För att klara tvågradersmålet, måste de rika länderna minska sina utsläpp med cirka tio procent årligen, vilket inte är kompatibelt med ekonomisk tillväxt. I stället borde den rika delen av världen genomföra en »planerad ekonomisk recession«.

Slutsatsen presenterades i en vetenskaplig artikel av forskarna Kevin Anderson och Alice Bows, båda vid Tyndall Centre for Climate Change Research i Storbritannien, år 2011. Eftersom ingenting har hänt sedan dess, menar Kevin Anderson att utsläppsminskningar säkerligen behöver vara ännu större i dag för att vi ska klara tvågradersmålet.

Att det dominerande neoklassiska ekonomiska paradigmet – som sätter tillväxten i främsta rummet – inte klarar av att möta de utmaningar vi står inför, blir tydligt när vi konstaterar att FN-processen för att klara klimatkrisen inleddes i början av 1990-talet hävdar Kevin Anderson.

– För ett kvarts sekel sedan gick världssamfundet samman och sa att de tror att klimatförändringarna är en väldigt allvarlig fråga, ett kvarts sekel senare är våra utsläpp 60 procent högre än vad de var då, säger han.

Det är tidigt på morgonen när Effekt träffar Kevin Anderson på Blåsenhus i Uppsala. Han är inbjuden av Cemus, Uppsala universitets studentdrivna centrum för miljö- och utvecklingsstudier som denna dag arrangerar en hållbarhetsdag. Runt omkring oss sätts bokbord upp samtidigt som studenter passerar på väg till dagens första föreläsningar.

Kevin Anderson har hållit ett antal olika föredrag under sin tid i Uppsala och Stockholm, och har två till inplanerade innan han ska vidare till Oslo, Lund och slutligen Göteborg. Resan är noggrant planerad, han tog tåget via Tyskland och Danmark till Sverige, och sedan har han bokat in sig på ett fraktfartyg från Göteborg tillbaka till England och hem till Manchester. Att flyga är inget alternativ.

– Gällande flyget finns det ett väldigt enkelt och tydligt budskap: Vi måste kontrollera vårt behov. Vi måste flyga mycket, mycket mindre än vad vi gör nu, för det finns inget tekniskt alternativ som vi kan förstå, säger han.

Kevin Anderson är ingenjör i grunden, och under 1980-talet arbetade han inom oljeindustrin i Nordsjön, innan han återgick till universitetet för att först plugga och sedan forska. Intresset för miljö och energi har funnits där hela livet, då hans pappa bodde bredvid ett kärnkraftverk och många i hans familj arbetade i de brittiska kolgruvorna. Han är professor i klimat och energi, och han har tidigare varit chef för Tyndall-centret och rådgivare till brittiska premiärministern. Men nu har han tagit ett års tjänstledigt från universitetet i Manchester för att ha möjlighet att göra så mycket påverkansarbete som möjligt inför klimattoppmötet i Paris, och även ha tid att skriva och publicera en del av den forskning han redan har gjort.

Många människor kommer att leva utarmade liv till följd av vårt politiska och sociala misslyckande att hantera problemen vi har orsakat.
Kevin Anderson

De senaste åren har Kevin Anderson främst arbetat med koldioxidbudgetar, och vilka energibesparingar det går att göra i olika sektorer. Han tror att det finns tekniska möjligheter att få mer effektiva tåg, fartyg och bilar som kan kombineras med ändrat beteende, men han ser inga sådana möjligheter för flyget. Där handlar det bara om att ändra beteende.

– På kort- eller medellång sikt finns det inga signifikanta förbättringar som kan göras för att få ner utsläppen från flyget, säger han och poängterar att utsläppen måste ner nu.

Kevin Anderson tror att det fortfarande är möjligt att klara tvågradersmålet, men att det kan vara kört om fem år om vi inte har agerat. Tillsammans med sin kollega Alice Bows håller han på och uppdaterar siffrorna från 2011, och är övertygad om att resultat kommer visa att det krävs utsläppsminskningarna på mer än tio procent årligen i den rikare delen av världen. Och vi har inte tid att vänta på en utbyggnad av förnybar energi eller nya tekniska lösningar, utan vi måste drastiskt dra ner på vår energikonsumtion.

Hans dystra prognos är knappast det som politikerna – eller någon annan – vill höra, och han slår fast att de utfästelser som EU och USA har gjort det senaste året, om att minska utsläppen med 40 procent till 2030 respektive 26-28 procent till 2025, inte är i närheten av vad som måste ske.

