Nyhetsbevakningen av klimatförändringar och miljöfrågor har varit problematisk under senare delen av 1900-­talet. Trots det lovande Parisavtalet i december 2015 går det inte att bortse från den negativa roll som framför allt den amerikanska, brittiska tabloidpressen och mainstreammedier har spelat i decennier. Medier från världens finanscentrum och stora spelare som USA, Storbritannien och BRIC­länderna Brasilien, Ryssland, Indien och Kina har stor betydelse för hur klimatförändringarnas effekter kommuniceras och hur allmänheten informeras om samhällsvetenskapliga frågor.

En enkätundersökning* som nyligen genomfördes i Storbritannien visar att bara 16 procent av dem som ingick i undersökningen ansåg att »nästan alla« klimatforskare »tror att klimatförändringar huvudsakligen orsakas av mänskliga verksamheter«. Siffran är 45 procent när samma fråga formuleras med att »en majoritet av« klimatforskarna tror att klimatförändringarna beror på människan medan siffran är över 98 procent bland verksamma klimatforskare.

Miljöredaktioner på ansedda radio­ och tv­-kanaler, dagstidningar och specialtidskrifter fortsätter att göra ett beundransvärt jobb för att bevaka miljöförändringar och frågor om anpassning på olika nivåer, kritiken här gäller framför allt globala mainstreammedier. Varför finns det en så stor diskrepans mellan hur medierna rapporterar om orsaker och effekter av klimatförändringar och vad vetenskapsvärlden har förklarat för oss i decennier?

I grunden finns svårigheterna som förknippas med att överhuvudtaget kommunicera vetenskap. Vetenskaplig forskning är en komplex process – efter hypotes, observation och olika stadier av experiment formuleras ett resultat. Processen inkluderar sådant som kvalificering och kvantifiering, kontextualisering och hänsyn till felmarginaler och orsaks­samband. Överfört till en allmän medierapportering kan informationen lätt bli förvrängd, vilket leder till felaktiga framställningar.

Låt oss ta den dramatiska minskningen av isens utbredning i Norra ishavet med två stora dippar 2007 och 2012. Vetenskapligt kan det finnas variationer mellan olika år, den långsiktiga trenden visar en minskning av havsisens utbredning, men 
en del medier tolkar dessa upp­ och nedgångar med förenklade slutsatser som att »det finns en variation, alltså vet vi inte om polarisen smälter i längden«.

Varför finns det en så stor diskrepans mellan hur medierna rapporterar om orsaker och effekter av klimatförändringar och vad vetenskapsvärlden har förklarat för oss i decennier?
Miyase Christensen

Med tanke på att de globala klimatförändringarna inte bara är en vetenskaplig fråga utan kräver politiska beslut och demokratiska reformer för att skapa lösningar står mycket på spel och kampen om medieutrymmet blir hårdare.

Vad för allt detta med sig? Vid COP 21 i Paris 
slöts en överenskommelse mellan 196 parter om att reducera de industriutsläpp som leder till klimatförändringar. Trots all entusiasm kring detta historiska mediaevent är framtiden beroende av att länderna skriver på bindande avtal samt inför mekanismer för förändring inom sina egna samhällen och rättssystem. Verklig förändring kan inte enbart komma från organisationer som sätter press på kapitalistiska stater och industriaktörer, från näringslivsaktörer som marknadsför hållbarhet eller genom teknik­prylar. Verklig förändring kräver radikala reformer inom länder, industrier och offentliga verksamheter, liksom välinformerade medborgare. Det senaste decenniet har inneburit en förbättring av nyhetsrapporteringen om klimatförändringar jämfört med tidigare decennier, men när miljöredaktioner läggs ner eller krymper så kvarstår stora utmaningar.

De som omedelbart kommer att märka effekterna av klimatförändringarna är ursprungsbefolkningar vid till exempel norra polcirkeln och i Mikronesien. De är bland de mest utsatta när det gäller konsekvenserna av miljöförstöring. Emellanåt får de rubriker, men inte särskilt ofta. På vår väg mot framtiden kommer små och stora medier som bidrar till tillförlitlig information att bli ännu viktigare.

Översättning från engelska: redaktionen

Miyase Christensen är gästprofessor vid avdelningen för historiska studier på KTH och professor i medie- och kommunikationsvetenskap vid Stockholms universitet. Ett av hennes nuvarande projekt är »Arctic governance and the questions of fit in an era of globally transformative change«, finansierat av forskningsrådet Formas.

*Energy and Climate Change Survey, 2015.

Krönikan publicerades i Klimatmagasinet Effekt nr 3, 2016.