Japp, vi rör oss mot en katastrof. Det finns tyvärr ingen tvekan om den saken. Utsläppen accelererar, trots alla högstämda politiska tal, och nu plockar även självaste Världsbanken upp den senaste klimatforskningen. Den som varit känd under ett par års tid och som säger att fyra graders uppvärmning är vad vi bör räkna med.

Följden är mer av det som i dag upplevs som extrema väderhändelser. Mer torka, mer översvämningar, konstiga kalla svenska somrar som regnar bort, orkaner och stormar. Och så vidare. Som Dagens Nyheters vetenskapsredaktör Karin Bojs skriver om värmeböljan i Ryssland sommaren 2010:

Preliminära beräkningar tyder på att 55.000 människor dog och skörden minskade med 25 procent. Om världen blir fyra grader varmare blir sådana värmeböljor ett normaltillstånd.

Man kan såklart hoppas på att varningar likt dessa ska ändra på något fundamentalt i vårt samhälle, men jag tror inte det kommer att ske. Denna rapport lär vara bortglömd om några dagar, precis som alla andra varningar som avlöst varandra sedan klimathotet började uppmärksammas. Det är bra att sådana här rapporter kommer och påminner oss om vad som väntar, men politiskt förändrar det ingenting.

Miljöminister Lena Ek kommenterar i Svenska Dagbladet Världsbankens rapport med att Sverige är i framkant vad gäller miljöpolitiken och vägledande för världen:

– Det är klart att det betyder mycket att ett land visar att det går att förena att god ekonomi med bra klimatpolitik. Men det gör vi ju redan. Det stora problemet är att de här 21 stora ekonomierna inte har lovat någonting.

Lena Ek borde känna till om att om hela världen tog sig upp till svenskarnas konsumtionsnivåer skulle fyra grader vara det bästa scenariot. Och vi skulle behöva ytterligare ett par planeter för att klara av vår resursaptit.

Här om veckan besöktes Sverige av Kevin Anderson, professor i klimatförändring och klimatrådgivare till den brittiska regeringen. Hans budskap är tydligt. Kanske kan vi hålla världen borta från de mest katastrofala klimatscenarierna, men det kräver i så fall åtgärder som går på tvärs med den rådana ekonomiska ordningen där ökad konsumtion är den huvudsakliga drivkraften.

Andrerson konstaterar att det som krävs för att hålla temperaturökningen under två grader är utsläppsminskningar på 10–20 procent i rika länder. Årligen. Ekonomiska recessioner, skriver han, brukar leda till ca 1 procents utsläppsminskning. Den enda historiska erfarenheten som ens kommer i närheten är när Sovjetunionen kollapsade för tjugo år sedan och därigenom minskade sina utsläpp med 5 procent per år under en tioårsperiod.

Det krävs alltså en ekonomisk kontraktion på motsvarande ett par Sovjetkollapser, globalt, årligen, i ett par decennier framöver, tills utsläppen är i princip noll. Det krockar totalt med kravet från det nuvarande systemet på en konstant ekonomisk expansion.

Så länge detta dilemma inte ens kan erkännas blir alla klimatförhandlingar och politiska jävlar-anamma-tal meningslösa. Då seglar vi rakt in i fyra graders-världen medan vi övertygar oss själva om att vi snart är på rätt väg, ”om bara…”.

Det finns goda skäl att känna uppgivenhet inför möjligheterna att avstyra en framtida klimatkatastrof på den här planeten. Och det är inte fel att känna uppgivenhet. Det är rent av sunt att göra det – att vila i uppgivenheten ett tag. För så mörkt är läget.

Se bara till att inte fastna i uppgivenheten. Det är ett dåligt stadie att befinna sig i när vi ska finna konstruktiva sätt att hantera följderna av en allt mer turbulent värld som inte längre går att undvika.

 

Foto: WikiCommons/Max Kurzweil

david.jonstad@effektmagasin.se