Thomas Hahn är forskare i ekologisk ekonomi vid Stockholm Resilience Centre, och medförfattare till SOU-rapporten 2013:68 Synliggöra värdet av ekosystemtjänster där han diskuterade ekologisk kompensation.

Thomas Hahn är forskare i ekologisk ekonomi vid Stockholm Resilience Centre, och medförfattare till SOU-rapporten 2013:68 ”Synliggöra värdet av ekosystemtjänster” där han diskuterade ekologisk kompensation.

Ekologisk kompensation har seglat upp som ett nytt styrmedel för naturvården. Det innebär att en aktör som behöver tillstånd för att exploatera mark eller vatten, får det under villkor att skadan kompenseras på annat område. Skadan ska först och främst minimeras vilket är en del av befintlig prövning. Men det räcker alltså inte längre att visa att samhällsnyttan av exploateringen är större än naturvårdsskadan, eller att betala pengar enligt förorenaren-betalar-principen. Skadan skall kompenseras för – i natura! Exploatören ska finansiera ett projekt som återskapar eller nyskapar förlorade naturvårdsvärden.

Detta väcker naturligtvis många frågor. Inom restaureringsekologi vet man att det är svårt att återskapa biotoper och att unika värden är oersättliga. Och handlar det om rekreation måste kompensationen av naturliga skäl ske extremt lokalt. Om domstolar och myndigheter som prövar tillstånd blir frikostigare med tillstånd i tron att »skadorna på naturen kommer ju ändå att återskapas« så är ekologisk kompensation ett farligt instrument, det blir en licens för att förstöra.

Därför är det viktigt att göra två separata prövningar; först om skadan är acceptabel utifrån befintlig lagstiftning (som i dag); om så är fallet prövas därefter om den föreslagna kompensationen är tillräcklig. På så vis fördyras exploateringen samtidigt som exploatörer tvingas bidra till finansiering av naturvård.

En annan viktig fråga är hur detta ska organiseras, genom myndigheters försorg eller genom »marknaden«. I USA finns en marknadsmodell där markägare kan sätta marker i en »pool«, genomföra åtgärder och få poäng som de sedan kan sälja till exploatörer. Men vetenskapliga utvärderingar visar att kvaliteten på kompensationen inte blir så bra eftersom alla vill komma billigt undan.

Om domstolar och myndigheter som prövar tillstånd blir frikostigare med tillstånd i tron att »skadorna på naturen kommer ju ändå att återskapas« så är ekologisk kompensation ett farligt instrument, det blir en licens för att förstöra.
Thomas Hahn

Tyskland har i stället valt en modell – som visserligen varierar lite beroende på delstat – men som går ut på att kommuner eller myndigheter med olika intressenter matchar ihop skadan med lämplig kompensationsmark i poolen. Genom kompensationspooler säkras utbudet av mark. Fördelen med det tyska systemet är att myndigheterna väljer kompensationsmark och därmed kan skapa gröna korridorer om det bedöms viktigt. Att markägare kan få betalt för åtgärder utöver lagen ger också affärsmöjligheter för landsbygden.

Sverige har i dag bra lagkrav på kompensation endast för intrång i Natura 2000 och andra skyddade områden. I det övriga landskapet är det krångligare. Bättre vägledning från både Naturvårdsverket och Boverket behövs. Väglagen, minerallagen samt plan- och byggnadslagen behöver också skärpas så att exploatering enligt dessa lagar prövas enligt miljöbalken, helst kapitel 16:9 som möjliggör kompensation för alla slags ekosystemtjänster. En svår utmaning är additionalitet, det vill säga säkerställande att kompensationen inte hade gjorts ändå. Till exempel bör skogsägare som vill få betalt för att långsiktigt skydda marken genom kompensationsavtal visa att området inte överlappar med de avsättningar som enligt lag ska göras utan ersättning.

Sammanfattningsvis går det att konstatera att djävulen bor i detaljerna. Görs det rätt kan ekologisk kompensation bli ett effektivt och rättvist styrmedel för att säkra biologisk mångfald och ekosystemtjänster. Görs det fel blir det ytterligare ett sätt att förstöra naturen med lagstiftarnas goda minne.