gör vi nu?
För två år sedan samlade den internationella klimatrörelsen 100 000 demonstranter i Köpenhamn. Av den mobiliseringen återstår det bara ruiner. För ett par veckor sedan deltog jag i ”Climate Walk” i Stockholm. Stämningen var god bland de 350 deltagarna. Själv gick jag där bland entusiasterna och kände mig som den sure kusinen från landet. Jag undrade helt enkelt vart alla hade tagit vägen.
Till exempel: om några månader kommer jag att gå i ytterligare ett av detta mitt livs alla förstamajtåg. I Stockholm brukar 10 000 – 20 000 ta sig till Kungsträdgården eller Norra Bantorget för att visa att de har drömmarna i behåll. Var finns alla dessa aktivister när det manifesteras för klimaträttvisa? Jag tror, tyvärr, att jag vet svaret. Inom den så kallade vänstern sneglas det fortfarande misstänksamt gentemot allt som har med miljö att göra. Det anas ”flum” och ”medelklass”. Klimatet blir en fråga bland andra, i vilken man ser till att ha rätt åsikter, men som man sällan engagerar sig i.
Jag kunde också ha frågat mig vart alla de tiotusentals stockholmare som röstar på miljöpartiet hade tagit vägen. Men det vet vi ju redan. De stod i närmaste butik och försökte välja rätt bland eko-produkterna.
Kvar fanns alltså 350 demonstranter som ändå samlades på blåsiga Medborgarplatsen i Stockholm och som nog alla innerst inne undrade om inte loppet är kört. De flesta av dem sade ett slags nej. De flesta var där för att de ville hålla liv i lågan. Jag var en av dem. Men man måste lyssna till sin inre tvekan.
Det finns goda skäl till pessimism. Det räcker med att tänka efter. Vår värld präglas av kapitalistisk tillväxt och stormaktstävlan. Bakom Durbans dimridåer avtecknar sig verkligheten: intensiv jakt efter de sista kol- och oljeresurserna, landgrabbing, spekulation i utsläppsrätter, och så en global överklass som drar sig tillbaka in i sina gated communities och sina yachts i vetskap om att syndafloden alltid kommer efteråt.
Om det bara handlade om att vräka denna lilla minoritet åt sidan skulle perspektiven vara ljusare. Men vad än Occupy-rörelsen säger, så är vi fler än en procent som tjänar på sakernas tillstånd. I västvärlden är vi rentav en ganska stor majoritet, som lever gott på utplundringen av världens resurser och exploateringen av billig arbetskraft i Syd. Vi kanske inte alltid mår särskilt bra, vi kanske arbetar halvt ihjäl oss, vi kanske känner oss infångade i ekorrhjulen och för det mesta har vi några som bestämmer över oss. Men, och det är ett viktigt men: vi lever materiellt bättre än överklassen gjorde hundra år sedan. Vi har råd att gnälla över att Ryan Air höjer avgifterna för incheckat bagage. Vi är historiens bortskämda barn.
Jag tror att vi måste börja med att erkänna sådana fakta, för att komma vidare. Det är i vår vällevnad man måste söka svaren till klimatrörelsens oändliga svaghet. Vi tänker visserligen inte alltid med plånboken, och det finns inga skäl att ge upp hoppet om att vi någon gång ska bli fler som säger ifrån. Den som inser vidden av vad som är på väg att ske börjar ofta må illa i shoppingpalatsen. Ändå går det inte att komma ifrån: vi har en del att förlora på en rättvis värld.
Men om vi lyfter blicken, från vårt välmående Nord?
Forskningen pekar med hela handen. Det är i Syd som den globala uppvärmningen får svårast konsekvenser. Det beror delvis på klimatologiska fakta, som att södra Afrika och södra Asien drabbas hårt av ökad torka, svagare monsuner och våldsammare regn. Men det handlar också om att den fattiga världen får svårare att klara av nya klimatmönster, helt enkelt på grund av att man har sämre ekonomiska resurser. I Sverige kan vi åtminstone i teorin tänka oss att överge Hammarby Sjöstad och Turning Torso. Det är en annan sak, milt sagt, att anpassa Mekongdeltat eller södra Bangladesh till stigande havsnivåer och försaltning av jordar och risfält.
I Syd kommer den globala uppvärmningen att slå snabbt och brutalt. Effekterna märks redan. Därför är det inte så konstigt att klimatfrågorna ofta är centrala när sociala rörelser i Latinamerika, Afrika och Asien formulerar sina strategier. De märker att brunnarna är på väg att sina. De ser den förtorkade jorden under sina fötter. De förstår varför regnen kommer allt senare och allt våldsammare. Och de har inget ICA Kvantum att hamstra varor på.
Därför tror jag inte att det är på Södermalm, eller i London eller på Manhattan som slaget om framtiden kommer att stå. Det är bönderna i Kina och Vietnam och Zambia som snart inte har något att förlora. Det är sluminvånarna i Mumbai och Jakarta som har en värld att vinna. Det är ursprungsfolken i Amazonas och Arktis som blivit dömda till undergång av ledarna i Durban. Tredje världens TV-apparater skimrar fortfarande av drömmar om hur vi lever i Nord. Vad händer när de bilderna slocknar?
