En liten flicka med en bruten fotled och hennes mamma blir under tre timmar i väntrummet på ett landstingsdrivet sjukhus översköljda med vågor av köpbudskap från kommersiell teve. En kvinna som vill se konst på statliga Nationalmuseum hänvisas medan museet renoveras till reklamfinansierade Google Art Project. En man som lyssnar på Sveriges Radio slussas av reportern iväg för att kommentera programmet på den kommersiella mediekanalen Facebook.

Konsumismen är vattnet vi simmar i. Den är så självklar att den är svår att granska, men om man tar ett djupt andetag kan man höja sig över ytan, inta ett örnperspektiv och få syn på symbiosen mellan samhälle och kapital. Universitet och högskolor, vars mål är att forska, undervisa och samverka med samhället, prioriterar säljbar kunskap. Bostadsbyggandet, som borde handla om att hjälpa folk att hitta hem, är inriktat på att göra klipp. Föreningslivet, som tidigare har baserats på oegennytta, äts upp av bostadsrättsaktiviteter som syftar till ekonomisk maximering av hemmet. Pensionssystemet, som skulle ge medborgarna en trygg ålderdom, planterar ett nervöst intresse för börskursernas uppgång och fall hos oss alla. Sophanteringen, som ska hålla Sverige rent, har blivit en lönsam verksamhet där mer avfall ger större vinster. Till och med konsten, som inte borde ha något annat mål än att fördjupa människans känsla för sig själv och omvärlden, marknadsför vad det än är som dess sponsorer vill sälja.

Och medierna, vars uppdrag borde vara att förse oss med såväl förenklad som komplicerad information, förmedlar ekonomismens ideal utan att granska dem. Det är mest problematiskt inom public service. Så presenterar Sveriges Radios Ekoredaktion nyheter om lägre tillväxt med negativt laddade ord som till exempel »dystra besked«, medan högre tillväxt kallas »bra tillväxtsiffror«. Radioreportrarnas blick läser konjunkturkurvan som om den vore en mungipa i världens ansikte: Uppåt betyder bra, neråt betyder dåligt. Inte en blick kastas åt sidan, mot till exempel miljökonsekvenserna av kurvans mimik.

Och skolan, vars egentliga mål är att ladda elever med kunskap, kritiskt tänkande och självkänsla, utbildar barn och ungdomar i konsten att konsumera. Det blir nästan övertydligt: En tioårig pojke får i sin engelskabok lära sig att beställa en »Coke« på en hamburgerrestaurang. En sextonårig flicka måste tillbringa timmar på reklamfinansierade sociala medier för att ta del av obligatoriskt undervisningsmaterial som hennes lärare har lagt ut där. Och en artonårig pojke får sitta av en ekonomilektion i regi av Swedbank, ägnad att visa vikten av köpkraft.

Vad är orsak och verkan? Kommersialiseras institutionerna eftersom vi alla strävar efter konsumtion? Eller blir vi genomkommersialiserade därför att våra institutioner är det? Jag är övertygad om att den starkaste kraften verkar uppifrån och ner: Från näringslivet utgår ett tryck att konsumera som blir kännbart ända ut i samhällskroppens finaste kapillärer och därmed i oss alla.

När vi har zoomat ut och fått syn på detta tryck kan vi förhålla oss kritiska till det och verka för att institutionerna ska frigöra sig från konsumismen. Vi kan skapa ett tryck även underifrån, kring värden som utgår från de kärnuppdrag som är institutionernas själva existensberättigande. Initiativ mot rasism kan göra skillnad, det har vi sett nu i Sverige. När samma tryck uppstår mot konsumismen kan vi förändra institutionerna. Samhället, det ska ju vara vi.

Katarina Bjärvall är journalist och författare. Krönikan är baserad på ett kapitel i hennes senaste bok Yes! Därför köper vi det vi inte behöver (Ordfront förlag 2015).

Krönikan publicerades i Klimatmagasinet Effekt nr 4, 2015.