Första maj är här och jag tar reda på vilka krav arbetarrörelsens partier ställer i år. Det visar sig att socialdemokraterna demonstrerar för ”Jobb och framtidstro” och Vänsterpartiet för ”Arbete, rättvisa, välfärd”. Det är inte precis så att jag trillar av stolen.

Samtidigt närmar sig atmosfärens koldioxidhalt den symboliska siffran 400 ppm. Den kommer att passeras under år 2014. Det är det högsta värdet på minst 3 miljoner år. Förra gången världen upplevde så mycket koldioxid i luften var temperaturen 3-4 grader varmare än nu, och havsnivåerna minst 10 meter högre. Det kommer att ta tid, men det är dit vi är på väg. Eftersom utsläppen fortsätter att öka, och det blir svårt att undvika 450 ppm, lär konsekvenserna bli stora redan det här seklet. Det saknas inte klimatforskare som varnar för att den mänskliga civilisationen helt enkelt riskerar att braka samman. Inte om 500 år, utan under våra barns och barnbarns livstid.

Det är när jag läser sådana nakna fakta som jag önskar mig att vänsterns partier någon gång kunde överraska, och ställa allas vår överlevnad högst på prioriteringslistan. Jag kräver egentligen inte så mycket. Framförallt inte eftersom både framtidstron och välfärden skulle bli till minnen av förflutna drömmar i en klimathärjad värld.

Men jag vet ju vad det är som skaver. Det finns inom framförallt vänsterpartiet, men även inom (s), medlemmar som vill lyfta klimatfrågan på allvar. Tyvärr handlar det dock om ganska små minoriteter. I övrigt härskar en illa dold misstänksamhet mot ”miljömupperiet”. Man tror inte att klimatfrågan är en valvinnare, och tycker att den är svår att passa in i det traditionella höger-vänstertänkandet. Eftersom den nödvändiga omställningen kommer att kräva uppoffringar bland sisådär 90 procent av oss västerlänningar – inget jag ser Löfvén prata om i partiledardebatten, precis – blir klimathotet inte mer än en passus i högtidstalen. Möjligen blir det ämne för ett undanskymt kapitel i budgetmotionerna, men inte något som lämpar sig för seriöst tänkande.

Ändå borde det vara så naturligt att vänstern satte klimatfrågan överst på dagordningen. Om man ska hitta något som förenar alla de olika partierna och fraktionerna och riktningarna så är det detta: människors behov ska väga tyngre än kraven på profit. Vägarna må vara olika. Ibland har pragmatismen lett till slutsatsen att profitjakten och behoven är som siamesiska tvillingar – bara med hjälp av en blomstrande kapitalism kan behoven tillfredsställas. Men det har sällan rått någon tvekan om vad som är viktigast; alla människors behov. Om vi till detta lägger rättviseperspektivet, är det ingen tvekan om vilka som kommer att förlora mest på klimatförändringarna. Det är världens fattiga, som helt enkelt inte har någonstans att ta vägen när jordarna torkar ut och översvämningarna lägger deltaområdena under vatten.

Det finns inget mänskligt behov som idag är större än att bryta med fossilsamhället. En dag kommer detta att märkas i 1 majtågen. Risken finns att det då är alldeles för sent.

jonas.fogelqvist@effektmagasin.se