Efter Durban: Mot fyra grader, miljöministern jublar
– Helt underbart, detta vågade jag aldrig hoppas på, jublar miljöminister Lena Ek över resultatet från förhandlingarna på klimatmötet i Durban (SVD).
Vad Lena Ek jublar över är att världens ledare har kommit överens om att vänta fram till år 2020 med att börja vända utsläppskurvorna nedåt.
Om det inte varit klart tidigare torde det vara det nu: glöm allt vad tvågradersmål heter. Nu strävar vi mot fyra grader.
Klimatmötena har blivit till en fars där politikerna mest ägnar sig åt att rädda ansiktet med hjälp av kreativa skrivningar och framför allt kreativa namn: Färdplan Bali, Köpenhamns-ackordet och nu Durban-paketet. Åtgärderna för att faktiskt minska utsläppen skjuts ständigt på framtiden.
Som jag har skrivit tidigare har jag en hel del förståelse för att man inte lyckas med så mycket annat – så länge all övrig politik har ökad konsumtion som ledstjärna saknas helt enkelt mandatet för ett seriöst klimatavtal.
Författaren Richard Heinberg skriver på samma tema:
This dynamic is only likely to change when we finally get to the point where we are concerned less about short-term economic growth than about our longer-term survival prospects. But by then it may be too late to avert catastrophic and irreversible climate change.
I ett vältajmat reportage i Svenska Dagbladet får vi ett färskt exempel på detta. Från ett USA där presidentkandidaterna tävlar i att lova flest jobb med hjälp av satsningar på mer fossil infrastruktur:
I det sammanhanget står inte frågan om koldioxidutsläpp och klimatförändringarna särskilt högt. Totalt har tre miljoner arbeten försvunnit i USA under det senaste decenniet. Inför presidentvalet lanserar främst republikaner en i det närmaste gränslös utvinning av fossila bränslen som en given väg att skapa nya jobb och ekonomisk utveckling.
Vad kan bryta denna utveckling, i USA liksom i resten av världen? Det enda någorlunda sannolika som jag ser det är att en djup finanskris sätter stopp för ytterligare destruktiva investeringar. Och att detta paras med en ökad insikt om att tillväxtvägen leder oss mot fler katastrofer och att vi därför måste lära oss att inte ständigt törsta efter mer (även om det är svårt att se hur det senare ska gå till).
Här är förresten en teaser av hur en fyra graders värld kan se ut, enligt National Geographics och Mark Lynas (notera den patetiska spekulationen om att Sveriges Östersjökust blir ett nytt Saint-Tropéz):
ps. Jag vet att jag har kört bilden på brandmännen förr, senast efter fiaskot vid klimatmötet i Köpenhamn. Men jag kunde inte låta bli att köra en repris.
Nytt upprop för radikaliserad klimatpolitik
Klimatförhandlingarna i FN:s regi har åtminstone lyckats med en sak: trots extremt låga förväntningar, trots att förhandlingarna i princip stått stilla i flera år, förmår man otroligt nog ändå att röra sig bakåt. Skrivningarna urvattnas, datumet för när ett eventuellt avtal kan komma till stånd skjuts framåt och konflikterna mellan länderna tilltar.
Tidigare chefen för klimatförhandlingarna Yvo de Boer tillhör numer den skara som i princip räknat ut möjligheten att utsläppen kommer att begränsas som en följd av globala förhandlingar. Han säger i en intervju med AP att hela processen blivit ett ekorrhjul som bara snurrar runt runt utan att komma någon vart.
Du har en grupp av internationella ledare som sitter 85 våningar upp, längst ut på hustaket. De säger till varandra: hoppa först du, så kommer jag efter. Vilket gör att det inte är så konstigt att det finns en viss tvekan att vara den första att hoppa.
Liknelsen är inte så tokig. Om ministrarna som är på klimatmötet i Durban just nu plötsligt bestämde sig för att lyssna helt och fullt till vetenskapen och utforma ett avtal utifrån denna skulle avtalet bli väldigt radikalt. De skulle komma hem till sina respektive länder och meddela att nu ska vi minska utsläppen med en fem-sex procent per år.
Det finns egentligen bara ett historiskt exempel på hur detta går till: den sovjetiska ekonomin efter kollapsen 1990. Då minskade landets utsläpp med ungefär fem procent per år och BNP nära halverades på ett decennium.
Jag gissar att samtliga ministrar som skrivit under ett klimatavtal med vetenskaplig grund skulle försvinna från politiken väldigt fort efter sin hemkomst, om de ens skulle släppas in i landet. För inget land i dag är redo att göra de djupgående livsstilsförändringar som är nödvändiga för att klara av den snabba nerväxt som troligen blir konsekvensen av drastiskt minskade utsläpp.