– Avtalen är ett svek mot fattigare delar av världen, många människor kommer att dö till följd av dessa misslyckade avtal. De är ett svek mot kommande generationer, många människor kommer att leva utarmade liv till följd av vårt politiska och sociala misslyckande att hantera problemen vi har orsakat, säger Kevin Anderson.

Enda sättet som avtalen kan visa sig vara värdefulla är om de är de första stegen som snart leder till mycket större minskningar, menar Kevin Anderson.

– Men annars är de värre än att de inte fanns alls.

Kevin Anderson

Kevin Anderson

Trots att Kevin Anderson på intet sätt försöker försköna utmaningarna vi står inför, är han ändå lättsam att prata med. Han är glad över att vara i Uppsala, och berättar om att han fick chansen att ta en lång cykeltur ner till Knivsta dagen innan. Det är lätt att tro honom när han säger att hans främsta fritidsintressen är cykling och bergsklättring, bara det vita håret avslöjar att han har passerat 50.

Men trots att han själv verkar glad, är det lätt att själv känna ångest över det han säger. Jag frågar om han aldrig blir deprimerad?

– Jo, regelbundet. Oavsett vad klimatskeptikerna kanske tror, skulle jag inte vilja arbeta med det här. Jag vill inte forska på klimatförändring och jag vill inte nödvändigtvis jobba på ett universitet. Det finns en mängd andra saker jag skulle vilja göra med mitt liv som vore mer positivt. Min livskvalitet har inte blivit bättre av hur jag ser på de här frågorna och livet generellt. Men jag har hamnat i en position där jag har arbetat och forskat så mycket att jag har fått en förståelse för någonting jag tycker är väldigt allvarligt. Och då känner jag mig moraliskt förpliktigad att fortsätta att arbeta med det.

Det som gör honom mest frustrerad är att det finns en del av hans akademiska kollegor som inte gillar vad han säger, då de tycker han är politisk även om de inte visar på några fel i själva forskningen. Själv menar han att deras jobb som forskare är att göra analysen så noggrant de kan, och sedan förmedla resultatet – oavsett vad politiker, företag, organisationer eller någon annan tycker.

– Jag blir inte speciellt deprimerad över skeptikerna, bara lite irriterad på dem. Däremot blir jag mycket mer irriterad på vårt egna forskarkollegium för att vi inte har tjänat samhället tillräckligt väl i vissa hänseenden och inte varit tillräckligt öppna och ärliga om vad som väntar. Jag tycker vi har tonat ned det alldeles för länge.

Kevin Anderson återkommer hela tiden till att klimatförändringarna är ett kumulativt problem. Det gör att varje gång vi eldar upp fossila bränslen och fortsätter att släppa ut växthusgaser, låser vi fast systemet i en högre temperaturhöjning.

– För varje dag vi misslyckas så är inte grejen att vi måste jobba mer senare, utan att vi har förlorat lite mer koldioxid till atmosfären.

För att vända utvecklingen tror han att alla måste ta sitt ansvar, och att lösningarna kommer att komma på alla olika nivåer. Politikerna måste skriva under ett globalt avtal, men vi medborgare måste också minska vår energikonsumtion. Det som blir tydligt med koldioxidbudgetar, är att det är ett nollsummespel. Varje gång vi släpper ut växthusgaser, tar vi bort möjligheten för någon annan att använda den energin.

Det är därför det har blivit moraliskt oförsvarbart för Kevin Anderson att flyga. Om han gör det, innebär det att han begränsar utrymmet för andra, och de som behöver energin mest är knappast vi i den rika delen av världen som redan har ett överflöd menar han. I stället är det människor i fattigare delar av världen.

Vi måste alla vara beredda att ta konsekvenserna över vad vetenskapen säger till oss, tycker Kevin Anderson.

– En av de svåraste sakerna för mig är att jag har en farbror i Australien som jag tycker väldigt mycket om och jag skulle älska att besöka honom. Och han håller på att bli gammal, och jag har ingen möjlighet att få ledigt i sex veckor för att ta ett fartyg till Australien och sedan behöva sex veckor till för att resa hem igen. Därför måste jag acceptera det faktum att jag antagligen aldrig kommer att se honom igen. Och jag har en ganska liten familj, många som inte längre lever, så han är en stor del av familjen. Men jag kan inte försvara utsläppen för att åka dit. Men vi får hoppas att han lever länge, så att jag kan ta en båt och besöka honom när jag blir pensionär, säger han.