Därmed inte sagt att det finns många som är beredda att göra just sådana förändringar, särskilt som alternativet är skenande klimatförändringar och ohyggliga lidanden för människor i hela världen. Det nya uppropet "Radikalisera klimatpolitiken nu" har som syfte att ge röst åt denna grupp.
vi är beredda att acceptera politiska beslut som kan leda till lägre
privat konsumtionsnivå och till en förändrad livsstil, till exempel när
det gäller transporter och matvanor.[...]
Vi vill inte tyngas ner av samvetskval för att åtgärder som skulle kunna
minska Sveriges bidrag till den globala uppvärmningen inte genomförs på
grund av vår egen bekvämlighet och rädsla för förändringar. Istället
vill vi att Sverige ska präglas av en livsstil som är moraliskt
försvarbar ur ett klimatperspektiv – att vi får en hållbar livsstil som
vi kan vara stolta över – och som kan inspirera andra länder till
efterföljd.
Hittills har ett par tusen personer skrivit på. Hur många måste skriva på för att vi till nästa klimatmöte ska kunna skicka en minister med mandat att skriva under det avtal som krävs?
Occupy Durban!
Så har klimattoppmötet i Durban inletts, och det är svårt att inte tänka på sådant som ligger nära men ändå långt borta.
Det känns ju overkligt. Men det är faktiskt bara två
år sedan toppmötet i Köpenhamn. Vi var närmare 100 000 som demonstrerade genom en vintrig dansk huvudstad den 12 december 2009. I den kyliga luften ångade det av både förhoppningar och farhågor. Det hade talats om Köpenhamnsmötet i ett par års tid. Det var nu världens ledare skulle komma till sans, och samla sig för att ta itu med den största utmaning mänskligheten ställts inför. Nyhetssändningarna toppades med senaste bulletinerna från Bella Center där tunga delegationer från världens alla länder samlats. Sista dagarna kom regeringscheferna och presidenterna. När Obamas flyg landade på Kastrup var det som om ett crescendo spelades upp. Det misslyckande som följde blev ett monumentalt antiklimax. Processen ledde fram till en deklaration som var till intet förpliktigande. Allt det övriga sköts på framtiden. Fiaskot lös i eldskrift över planeten.
Två år senare hålls FN:s sjuttonde klimatmöte – COP 17 - i sydafrikanska Durban och det råder närmast begravningsstämning. ”Låga förväntningar” är ledordet. Förhandlingarna gick i stå redan i Köpenhamn, och sedan dess har faktiskt inte mycket hänt. Kyotoavtalet löper ut nästa år. Det står tämligen klart att Durban inte kommer att lägga grunden för något nytt avtal om bindande utsläppsminskningar. Det kommer däremot att diskuteras mekanismer för klimatåtgärder i tredje världen. Det talas om en Green Climate Fund som ska kunna bidra med 700 miljarder kronor per år från år 2020. Men USA konstrar och finansieringen är ytterst osäker. I Syd råder det djup misstänksamhet, inte bara när det gäller vilka pengar som kommer fram, utan också gentemot vilka villkor som kommer att ställas.
Den 20 november rapporterade brittiska Guardian att USA, EU och Japan nu tycks vara överens om att ett nytt Kyotoavtal knappast kan bli verklighet förrän år 2020. Det är katastrofala nyheter. De rika ländernas perspektiv innebär helt enkelt att klimatmålen överges. Till och med det i sig farliga tvågradersmålet blir omöjligt att uppnå. Alltså: efter oss – syndafloden.
Det ser alltså mörkt ut. Ändå kan Durbanmötet innebära en nystart för klimatkampen. Och det på ett sätt som Obama, Merkel, Putin, Hu Jin Tao och de andra mäktiga ledarna knappast väntat sig.
Det tycks nämligen som om klyftan mellan rika och fattiga länder och människor kommer att synas tydligare än någonsin den här gången. Kraven på klimaträttvisa formuleras allt mer högljutt. Vi börjar se embryon till den sorts rörelse som kan ändra på tingens ordning – en rörelse som formeras av de människor som inte har något att förlora.
Tecknen är flera. Den stora internationella småbonderörelsen Via Campesina manar till mobilisering i Durban. Fattigbönder och jordlösa från en rad afrikanska länder har redan samlats i staden. Nätverket Climate Justice slungar ut slagordet Occupy COP 17, och kommer tillsammans med andra grupper att organisera en alternativ generalförsamling vid stadens Speakers Corner. Och kanske allra mest anmärkningsvärt: Occupy-idén har fått gensvar bland ett antal av delegationerna från de nationer som kommer att drabbas hårdast av klimatförändringarna. Det talas om sit-ins, bojkotter och ockupationer inne på själva konferensområdet.
Det kommer väl inte att ske någon revolution i Durban. Men bilden kan komma att klarna. Klimatkrisen kommer inte att kunna lösas om inte de rika tvingas att ta ansvar.
Den 3 december hålls det demonstrationer för klimaträttvisa i såväl Durban som i många andra städer världen över. I Stockholm samlas Klimataktion, Jordens vänner, Latinamerikagrupperna och många fler på Medborgarplatsen klockan 12. Läs mer här.
Fördjupning
© Copyright 2009–2013. All rights reserved. Designad av